Om man nu ska tala om deckardrottningar (och det finns ju en del som gärna gör det) så finns det faktiskt bara två som kan komma ifråga för titeln: Sayers och Christie.
Jag tillbringade sommaren med att till stor förnöjelse läsa om större delen av Dorothy Sayers deckarproduktion, och under de senaste 2-3 åren har jag även läst om stora delar (vi kan väl höfta till med 70 %?) av Agatha Christies produktion av 84 kriminalromaner. (Båda skrev en hel del annat, men det har jag inte läst.) Eftersom Holly Hock gjorde mig uppmärksam på att det faktiskt är Christievecka, tar jag det som incitament att skriva den jämförelse mellan författarna, som jag länge funderat över.
Det är mycket som slår mig när man läser båda så tätt inpå varandra. Det finns många likheter (deras författarskap överlappar inte minst i tid, och båda beskriver ju de övre skikten i ett engelskt samhälle, som fortfarande är en kolonialmakt med utposter runtom i världen). Men jag ser också många skillnader. Den mest framträdande är nog att Sayers arbetar med en och samma deckarhjälte. Hur tydligt han är kalkerad på Sherlock Holmes behöver man inte spekulera i; Lord Peter Wimsey (som jag skrev en hel del om här) raljerar ofta och gärna och mycket över att han försöker efterlikna denne litterära storhet. Genom användningen av en och samma huvudperson skapar Sayers även progression i sina böcker; Lord Peter blir äldre, och i de här böckerna behöver man inte riskera att författaren låtsas som om det hällregnat mellan varje ny bok. I stället får vi i flera böcker följa med från Wimseys första möte med och förälskelse i den mordanklagade Harriet Vane, till Wimsey och Vanes bröllop och smekmånad. I takt med att bekanskapen Wimsey-Vane fördjupas (som jag bland annat skrev lite om här) gör också den psykologiska gestaltningen det. Vissa menar att Sayers identifierade sig med Harriet Vane, och det här skulle i så fall kunna vara en förklaring till varför böckerna utvecklas till något mer än ett mysteriepussel; själv tror jag Sayers avslöjar mycket i den diskussion som förs i boken Kamratfesten, där Wimsey föreslår att Vane ska lägga in mer psykologisk trovärdiga förklaringar till de brott som personerna i hennes uppdiktade kriminalromaner begår. När Sayers gör samma sak, så får vi mer blod, tårar och känsla i böckerna. Men hon sätter onekligen sitt eget hjärta i pant i relationen Vane-Wimsey, och det är det som gör att den fungerar, trots att kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ibland skymmer deckargåtan lite väl mycket.
Christies Poirot är den av hennes deckarhjältar som närmast följer Sherlock-traditionen. Han är också professionell detektiv, till skillnad från Miss Marple, som ju mer hör till den skarpsynta, till synes oförargeliga sanningssägande sorten. (Hon har för övrigt en motsvarighet, om än inte lika skärpt sådan, i Sayers Miss Climpson (som diskuteras ganska ingående i kommentarsfältet i ett inlägg hos Snowflakes). Värt att notera att Marple vid mer än ett tillfälle själv förställer sig eller klär ut sig för att avslöja någon mördare. Därutöver spelar hon förvirrad och dum och snurrig och inte minst så där gammaldags nyfiken när det behövs för att komma fram till sanningen. Hon tubbar också vid flera tillfällen någon annan att spela teater för att få mördaren fast, men då står oftast polisen i kulisserna och kan rädda den unga flickan (som det oftast handlar om) när mördaren är på väg att slå till igen.
Även om det berättas hur Lord Peter flyger och far över hela världen (nåja, Europa), så utspelar sig Sayers deckare i England. Christie rör sig däremot världsvant utöver England bland annat i Monte-Carlo, Mellanöstern, Egypten, Karibien, och Mesopotamien. Att hon har egna erfarenhet från dessa miljöer framgår också tydligt (bland annat var hon själv gift med en arkeolog, och reste med honom på utgrävningar, vilket man ser spår av i ett flertal böcker).
Sayers Lord Peter rör sig i de högsta adelskretsar och är du och bror med ärkebiskopar och prinsar. Riktigt så högt upp i hierarkin svingar sig inte Agatha Christie, men å andra sidan täcker hon in en stor del av klassen därunder: officerer, läkare, advokater förekommer i stort sett alla böcker (ofta även som mördare), men hon har också många tjänsteflickor, prästfruar, och konstnärer. Ett normalt persongalleri i en av hennes många kriminalromaner består av 8-12 vuxna personer, ett par gifta par, någon äldre officier och hans dotter eller styvdotter från första äktenskapet, en äldre kvinna, utfattig, men av fin familj, och så ett varierande antal vuxna individer, män eller kvinnor i 30-årsåldern som på olika sätt skulle kunna vinna på att en person dör. Det kan handlar om pengar och arv. Det kan handla om kärlek. Det kan handla om hämnd för oförrätter begångna mot mördarens föräldrar.
I Christies böcker sker oftast flera mord, medan Sayers i flertalet fall nöjer sig med ett, och så kanske något mordförsök därtill. Sayers har oftast inte heller ett lika tydligt klientel som kan vara misstänkta. Och även om hon konstruerar mycket intrikata deckargåtor (till exempel i De nio målarna) eller skiffer (som i Drama kring ung dansör), eller oväntade förklaringar till arsenikförgifningen (som i Oskuld och arsenik), så är hennes vändningar och upplösningar aldrig lika svåra att lista ut som hos Christie.
Eftersom det förekommer så ofantligt många fler mördade personer i Christies böcker är det svårt att genomföra en riktigt rättvis jämförelse mellan mordmetoder. Vi kan säga att Christie använder i stort sett allt man kan tänka sig. Knuff från klippor, gift i marmeladen, strypning, kvävning med kudde, bilolyckor, fallande krukor eller statyer, knivar, pistoler, dolkar, injektionssprutor... Ofta är det första (eller de första) morden noga uttänkta, men allteftersom att mördaren blir mer desperat, tar han eller hon till de mordvapen som finns till hands. Sayers hittar på fler ovanliga metoder att ta livet av folk. Det är mer regel än undantag att man inte är riktigt säker på om hur och när dödsfallet har skett.
Christie har hämtar frekvent inspiration från barnkammar-rim. Tio små negerpojkar, Fem små grisar, En ficka full med råg, Three blind mice är de exempel som jag kommer på just nu. Det är också Christie som vanligen samlar alla misstänkta i biblioteket (eller var det nu kan vara) och låter deckaren avslöja vem den skyldige är. Eftersom Sayers inte på samma sätt som Christie skapar ett slutet sällskap (på en båt, ett tåg, en restaurang, ett herresäte eller i en liten by) och eftersom Lord Peter har delvis andra metoder att avslöja mördaren (och dessutom samarbetar tätt med polisen, oftast i form av svågern Parker) finns normlt ingen motsvarande samling i Sayers-böckerna. Det handlar snarare om Peters personliga triumf i att lösa ett mysterium, än en lättnadens suck som dras i ett helt sällskap.
Jag har skrivit om vad jag tolkar som Sayers problem med att straffa den skyldige här. Christie ägnar inte alls lika mycket tankar åt den saken, även om det där med hängning dyker upp på ett lite obekvämt sätt ibland. Däremot för Christie fram ett annat grepp, som borgar för en slags försoning i böckerna. Både Poirot och Marple fungerar ofta som en slags terapeuter för mördaren. Under bokens gång blir de anförtrodda allt möjligt, och båda har sådana personligheter att människor gärna ger dem förtroenden. Ingen av dem accepterar brott, men de uppvisar alltid en slags förståelse för mördaren, och för motivet, som jag inte finner hos Sayers. Att samla alla anklagande i biblioteket i slutet av boken, och berätta "hur det egentligen gick till", blir också ett sätt att visa för mördaren att han eller hon är förstådd och sedd. För läsaren fungerar det som en psykologisk förklaringsmodell: hur kan brott ske? Och varför? I vissa böcker är samlingen ersatt av en (skriftlig) bekännelse hos mördaren. Men Christie låter inte sina mördare mer eller mindre regelrätt ta livet av sig, såsom Sayers gör. På ett sätt kan man säga att hon blundar för problemet när hon låter böckerna sluta med att man får reda på vem som har utfört brottet.
Poirot och Marple förekommer inte vid något tillfälle i samma bok. Jag läste någonstans att Christie inte tyckte att hon kunde göra det. Poirot är alldeles för självmedveten för att acceptera att någon annan kan lösa mordgåtan. Det kanske ligger något i det, men det hade varit trevligt att få se vad som hände om de möttes, det hade det. För att inte tala om vad de skulle sagt när Lord Peter svepte in och började undersöka fingeravtryck och kommendera sin betjänt Bunter att fotografera.
Att sätta den ena framför det andra i det här fallet tycker jag är meningslöst. Båda är mycket bra, och om du har Mordet på Orientexpressen i ena handen och Oskuld och arsenik i den andra så vete sjutton vilken jag skulle rekommendera dig att börja med.
Nej, jag kan inte säga att det är en av dem som jag föredrar före den andra. Eller, jo, om man pressar mig riktigt hårt (och typ hotar med bokbål eller indragna bokpengar under ett decennium) skulle jag nog kunna tänka mig klämma fram med ett svar. Gissa vilket?
Jag tycker den svenska wikipedia-artikeln om Christie är riktigt trevlig att läsa, och rekommenderar den till den som vill ha mer biografiska bakgrundsdata, och en lista på Christies verk. Den svenska Sayers-artikeln behöver utökas rejält, men man kan läsa den engelska sidan om man vill ha mer information.
Förutom de länkar som finns här ovan där jag har tidigare skrivit om Sayers, finns här också ett inlägg om Christie. Snowflake har nyligen recenserat ett par av Sayers böcker. Lord Peters största affär, Naturlig död?. Och så tror jag det finns ytterligare en till, men den hittar jag inte.
7 kommentarer:
Jag tror, till min stora förvåning, att du föredrar Christie?
Jag läste precis ut AC:s Tragedi i tre akter (inspirerad av Christieveckan som jag läste om hos Holly Hock) och irriteras av det jag alltid irriterar mig på hos Christie.
Stereotypa karaktärer: läkaren, författaren, tjänarna, änkan, den nyfikna, skådespelaren, osv. Jo, för det vet man ju hur sådana är.
Uttalanden av typen:"hans kvinnliga sida" och "den farliga åldern så män förälskar sig" (=55 år, se upp då för vad som helst kan hända).
Brist på djup: När människorna bara är typer så får de såklart inget psykologiskt djup, de blir endimensionella och tråkiga och jag skiter i vem som lever eller dör.
bevisföring som denna: Någon ser förvånad ut när en person låtsas dö. Alltså är hon skum.
Nej, Dorothy Sayers är på riktigt, med känslor och intellekt och djup. Agatha Christie har några pärlor; Orientexpressen, Tio små negerpojkar, och några till, resten är standardformulär 1A och tröttsamt.
Snowflake: Det ligger mycket i det du säger.
Men hur är det med Sayers första deckare? I mitt tycke ganska dåliga kopior med Christie-intrig, och både stereotypa och platta karaktärer där också. Lord Peters största fall, t ex.
Oj, nu såg jag ditt påstående att jag verkar föredra Christie. Eftersom du ännu inte har kommit hem till mig och börjat bränna min Shakespeare-samling så svarar jag nog inte riktigt på den frågan. Jag tycker inte det finns anledning att välja. Men jag vet vilken bok av vilken av de här två som jag skulle ta med mig till en öde ö (ja, det vill säga om jag fick ta med mig fler än tre böcker, för ingen av de här två har nog skrivit någon bok som hamnar på topp tre...).
Jodå, det tar ett tag för sayers att komma igång och hitta sin stil, och jag tycker att du har en stor poäng där om diskussionen i Kamratfesten, men det är ju just för att de senare är så bra som man tycker att de första är lite platta. Det finns en utveckling.
Med Christie kan man ofta lägga kalkerpapper emellan. Den jag läste är troligen sen, Poirot har i alla fall gått i pension, och den kändes trött. Inte i utveckling i alla fall.
Det tar för all del tid för Christie att komma in i sin stil också. Det är bara det att eftersom hon skrivit så många böcker, så kan man lugnt glömma hennes ungdomssynder, och ändå ha 75 böcker att läsa. Men En dos stryknin klämde jag in nånstans mitt bland all läsning (det är den första med Poirot, och jag läste den ganska strax efter att jag läst den sista Poirot-deckaren Ridå), och det är påtagligt hur mycket sämre den är. Det finns en del andra tidiga också, som är ännu sämre.
Och visst finns det en viss kalkerpappermetod hos Christie. Men nånstans tycker jag ändå att det är hennes storhet, att jag _aldrig_ lyckas lista ut mördaren i alla fall. (Eller så säger det mer om min litenhet. Ja, det är mer sannolikt.)
Christies 10-20 bästa hör i alla fall till något av det smartaste (i alla betydelser) i deckargenren.
Men det jag uppskattar mest hos Sayers är just utvecklingen, och att hon vågar gå med den. Jag tycker också om att hon på ett annat sätt diskuterar problem, och inte bara roar med en steril historia. Christie är på ytan mycket mer blodfattig (även i jämförelse med Sayers tidigaste). Ändå finns det något där i det svala, engelska, understatement-berättandet som jag tycker om. Jag har varit förvånad över att christie fortfarande ger mig något som vuxen, för det trodde jag inte när jag började läsa om böckerna.
Vixx
Fenomenet att man inte lyckas lista ut mördaren hos Christie beror väl snarast på den bristande psykologiska trovärdigheten? Om man hux flux kan vända upp och ned på all logik med att konstatera att nån var i en viss ålder, eller hade ett visst yrke, så går det ju inte för moderna människor att lista ut det.
Okej, nu kanske jag är onödigt hård, men jag blev så besviken på den jag läste. Nu vågar jag aldrig läsa nån fler.
Snow: Alltså, jag håller med om att Christies psykologi inte är lika utsvävande och människovänlig som Sayers. Men den finns där. En slags logik som man upptäcker efter ett tag. Tragedi i tre akter är inte den bästa i det avseendet. Jag tycker faktiskt att psykologin blir mer och mer synlig ju fler man läser. Den penetrerar också klassamhället på sina ställen, kolla Bertrams hotell till exempel. Och väldigt ofta handlar det om det sönderfallande kolonialherraväldet. Herresäten som inte kan upprätthållas, hämnd från det förflutna.
Den stora skillnaden (och det var ju det här jag skulle utgått från i min jämförelse, men det glömde jag bort), är att precis vartenda ord är viktigt hos Christie. Det går inte att borse från en ena replik, en enda iakttagelse, en rörelse. Allting är signifikant.
Det är också nästan alltid så att alla har något att dölja, som för de flesta inte har med mordet att göra. En husa visar sig vara oäkta barn till den döde. Svärsonen har utövat utpressning. Den unga hustrun har en affär med makens advokatkollega. Det största och svåraste problemet hos Christie är att hon ofta håller inne med sanningen fram till slutet, då det visar sig att lösningen ligger i att mördaren tillbringade några ungdomsår i Karibien, eller önskade barn, men inte fick det för att någon smittade henne med mässlingen (oops, där var en ordentlig spoiler, men om jag inte säger till vilken bok, så gör det väl inget). Om man läser noga kan man ofta (men inte alltid, och de gånger det inte går är det högst irriterande), genomskåda de där gömda ledtrådarna.
Det finns alltså en logik hos Christie, medan Sayers låter alla vara släkt med alla. Hos Sayers är det mer uppenbart vem mördaren är, men man vet inte säkert hur mordet gått till (jämför Naturlig död? Oskuld och arsenik och Drama kring ung dansör, och för all del Lord Peters största fall), eller varför.
Om du ska läsa någon eller några Christie till så kanske Dolken från Tunis, Mordet på orientexpressen, och Fem små grisar kan vara något? Ett mord annonseras, och Spegeln sprack från kant till kant är trevliga Marple-mysterier också.
Skicka en kommentar