Det verkar så himla praktiskt först. Sagosamlingar. En bok tar mindre plats i bokhyllan än fem och så vidare.
Så när man får barn så önskar man sig, eller får oombett, eller köper till och med själv en antologi. Den innehåller Rödluvan och vargen, Mästerkatten i stövlar och Den fula ankungen.
Ganska snart blir det jul. Då får man – eller kanske önskar man sig fortfarande – ännu en antologi. Den innehåller förutom de ovan nämnda sagorna även Stadsmusikanterna från Bremen, Törnrosa och Bockarna Bruse.
Sen blir det ett-årsdag. Då önskar man sig inte längre någon antologi, men man får säkert som att Askungen har två styvsystrar två i alla fall. De innehåller (båda två) Rödluvan och vargen, Mästerkatten i stövlar, Den fula ankungen, Stadsmusikanterna från Bremen, Törnrosa och Bockarna Bruse. Den ena innehåller därutöver Hans och Greta och den andra Guldlock och de tre björnarna.
På sommaren åker man på semester och prickar in ett besök hos nåns gamla moster, faster eller ingifta kusin. Ja, nån som inte träffat ens ögonsten (som nu är snart ett och ett halvt år). Mostern har därför köpt en fin bilderbok med sagan om Törnrosa till ditt barn. Barnet blir glad. Du tackar.
Under hösten nån gång hälsar din mamma på och tar med sig alla dina gamla barnböcker hem till dig. Boken 365 sagor till exempel. Och ett urval av sagor från bröderna Grimm. En annan bok med H. C. Andersens samlade sagor. Och så några vackert illustrerade bilderböcker av Törnrosa, Rödluvan och vargen och Guldlock och de tre björnarna. Du återlämnar omgående boken om Guldlock med kommentaren att den faktiskt var din brors, och ber mamma ta med sig den till honom i stället. (Han vill inte släppa den över tröskeln; mamma ger bort den till sina grannbarn; grannmamma skänker den till Myrorna; de lägger den obesett i soporna.)
Det blir jul igen. En pop-up-version av Den fula ankungen kommer in i huset. Och en sagoantologi som kallas Mina äventyrssagor. Den innehåller bland annat Dummerjöns och Mästerkatten i stövlarna. Samt Den fula ankungen.
Under julledigheten får du lite tid över att sortera bland bilderböckerna. Du upptäcker då att eftersom ditt barn är tvåspråkigt, så kan du dubblera antalet böcker i hela berättelsen ovan.
Senaste erbjudandet i Barnens bokklubb var samlingen Lilla barnkammarboken. Där ingår sagorna Rödluvan, Hans och Greta, Bockarna Bruse, Guldlock och de tre björnarna, Vanten, De tre små grisarna och Sagan om den tjocka och feta pannkakan.
Vi tackade nej. Trots att vi endast äger en ynka version av Sagan om den tjocka och feta pannkakan sedan tidigare.
Det är något med fåglar och jul. Man står där i mellandagarna, i fönstret hos sina föräldrar (antingen man är sju, sjutton eller trettiosju år), tuggar på knäck och tittar på domherrar, sidensvansar som jagar bort pilfinkarna och talgoxarna från talgbollar och havrekärvar. Och när hackspetten dyker upp så ropar man på resten av hushållet att komma och titta! Resten av året är de där fjäderbollarna mig helt likgiltiga, men en jul utan nötskrikor skulle göra mig lika besviken som en julklappsutdelning med mjuka paket.
Jag har också köpt otaliga fågelböcker i julklapp till min pappa (vissa år har han helt enkelt inte slitit ut sina innetofflor, och då måste man ju hitta på något annat). Förra året blev det till exempel Brutus Östlings och Susanne Åkessons augustprisvinnande bok Att överleva dagen. Jag tror att de flesta fågelböcker innehåller ungefär samma fåglar, men de brukar vara sorterade på lite olika sätt. Jag föredrar alfabetiskt, men många fågelboksförfattare verkar gilla att dela in dem efter mesar och trastar och sånt där som gör att vi vanliga ointresserade aldrig förmår lära oss namnet på de fåglar vi ser i naturen, eftersom vi inte ens lyckas hitta fågeln i boken.
Ja, som ni har förstått. Det är inte fågelskådning jag har ägnat mina läsfria timmar åt. Om jag ska vara ärlig har jag till och med ofta irriterat mig på fågelsång – särskilt kvittrandet under tidiga vårmorgnar när man bara vill fortsätta att sova så länge som möjligt eftersom man legat vaken till halv fyra och läst ut Avalons dimmor Brott och straff.
Mitt fågelintresse kan bara komma öka från och med nu. Till vårt hushåll kom nämligen i julas en tjock bok som heter Fågelsång, skriven av Jan Pedersen och Lars Svensson. Den tar i bild och text upp 150 svenska fåglar. Och deras läten. Här har man satsat på ny teknik och det medföljer således en liten ljudmodul, fastsatt i bokens bakre pärm (som alltså är lite bredare än den främre pärmen). Varje fågel har tilldelats ett nummer, och genom att använda piltangenter för att stega sig fram mellan numren kan man komma fram till bofinkarna och jordugglorna och höra hur de låter. Idén är inte så dum, faktiskt.
Det här är en väldigt påkostad bok – både här och där tidvis makalöst vackra fotografier och teckningar. En infotext som nästan kan få en ornitofobiker att läsa. Och därtill den där inbyggda ljuddelen, som visserligen är finurlig, men så ful att den skämmer den här kaffebordsboken (tänk billig bandspelare som man med mycket slit lyckades tjäna ihop genom att sälja jultidningar 1985). Det är rätt synd, på så rara pippifåglar. Det är dessutom ogenomtänkt att man måste stega sig fram mellan de olika fågelnumren. Det här är ju en bok som man vill bläddra i och läsa lite här och där (alternativt använda sig av för att äntligen få ett namn på de där okända, exotiska fågelbordsfåglarna), och det vore mer praktiskt med siffertangenter så att man kan skriva in numret på den fågel man vill lyssna på (att stega sig mellan gök 082 och kråka 155 som vår dotter ständigt vill göra tar sin tid, även om det är bra för både finmotorik och sifferträning).
Ett roligt plus är att en del fåglar till och med är representerade med flera läten, exempelvis hackspettar där man både kan lyssna till hackandet och kvittrandet. Och kategoriseringen? Ja, den är så som ornitologer föredrar: indelat i törnskator och fältsparvar. Tack och lov finns det ett föredömligt alfabetiskt register längst bak i boken så att jag kan hitta skator och tjädrar när jag behöver dem.
Det är på många sätt en riktigt trevlig bok. Jag antar att målgruppen är en farfar eller morfar som sitter i köksfönstret, dricker kaffe på bit och ser hur gråsparvarna häckar vid fröautomaten medan han lyssnar på melodikrysset. Men jag försäkrar att boken också passar perfekt till barn som är nästan fyra år och tycker om att trycka på knappar.
Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?
Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.
När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).
Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.
På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om för några år sen.)
I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.
Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.
Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.
Om det snöar mycket hemma hos en dagen före julafton och man lät bli att köpa bokliga julklappar dagen före eftersom det var för lång kö i bokhandeln så kan man använda julklappsetiketter och klistra över sitt eget namn i några av sina älsklingsböcker och ge bort dem i julklapp.
Och så får man tid att klä granen, baka pepparkaksslott, griljera skinka och slå in julklappar i stället för att slinta ner i snöiga diken.
Hörni, jag måste ju berätta hur det gick med den där boken. Ni vet den där med alla efterrätterna, som jag inte ville ha i julklapp.
Tänk, det hela löste sig på allra bästa sätt. Jag skickade helt enkelt ett mejl till mina föräldrar med önskelistor, och överst på min sambos lista skrev jag upp Anna och Fanny Bergenströms Sött Sweet Dulce.
Och vet ni. Just nu sitter jag här och väntar på en lime-cheesecake som gräddas i ugnen.
Jag tror aldrig jag har upplevt en perfekt jul, men varje år gör jag mitt bästa för att den inte ska bli helt katastrofal. En helt katastrofal jul innebär – vilket alla normalt funtade människor förstår – att man sitter där med famnen full av skridskor och hudlotion, mohairtröjor och guldhjärtan, Austen-filmer och Samsonite-väskor, men saknar böcker.
Därför köper jag varje år en noga utvald julklapp till mig själv. Jag slår in den i det vackraste papper jag kan hitta och väntar sedan otåligt på att Kalle Anka ska ta slut, och julklappsutdelningen ta vid.
I år ser årets julklapp ut så här.
Jag har bara tjuvtittat i paketen fyra gånger, och endast läst 32 sidor. Det är nästan rekord.
Men vänta nu. Det ligger ett paket kvar här i min säck. Det ska gå till två bloggar varav den ena möjliggjort att jag lärt känna mina nya bokbloggskompisar, och den andra att jag kunde leta reda på så bra julklappar som möjligt.
Den första paketen går alltså till Maria, som skapat Bokbloggar.nu, och samlat så många bokbloggar under ett och samma tak. Maria bloggade på Arianrhod, men har nu flyttat och bloggar i stället om böcker på Upsala Nya tidning.
Petra på En annan sida är det som fixat till Boksök, som gör det möjligt att söka i en stor mängd svenska bokbloggar på en och samma gång. Mycket användbar tjänst. Dessutom är jag fortfarande lite varm över de ord som Petra skrev om min blogg i somras när hon lade in den i Boksök.
Jag önskar er båda en jul full av hårda klappar. Faktum är att jag är så övertygad om att ni föräras sådana klappar i överflöd att det inte blir något bokpaket från mig. I stället blir det en julsång, från hela den dåvarande engelska popeliten. De ser ut som en åttondeklass inför en cabaret-uppvisning. Ungefär som alla finniga bokbloggare som sitter på sina kamrar och använder era tjänster varje dag. Tack ska ni ha, och God jul på er!
Jag är nästan färdig nu med min julklappsutdelning. Det är lite sorgligt, för det har varit roligt att läsa och läsa om mina favoritbloggar, och det har varit stökigt här hemma när jag dragit ut alla mina älsklingsböcker ur bokhyllan, och bläddrat och valt för att hitta presenter till allihop.
Och så är det sorgligt för det finns ju en massa bloggar som inte har fått några presenter. Hur man än väljer så blir det någon som blir utan. Men jag har samlat ihop en hög fina bloggar där jag ganska ofta tittar in och ibland säger hej, eller bloggare som inte så sällan kikar in hos mig och pratar med mig här. Jag har inte haft tid eller möjlighet att ge era bloggar en utförligare beskrivning, och de julklappar jag hittat på kan mycket väl vara något ni redan läst. Kanske till och med avskyr. Men jag ville ändå ge er något som tack för alla trevliga stunder det här året, och försäkra er om att jag kommer att läsa alla era bloggar mycket noggrant under kommande år. Typ.
Så här – i alfabetisk ordning – virtuella chokladaskar, tulpanbuketter och buteljer med rött vin (ja, ni vet såna där lite mer opersonliga presenter, som man ändå hoppas mottagaren uppskattar) till...
Annissa gör så underbara klippdockor med kläder inspirerade av läsningen av historiska romaner. Kolla in dem om ni inte redan gjort det. Jag har inte sett något om Charlotte Löwensköld på din blogg, så jag skickar över Selma Lagerlöfs trilogi till dig (och kanske kan jag se fram emot en klippdocka med Anna Swärds vackra dalkulla-dräkt?).
Hos Magix på finska Bokbabbel tittar jag också ofta in. Förutom alla dystopier som hon samlar på har hon nyligen läst sig igenom Noréns dagböcker. Jag skickar över Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud – två av Noréns allra bästa dramer från det tidiga 80-talet.
Johan från Bokhyllning kommer till min blogg ibland och skrattar åt mina fåniga skämt. Det tycker jag om, så jag har hittat på ett skämt särskilt åt dig:
Fråga: Vet du hur många bokälskare som behövs för att byta en glödlampa?
Svar: En bokälskare behöver inte byta glödlampor. Hon plockar bara upp ficklampan ur bakfickan och fortsätter läsa.
Boktokas fina blogg har jag besökt många gånger under året. Det är en sån trevlig blogg, där jag lätt skriver långa inlägg där jag nästan alltid lyckas blanda in Maria Gripe på något sätt. En gång i våras, när jag hade gjort detta föreslog Boktoka att vi skulle ordna en läsecirkel där vi läste Gripes Skuggböcker. Jag har haft för mycket att göra under året för att ens fundera ordentligt över saken, men jag tror att jag skulle vilja hinna göra detta under 2010. Det är hur som helst läge för en omläsning av böckerna för min del. Så om du vill så gör vi det under kommande år! Oavsett vilket är min julklapp till dig den fina boken om Maria Gripe och hennes författarskap: Skuggornas förtrogna av Ying Toijer Nilsson.
Calliope har en så fin blogg, tycker jag. Men jag tänker alltid att jag nog inte är så intresserad av böcker som jag vill göra sken, för det jag tycker bäst om är inte inläggen om böcker, utan beskrivningarna av alla tokiga kunder i bokhandeln. Du får en länk till Arga bibliotekstanten. Jag inbillar mig att ni har gemensamma nämnare i de kunder/biblioteksbesökare ni träffar.
En bok om dagen är bloggen som bedriver ihärdig koppleriverksamhet genom att arrangera alla dessa bokutbyten. Jag deltog i Sommarpåse Lyx i somras, och det var väldigt roligt att följa en blogg och tänka ut presenter (jag kan inte förneka att det är lite samma tanke som ligger bakom mina virtuella julklappar). Här finns ganska mycket deckare, men jag hittar faktiskt inte en enda av Nesser. Kanhända har du testat och inte gillat, men annars kanske Kära Agnes kunde bli en trevlig bekantskap?
Holly Hock har under året gjort spännande närläsningar av både Jeanette Winterson och Paul Auster. Du får Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar av mig, för att jag alltid kopplar samman den tidige Östergren med den tidige Auster. Det kanske inte du gör, men jag testar.
Lottas bokblogg lärde jag känna genom en bokreferens i en låt (en så sympatisk egenskap). Henne skickar jag Suzanne Vegas sång Book and cover. (Via länken kommer du till sången, som hade ett Youtube-klipp som tyvärr inte gick att baka in i mitt inlägg.)
Den vackra bloggen On Word Arts skriver endast om de mest utsökta böcker, på ett språk där varje ord har valts med omsorg och vägts på guldvåg. Jag läser gärna. Och jag läser gärna också en hel del av böckerna som det skrivs om här. Min läsning är visserligen lika välvald, men inte lika utsökt som On Word Arts, men jag tror jag vet en bok, som du kanske inte har läst och som jag tror att du skulle uppskatta; jag föreslår Anna Enquists Mästarprovet. En – namnet till trots – holländsk poet, novellist och romanförfattare med utsökt språk, också i översättning.
Sørens bokblogg: Jag borde hänga mer hos Søren, för jag tycker det är väluppfostrat att vara artig mot sina grannar. Han läser bland annat svenska deckare, så jag tänkte skicka över någon av Sven Westerbergs deckare. Ta vad som helst om något finns översatt, men annars kanske I skuggan av Vasa högre allmänna läroverk.
Hos Tekoppens tankar hänger jag just nu hos för att få veta lite mer om etik. Jag skickar över Torbjörn Tännsjös Du skall understundom döda. Fascinerande läsning också för oss som inte planerar att bli massmördare. Om du redan har läst kan vi ju sätta igång diskussionen direkt efter jul?!
..... och så finns det en massa blogglösa, namnlösa som jag vet regelbundet kommer hit. Ni är väldigt välkomna, lika välkomna som alla de bloggskribenter som jag nämnt vid namn, men jag känner ju inte er (vilket är lite skrämmande, för ni som återkommer känner vid det här laget en del av mig). Jag lovar att jag aldrig kommer att ha något sånt där blogginlägg som tjatar på alla okända att ge sig tillkänna, men om någon vill lämna en kommentar någon gång, så går det så bra att göra det anonymt. Någon riktigt personlig julklapp kan jag ju inte ge till dig. Eller dig. Eller dig, du som brukar surfa in från Australien, enligt statistiken. Men jag spelar Bachs Juloratorium för er allihop. Och så tänker jag att Titti (som då och då kommenterar med sitt namn här) nog tycker mycket om detta stycke, så jag dedicerar det lite extra till dig.
Under morgondagen har jag tänkt dela ut några speciella presenter, men det sista julklappsinlägget som ägnas helt åt en enda blogg kommer nu ikväll. Jag råkar veta att det är någon som väntat otåligt och länge på sin present. Men den har tagit lite tid att packa in på ett snyggt sätt.
Den stora present som är kvar går förstås till Snowflakes blogg. Jag har redan beskrivit den som den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen. Här bloggas det intensivt och impulsivt om litteratur och litterära referenser. Detaljer och överblickar. Tv-serier, filmer, teaterföreställningar – och poesi. Det är högt i tak, och golvet har jag aldrig sett. Här blandas glädje och sorg, allvar och lek på det mest oväntade sätt. Och här brukar också diskussionerna bli långa och slingrande i kommentarsfältet, och som om inte detta räckte är Snowflake en av bokbloggosfärens mest ivriga, entusiastiska och välvilliga kommentatorer. Jag tycker om det öppna sinnet, värmen, omtanken, impulsiviteten, kreativiteten och det varma hjärtat som genomsyrar bloggen. Och bloggerskan.
Ibland kan det bli långrandigt att slå in julklappar, och då får man göra sitt bästa för att roa sig själv. Det har jag gjort den här gången. Inspirerad av en aldrig sinande ström av hintar om Alfapet har jag konstruerat en julklapp som består av ett korsord baserat på mördarnas efternamn i åtta av Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey, eftersom Sayers är en av de författare vi båda tycker om att diskutera. Jag har använt mig av de namn mördarna kallas för i större delen av boken (i vissa fall är det ju ett antaget namn, men det tar jag inte hänsyn till här). Om det finns fler än en mördare är det endast ett namn jag använt. Den lodräta, skuggade raden bildar ett ord som betecknar en förklädnad Lord Peter begagnar sig av i den bok som illustreras i nummer två.
För att komplicera det hela (för det blir ju barnsligt lätt när man bara har ett visst bestämt antal böcker att leta bland) illustreras varje bok endast av en bild, som på något sätt associerar till någon viktig (nyckel)scen eller händelse i boken. Ja, det är jag som associerar alltså, vilket kan förklara om det är lite långsökt ibland. Jag har dock försökt undvika de värsta utlöparna (som till exempel de två alternativen att antingen illustrera Oskuld och arsenik med gamla spetsar eller med ett foto på Love Almqvist), det är väl alltid något att glädjas åt?
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
P.S. Jag hade tänkt använda ett lodrätt ord med flera stycken zäta i, men tyvärr bestämde sig Dorothy en gång i tiden att inte begåva en enda av sina mördare med ett namn med denna bokstav, så du få hålla tillgodo med ett ord som med lite välvilja kan ha ett Q i sig. Det är ju inte så illa heller?
Eftersom jag höll mig borta från bloggen när jag blev alldeles för upptagen av att slå in icke-virtuella julklappar några dagar, så blir det många paket som delas ut idag. Nästa kommer att gå till bloggen Bokstävlarna, som är en av alla dessa boknördiga bloggar som bedrivs vid sidan av litteraturstudierna. I det här fallet läser bloggerskan biblioteksvetenskap, och en av de saker jag tycker om med bloggen är den där frustrationen över att man måste läsa kurslitteratur i stället för riktiga böcker. En annan kategori (som jag ser fram emot fördjupningen på under 2010) är Klassiker jag inte läst. Det är också Bokstävlarna som samlar ihop 00-talets bästa böcker, kom ihåg det, om du ännu inte skrivit din lista!
Vad gäller en del personer faller liksom julklapparna på plats av sig själva. Eftersom Bokstävlarna avslöjade att hon inte har läst Grabben i graven bredvid, som var lösningen på min bildgåta häromsistens. Och det här är väl nästan en klassiker för alla som är bibliotekarier, eller? Detta är nämligen boken om den bleksiktiga bibliotekarien Desirée, änka efter renlevnadsmänniskan Urban, som på kyrkogården börjar spana på Benny, mjölkbonden som då och då besöker sina föräldrars grav. De har inte mycket gemensamt; Desirée med sina örttéer och sina akademiska examina, och Benny som drömmer om någon som kan trilla köttbullar och rycka in som avbytare vid mjölkningen. Med obönhörlig attraktion dras de dock till varandra, detta par som inte kan leva tillsammans, och inte isär. Det finns många skratt i den här boken, även om de oftast är av de tragikomiska slaget. En alldeles lagom lättsam förströelse mellan pluggandet! En riktigt god jul, med ordentlig avkoppling från studierna önskar jag dig! Vi ses i ett kommentarsfält i mellandagarna!
Bokmanias blogg angriper böcker av alla kategorier med samma underbara läslust. Det är högt och lågt, klassiker och nyutkommet, barnböcker och biografier, från jordens alla hörn. Det är lätt att imponeras väldigt när man får reda på att Bokmanias modersmål är tjeckiska (vilket förstås innebär att det är här man får de bästa tjeckiska boktipsen), och jag blir tårögd när jag läser hur hon med stor kärlek bloggar om många av de mest älskade svenska böckerna. Som det här inlägget i julkalendern, om Kejsaren av Portugallien, med ett filmklipp att gråta och skratta till. Jag har ju också redan tidigare i år skrivit om hur glad jag varit över läsrapporterna av Sylvia Plaths dagbok som Bokmania försett mig (och resten av den internetbegåvade världen) med.
Ja, det här är en entusiastisk blogg med starkt självförtroende. Däremot är det aldrig okritiskt eller oreflekterat. Det finns bra böcker och dåliga böcker. Det svåra med att ge en bok till Bokmania har inte varit om hon skulle tycka om boken eller inte; om hon inte gillar den kommer hon att skriva det med väl avvägda och läsvärda ord. Det svåra har varit att hitta en bok som hon inte har läst. En av sommarens många listplågor kom mig till hjälp, och jag tror mig med hjälp av denna förstå att Bokmania ännu inte läst Inger Edelfeldt. Well, jag tycker det finns anledning att råda bot på detta, och även om det finns många Edelfeldt-böcker att föreslå (någon novellsamling (Rit till exempel), eller någon ungdomsbok (Duktig pojke, eller Juliane och jag till exempel), så skickar jag över romanen Den täta elden från 1987. Boken om den lilla slutna sekten, den karismatiska ledaren och alla hans kvinnor, och de komplicerade förhållanden som kommer i dagen när berättarjaget Petra träder in i gemenskapen. En riktigt bra bok, en riktigt bra Edelfeldt, och det skulle vara riktigt roligt att få veta vad Bokmania tycker om den här boken. (Annars går nästan vad som helst av Edelfeldt bra. Romanen Hustru är sorgligt bortglömd och svår att få tag i, men är annars en favorit hos mig, till exempel. Just hennes böcker runt 1990, plus minus några år, tycker jag hör till de bästa.)
Det är säkert någon uppmärksam som har noterat att jag numera listar många av de bloggar jag följer med det senaste inlägget från bloggen. Egentligen tycker jag det är lite dumt, för nu klickar jag in till folks bloggar om det skrivits något nytt och inte bara för att kolla läget, som jag gjorde tidigare (och då brukade man ju sätta i gång och läsa gamla inlägg, och få en trevlig stund i alla fall). Men en av mina absoluta favoritbloggar, Tassande en liten kaffekopp, anslöt sig ju inte till bokbloggar.nu, trots flera påstötningar, så till slut var jag helt enkelt tvungen att göra så här, för att hålla lite koll på vad som skrivs hos L. på Tassande... .
Själva bloggnamnet är en travesti på en dikt av Gunnar Björling. Själva bloggen är en av många pågående reflektioner om böcker och läsande, men det är sådana bra böcker, och sådana välformulerade tankar! Att böckerna är bra vet jag, eftersom jag så ofta har läst dem själv. Ibland tänker jag att det är som att jag och L läser samma böcker, fast hon skippar allt dumt skräp som jag trycker i mig mellan det där jag egentligen vill läsa. Vår bekantskap började med en diskussion om könsrollerna i barnböckerna, och dehär inläggen är värda att läsas (igen), och har fortsatt med genomkloka diskussioner om både det ena och andra.
Jag hade egentligen tänkt ut en helt annan julklappsbok till dig; det var inte så svårt att föreställa sig vad du skulle tycka om, men lite vanskligt om du hade läst det, så jag hade siktat in mig på något relativt nyutkommet, som jag tyckte var bra, och som du inte nämnt på bloggen. Men så läste jag en så bra bok nu i natt, som jag genast vill ge bort till någon, och du får den: Margareta Strömstedts självbiografiska Natten innan de hängde Ruth Ellis. Boken hade stått i min bokhylla ett tag, och jag tog den med mig som – vad jag trodde – enkel reslektyr, men ack, vad den drabbade mig. Med en intensiv närvaro skildrar Strömstedt situationer ur livet som etsat sig fast, ofta obehagliga minnen, saker hon inte berättat för någon, känslor och handlingar hon skäms för. Väldigt, väldigt lite är skrivet om hennes "egentliga", offentliga liv som hustru till en av Sveriges mest kända chefredaktörer, som barnboksförfattare och -kritiker. Det är perifert skildrat i förhållande till de skam- och skuldkänslor hon brottas med. Kan hon vara älskad? Kan hon få vara sig själv, eller är hon för evigt den duktiga dottern som aldrig får bli arg? Språket är så enkelt, så enkelt, och så effektivt. Det är korta avsnitt, vilket gör att man har möjlighet att lägga den ifrån sig om man inte hinner sträckläsa.
Du får boken av ytterligare en anledning. Den är inte bara bra och intressant, utan den läser liksom sig själv. Det kan behövas i en tillvaro när man inte riktigt får tid för sitt läsintresse. Jag hoppas du får en riktigt god jul, och tackar för många trevliga tankeutbyten under året. Och hoppas förstås på många, många fler under 2010!
Det finns ett berömt experiment som utfördes på fyra-åriga barn. Varje barn fick en marshmallow, och så sa man att om hon eller han kunde vänta 20 minuter med att äta upp sin godis så skulle hon (eller han dårå) få en till. Det visade sig att förmågan att vänta korrelerade väl med skolprestationer senare i livet. Om man klarade av att vänta 20 minuter, så klarade man också bättre av att till exempel läsa läxor och jobba för mer långsiktiga mål.
Jag var ju inte med i något sådant experiment som fyra-åring, men jag är rätt övertygad om att jag hade ätit upp den där marschmallowsen med en gång. Tålamod är inte min främsta egenskap, och det är med ytterst stor självbehärskning (eller mycket tom plånbok) jag ibland avstår från eller skjuter upp att köpa böcker jag gärna vill läsa om det finns minsta slant att tillgå.
Det är nog därför jag är så full av beundran för Maria på bloggen Paperback Lover. Som bloggnamnet antyder är det här en blogg som ägnar sig åt pocketböcker. Om jag har förstått saken rätt så läser alltså Maria nästan endast pocketböcker, och det kallar jag tålamod. Tänk att sitta där ibland ett år och vänta på att få läsa en bok – en bok som finns där i bokhandeln, och som biblioteken har köpt in extra många exemplar av. Inte förrän den kommer i pocketutgåva kan den alltså läsas. Jag är helt fascinerad av människor med sådan karaktärsstyrka.
Det är hos Paperback Lover vi finner listorna på när böckerna kommer i pocketutgåvor, och här pågår också en utmaning att läsa alla böcker som ligger på pocket-topplistan. Dessutom har Paperback Lover ordnat (den nu avslutade) utmaningen Krimalfabetet, som fått bokbloggarna att spruta ur sig deckartips varje onsdag sedan i april (själv har jag aldrig deltagit för jag har aldrig lyckats komma ihåg titlar på någon som helst bokstav; det finns kanske någon diagnos för det?). Allra mest imponerad är jag dock över Paperbacks företag att köpa in Agatha Christie-deckare om Hercule Poirot i mycket speciella pocketutgåvor, och sedan vänta till den första dagen då det snöar i Stockholm innan hon sätter igång att läsa! En Poirot-utmaning på 33 böcker.
Jag föreställer mig att snötäcket ligger lika tungt i Stockholm som här i södern när jag skriver det här, och att du sitter och läser från En dos stryknin till Ridå. Själv är jag nog lite mer förtjust i Miss Marple än Poirot (även om jag glatt konstaterat under min fortfarande så smått pågående omläsning av Christie-böckerna att jag tycker betydligt bättre om Poirot som vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring när jag läste böckerna första gången). Men julklappen till Paperback blir en Marple-deckare. Du kan ha läst den, men jag valde den med mest juligt tema. Några dagar före jul åker en väninna till Miss Marple tåg, 4.50 från Paddington, och får se ett mord i en kupé på ett mötande tåg. De kommande dagarna läser hon tidningarna för att få rapporter om vad som kan ha hänt, men inget mord rapporteras. När hon anförtror sig åt Miss Marple så ger sig denna självklart ut för att ta reda på om det finns ett oupptäckt lik nånstans.
Den här upplagan har jag själv lånat på biblioteket och läst nyligen. Riktigt hård och bra! Går säkert att läsa på ett flygplan till Frankrike också! God jul!
Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).
Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.
Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.
Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.
Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och
Nätet är numera fyllt av bloggare som skriver korta texter, som oftast inte är särskilt läsvärda. En del (antagligen mycket klokare) människor hänger bara runt bland bloggarna, men bloggar inte själva. Lena Kjersén Edman är en av dem. Förutom att skriva kommentarer hos mig och många andra bokbloggare skriver hon i stället för att blogga långa böcker om böcker. De handlar mest om barn- och ungdomsböcker, eller kvinnliga författare som till exempel kommer från Västerbotten eller Värmland. De flesta som har läst någon kurs som innehållit barn- och ungdomslitteratur på universitetet (och jag misstänker att det gäller ganska många av de bibliotekarier och lärare som läser min blogg då och då) har säkert läst någon bok, eller del av bok som hon har skrivit. Wikipedia har en sammanställning. Jag är just nu väldigt nyfiken på att ge mig på boken Fantasy och reality från 2008, och givetvis den allra nyaste som heter Godhet - i litteraturen och i livet, där en sprudlande glad fågel har låtit mig veta att en analys av Lagerlöfs Körkarl ingår. Sånt är ju helt oemotståndligt.
Jag uppskattar mycket Lenas glada påminnelser om böcker som jag glömt nämna, eller böcker som jag inte älskar tillräckligt mycket, eller böcker som jag har missförstått på något sätt (oftast är de senare skrivna av Gunnel Beckman). Och nu när jag har lite mer tid kommer jag nog att kunna upprätthålla en bättre mejlkorrespondens också.
Det känns ju helt hopplöst att ge bort en bok till någon som inte har en blogg med listor på lästa böcker, men julklappen löste sig av sig själv; Lena har visat sig vara omåttligt förtjust i mina bildgåtor, så därför är hennes julklapp en specialkonstruerad sådan. Ett fint pris (som kan och tål att transporteras) utlovas om du knäcker alla böcker, författare och ledtrådar i den här raden.
Detta är en lodrät bildgåta, vars rätta lösning bildar ett ord på sex bokstäver som man har användning för om man vill vara snuskig på nyårsaftonen. Något Lena önskade sig häromsistens.
1. Den första bilden illustrerar ett drama om ett rovdjur i fångenskap. Bokstaven vi söker inleder författarens födelseort (och det skulle kunna vara, men är inte, min armhåla på bilden).
2. Den andra bildserien illustrerar ett storslaget och nästan sönderälskat flyktingepos. Grötskålen är dödsbringande, och citronerna hade varit till stor hjälp på väg till det nya landet. Bokstaven vi söker inleder namnet på den fromma person som inte hade en enda lus på kroppen.
3. I den tredje bildserien söker vi första bokstaven i förnamnet på författaren till denna tidlösa historia, som illustreras av två andra böcker, viktiga för handlingen.
4. Den fjärde bildserien illustrerar en bok i en populär serie. Huvudpersonen är idag 37 år gammal. Han har en vän som gärna vill ha ett eget säte i bussen. Vi söker vi första bokstaven i vännens namn (men vännen är dock inte med i just den bok som bildsatts).
5. I den femte bildserien beskriver en bok där en kung figurerar. Bokstaven vi söker inleder namnet på hans äldste son.
6. Till sist söker vi namnet på den första kärleken till hjälten i ett skådespel. Första bokstaven i hennes förnamn utgör vår sista bokstav.
(P.S. Alla andra (aka Snowflake) – det är förstås underförstått att Lena ska få svara först på den här frågan.)
Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)
Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.
Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.
Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!
Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).
*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium).
Bloggen Butter tar ordet har en pricksäker förmåga att vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på. Bloggen spretar över ett brett fält av film, poesi, dramatik och serier, med återkommande eller underliggande teman som science fiction och svenska klassiska arbetarförfattare. Populärkulturell kvalitet.
Hur konstigt det än kan låta dyker det då och då upp böcker som både jag och Petter har läst. Men vi tycker förstås sällan likadant om böckerna. Om vi någon gång skulle tycka en bok är bra båda två så är det av helt skilda orsaker. Det är ju ganska intressant, förstås. Jag har heller aldrig blivit helt på det klara med om han har en väldigt udda humor eller saknar humor helt (men jag gissar på det senare). Jag roas i alla fall av många inlägg, och det tycker jag är tillräcklig behållning för att läsa hans blogg.
Jag har funderat mycket över vad jag ska ge Petter i julklapp. Jag vet att du nu sitter och väntar på att jag ska räcka över Stolthet och fördom inslaget i extra tjockt, rött papper, men ser du, så blir det inte. Jag tänkte i stället ge dig en bok som jag inte har läst, och inte tror att jag tycker om. Jag är ganska övertygad om att du inte kommer gilla den heller: Carolina Gynnings självbiografi Ego Girl (eller för all del, om du föredrar den nyare boken Ego Woman, så varför inte). Visst skulle det kunna vara intressant att som omväxling tycka illa om en bok tillsammans? Riktigt god jul-läsning önskar jag dig i alla fall!
P.S. Om du hellre vill läsa något som är bra tror jag att du skulle ha en hel del behållning av Harry Mulisch bok Upptäckten av himlen, som jag skriver lite om här.
P. P. S. Och över julen tänkte jag läsa Mikael Timms Dröm och förbannad verklighet. Spelet om svensk film under 40 år. Den har stått och dammat i min bokhylla alldeles för länge. Jag förutsätter att du har en del att säga om innehållet i den boken, så det kan vi kanske diskutera efter nyår? Du kan förslagsvis tycka att det var rätt att alla bråkade med Harry Schein, och jag kan kanske entusiastiskt meddela att Hoberts Spring för livet är en av mina favoritfilmer, och så ser vi hur vi jobbar oss fram till oenighet från de positionerna.
Nästa paket i den stora säcken överlämnar jag till Kontakt med bloggen Boktipset – ni na ni na ni nanna... Det här är bokbloggen sticker ut näsan och plötsligt ställer frågor man inte visste fanns: Varför läser alla bokhora? Varför ska alla läsa på originalspråk? Hur har ViLäser definierat bokbloggarna? Hur används bokbloggarna i förlagens marknadsföring? Inte förrän jag läser inläggen inser jag att frågan naturligtvis behövde ställas. Kontakt är en all-läsare, men läser allt med HBT-glasögon. Finns det minsta lilla antydan till homosexualitet så blir det uppmärksammat, vilket även innbär välkommen problematisering av heteronormen. Det är så uppfriskande att betrakta kända saker genom någon annans ögon. Det här är också bloggen med de oväntade boktipsen. Kontakt är en kritisk allätare som jag delar några favoriter med (Janne, min vän av Peter Pohl till exempel), men hon gillar inte alls min älskling Torgny Lindgren. När en bok tas upp här (antingen den nämns i bloggrubriken eller inte) så vet man aldrig om den hissas eller dissas. Fast för min personliga del kan den där kategorin med antirekommendationer gärna få utökas, utan att bloggen byter namn; att ge boktips kan väl lika mycket innebära att man hjälper läsaren att navigera runt bottennappen?
Så är det då dags för julklappen, och här har jag verkligen haft problem. Jag har inget emot att en bok jag gillar sågas av någon annan (äsch, nu ljuger jag; lite har jag allt emot det, i alla fall om det är någon vars åsikter jag vanligtvis värderar), men helst vill jag ju att en present ska uppskattas. Emellertid har jag klurat ut en bok som jag i vart fall tror att Kontakt inte har läst, och som jag av någon anledning själv associerar lite grann med Peter Pohl, så vi får väl se om den kan vara något. Boken jag tänker på är Per Nilssons Lilla livet, lilla döden. Nilsson slog igenom med en riktig höjdare till ungdomskärlekshistoria: Hjärtans fröjd, och har sedan skrivit en rad mycket läsvärda böcker, som nästan alltid kategoriserats som ungdomsböcker. Särskild värda att nämna är Korpens sång, du & du & du och Ett annat sätt att vara ung. Den bok jag har valt ut är emellertid den enda bok som helt och hållet marknadsförts som vuxenroman.
Ska jag vara ärlig har jag valt ett säkert kort. Jag har ganska ofta gett bort Lilla livet, lilla döden i present (och ännu oftare lånat ut mitt eget ex), och den har hittills alltid blivit succé. Den lilla pocketen som inleds med orden "Jag önskar jag var en neger" och avslutas med "Hälsa att allt är bra" rymmer historien om fyrvaktaren Janne som får hjälp av författaren Per Nilsson att skriva sin otroliga historia. Nilsson använder (som ofta i sina böcker) sitt eget namn och karaktär på en av huvudpersonerna, och i det här fallet låter han sitt alterego i större delen av boken undersöka om Jannes berättelse verkligen kan vara sann. Mer än så vill jag faktiskt inte berätta.
Det här är en filosofisk bok om att leva, och jag tycker den är bra. Jag hoppas att den är en nyhet för dig, och att du fäller den varsamt om du inte gillar den. En riktigt god jul, och ett gott nytt år – jag ser fram emot många besök hos dig 2010!
Nästa julklapp går till Martina på Ett hem utan böcker, som trots sitt namn* är fyllt av trevlig plockmat i form av goda böcker i blandade kategorier. Det finns några trådar som slingrar sig genom bloggen. En är de kvinnliga författarna: under 2009 har det pågått en utmaning som innehållet ett fint urval av klassiska kvinnor (i svensk och brittisk litteratur, och med fokus på 1800-talet), och för 2010 planeras nästa läsutmaning, med skrivande svenskor 1900-1950. En annan tråd är skräck och fantasy, men liksom kvinnotråden slingrar den sig runt ett brett spektrum av romaner.
När jag funderade på julklappar tänkte jag att det skulle passa Martina bra med en bakgrundsbok till de kvinnliga författarna som utgör nästa års studie, och jag ger därför bort Ulrika Knutssons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Boken skildrar många av de kvinnor som var tongivande inom svensk politik och idédebatt under 1900-talets första hälft, men som vi idag möjligtvis endast känner till namnet. Det är framför allt den så kallade Fogelstadsgruppen och kvinnorna däromkring som är i fokus: Elin Wägner, Elisabet Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Klara Johansson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. De mer namnkunniga och inflytelserika (som exempelvis Ellen Key) är här i skymundan. Det är ett glömt stycke kvinnohistoria, och en viktig del av kampen för jämställdhet som vi skördar frukterna av idag, som Knutsson beskriver. Av alla dessa kvinnor är det endast Wägner som sammanfaller med Martinas föreslagna läslista, men jag inbillar mig att boken ändå är en närmast nödvändig läsning för att förstå det samhälle och debattklimat där böckerna i Martinas urval skrevs. I alla fall var min läsning av Knutssons bok en starkt bidragande orsak till att jag väldigt starkt kände att jag vill hänga med på ett hörn på nästa års kvinnliga bokutmaning. Jag hoppas du kan finna något nöje i boken också! Eller åtminstone nån nytta! Från söder till norr – en riktigt god jul!
* Det kanske är på sin plats att påpeka att bloggens fullständiga namn är Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ.
Bokomaten har en blogg vars vitsiga namn anger innehållet: kulinariska inlägg blandas med ett hopkok av litterära erfarenheter. De senare består ofta av barn- och ungdomslitteratur. Jag har länge trott att det senare har att göra med att Bokomaten arbetar som barnbibliotekarie, men på senare tid har jag börjat tro att hon faktiskt tycker om de här böckerna på riktigt. På den här bloggen går ingen högtid obemärkt förbi; det temabloggas förstås innan semesterresan (till Florens), som föreberedelse inför bokmässan och i samband med allhelgona (bara en sån sak som att läsa Agatha Christies Halloween Party!). Just nu pågår naturligtvis en julkalender som till största delen består av adventsinspirerande bakverk. Den här saffranslängden med vit choklad ska du inte kolla på strax innan lunch. Bokomatens sprudlande energi smittar av sig tvärs genom skärmen. Personligen är jag också mycket förtjust i de små berättelserna om vad barnen på hennes bibliotek kläcker ur sig. Den här om Anne Frank, till exempel.
Att skaffa en julklapp till Bokomaten känns både lätt och svårt. Jag tror att du skulle bli så där förvånat förtjust över en hel massa som jag har haft under övervägande. Men jag chansar på en bok som jag tror du tycker om i fall du inte har läst den (jag kan i vart fall inte kan hitta nämnd på bloggen med hjälp av diverse avancerade google-sökningar). Det är en ungdomsbok med tydligt mattema. Eller kanske snarare utan mattema, nämligen Suzanne Collins uppmärksammade bok Hungerspelen. Det här är en dystopisk framtidsvision där ungdomar tvingas slåss på liv och död i dokusåpor arrangerade av regeringen. Jag blev mycket tagen av boken som jag läste i somras, och skrev då om den här. Fortsättningen Fatta eld är inte riktigt lika bra (främst därför att den saknar det dramaturgiska drivet), men den bådar gott inför tredje delen. Och om vi säger så här: jag tyckte mycket bättre om den här serien än Stravaganza! Vad säger du då?
Skulle du ha läst boken får du helt enkelt ge dig i kast med Thomas Harris Hannibal, som jag har hintat om flera gånger i kommentarer hos dig: En bok som innehåller Florens och en alldeles speciell sorts måltider. Med en chianti till. Skål och god jul!
