20 sena

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? 
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel? 
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus? 
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok? 
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

• Möjlighet att läsa i badet, 
• Möjlighet att göra hundöron, 
• Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs, 
• Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar, 
• Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
• Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.  

Inbunden eller pocket? 
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies? 
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? 
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning? 
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra? 
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad? 
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer? 
Bio.

Skräck eller chick litt? 
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen? 
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook? 
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam? 
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok? 
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe? 
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt? 
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser? 
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset? 
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

När man tror att orden inte räcker till

DN skriver om ljudsatta böcker. Det handlar om e-böcker som ska få ackompanjerade ljud. Man exemplifierar med ljudet av hästklapper medan man läser Sherlock Holmes. Jag hoppas vi får höra honom spela fiol också, och jag är väldigt intresserad av ljudillustrationen till kokainmissbruket, är inte ni?

Men jag undrar så mycket hur det är tänkt att fungera. Bygger man in ögonrörelseteknik, så att ljudet aktiveras just när läsaren kommer fram till en viss passage? Eller ska man själv behöva trycka på en knapp/ikon/prick/whatever bredvid raden för att sätta igång ljudet? Och hur långt är varje ljud? Vad händer om man mitt i hästklappret har läst klart sidan (det är inte så svårt, för läser man på mobilen måste man bläddra rätt ofta) och ska vända? Fortsätter klapprandet ändå, eller bryts det mitt i? Eller måste man kanske vänta på att bläddra tills hästarna galopperat färdigt? Och hur långt springer hästarna? London var ju rätt stort redan på Sherlocks tid, och ibland åkte han ju iväg ut från London för att lösa mysterier med prickiga ormar och galna hundar och sånt där. Ska man då få höra hästklapprandet i bakgrunden hela tiden? Och kommer det förändras när de kommer ut från Londons kullersten och klafsar fram på de leriga landsvägarna?

Okej. Jag förstår att jag drar det här exemplet för långt. Det kommer nog inte vara så mycket just hästklapper. Det kommer säkert mest att vara spänningsladdad musik (som DN också nämner). Det kommer vara som att läsa de introducerande förtexterna till vilken äventyrsfilm som helst. Förmodligen kommer typsnittet förvandlas och bli snirkligt och kursivt också. Kanske kommer man liksom se en hand som skriver hela boken framför ens ögon? Och de där musikmakarna kommer garanterat tjäna mer pengar per bok än författaren, och det är ju inte mer än rättvist, faktiskt, eftersom det som ska få läsaren att fångas av boken och läsa vidare är just ljudet, och inte textens innehåll.

Jag undrar också över hur många ljudillustrationer man har tänkt att stoppa in i en normallång bok? En per kapitel? Några extragrejer i slutet? En per tråkig transportsträcka (typ äktenskapligt gräl om vem som ska hämta på dagis, eller beskrivning av varenda blomma i det vackra provençalska landskapet, eller ett svettigt gympass, där varje muskelansträngning är noggrant genomgången)? Kommer det vara smetig klassisk musik om boken citerar en 1800-talspoet? Kommer man att hitta rätt accelerationshastighet till biljakterna? Kommer man att lyckas få tag i en skrikande bebis med just rätt hjärtskärande skrik? Finns det några autentiska inspelningar från koncentrationslägerfångarnas jämmer man kan använda sig av? Kommer Jan Guillou att försäkra sig om att rätt slags vapen används för ljudillustrationerna i hans Hamiltonromaner, eller kommer vi att bevittna ändlösa rättsprocesser för att någon vågat använda fel ammunition?

DN skriver också att idén med ljudspår som följer med genom texten är att man mer effektivt ska dra in läsaren i berättelsen. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man undersökt det där. Och om ljudeffekter verkligen leder till mer fängslande läsning jämfört med om man satsar pengar på att få till  texter som är dramaturgiskt mer effektiva? (Jag kan erkänna att jag i skrivande stund i mitt huvud filar på en forskningsansökan som undersöker detta.) Jag tvivlar dock inte på att man kan lyckas sälja några fler böcker med argumentet att det är ljudeffektsböcker – men om de fängslar läsaren bättre, det undrar jag. Sen undrar jag också över varför det är just ljud som ska ge ett mervärde till e-böckerna. Varför inte lite mer hederliga illustrationer? Varför inte lite lukt? Varför inte en leverans till dörren med passande snacks? Och när man kommer till sidan 42 kan man trycka på en knapp, för att automatiskt skicka en beställning på tre rättersmiddagen på sidan 112, som därmed i god och rätt tid kan tillredas och köras fram av cateringfirman, så att du kan mumsa på samma mat som dina romankaraktärer. Kanske  kan man beställa hem skådespelare som gestaltar huvudpersonerna och få en privatföreställning i vardagsrummet? Jag tror att vi kommer att kunna vänta oss vad som helst i framtiden.  

Det praktiska med att läsa ljudillusterade böcker funderar jag dock över. Ska man liksom behöva läsa sina eböcker med hörlurar för att inte genera folk på bussen när man läser om en sexscen, eller för att inte väcka sin sovande sambo när nån åker tåg? Och hur gör man med fågelkvitter och diskbänksrealismskrammel när man försöker läsa samtidigt som man nattar barn?

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ovan tycker jag att jag låter lite grinig. Det är jag nöjd med. För en del av mig tycker nog att ovana läsare (som man tydligen vänder sig till) kanske borde nöja sig med att se filmen.

Vad är en bok och när har man läst den?

Fler och fler kommer ut som svettigt sammanbitna bokläsningstävlare i mitt kommentarsfält här nedan. Och fler och fler presenterar strategier för att uppnå tresiffriga tal i lässtatistiken innan året är slut. Lilla O läser numera inte endast Läsalättböcker, utan även diktsamlingar. Bokstävlarna läser seriealbum. Bokbabbel studerar och skaffar sig därmed mer lästid än vi andra som måste jobba för att ha råd att köpa böcker. Maria åberopar handikapp på grund av minderåriga barn. Nästa steg är antagligen att Lyran hävdar att hennes lästa böcker borde räknas om med en faktor på 1,5 eftersom de flesta är skrivna av Nobelpristagare ;-)

Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?

Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok: 

• Hela boken ska vara utläst för att få räknas. Om en bok har omfattande för- och/eller efterord behöver dessa dock inte läsas (om de inte är skrivna av författaren själv).
• Det år som infaller när boken är utläst räknas som "läsår", även om huvuddelen av boken kan ha lästs ett föregående år. 
• Böcker som läses för arbetets räkning får inte räknas in, även om de undantagsvis var både roliga och intressanta. 
• Bilderböcker för barn räknas ej in i lässtatistiken (även om man läst den mer än 127 gånger på ett år). 
• Varje pjäs som ingår i en drama-antologi får räknas som en bok. Detsamma gäller för samlingsvolymer med flera diktsamlingar; varje ingående diktsamling får räknas som en bok.
• Novellsamlingar räknas dock endast som en utläst bok när alla novellerna är lästa.  
• En omläsning av en bok räknas som en läst bok, hur många gånger man än läser ut den. 
• Serieböcker räknas inte (fast jag erkänner att det är en väldigt enkel punkt för mig, eftersom jag i princip aldrig läser sådana). 
• Kokböcker och konstböcker (och liknande) får räknas om man verkligen läser allt i hela boken. Om man bara bläddrar i den, endast dreglar över chokladkakereceptet, eller placerar den på soffbordet för att imponera räknas den inte som läst.
• Genomlyssnade ljudböcker räknas som lästa om man inte sov sig igenom mer än uppskattningsvis 15 % av uppläsningen.
• Lästa e-böcker räknas som en vanlig pappersbok.   
• Tjuvläsning av andras dagböcker räknas av moraliska skäl inte in i statistiken. 

(O)ljud i bilen

Jag tänkte strunta i den här veckans tematrio som handlar om ljudböcker, eftersom jag i stort sett inte lyssnat på några sådana de senaste åren. Men så kom jag på att det ju inte är sant. Tvärtom är det så att jag som förälder har upptäckt den underbara uppfinningen barnböcker-på-cd-i-bilen. Efter åratal av bokläsning och sagoberättande och sjungande och pekande på mer eller mindre idisslande kossor utanför fönstret (eller mer eller mindre snurrande väderkvarnar under en Ölandssemester) så har vår dotter sedan ett drygt halvår blivit cd-boks-frälst. Visserligen kan man bli lite galen av 30 mils genomlyssning av Alfons Åberg-sagor, men det är ändå en lisa jämfört med att hesare och hesare sjunga Hjulen på bussen snurrar runt runt runt...

Mamma Mu åker rutschkana. Jujja Wieslander läser sin egen saga om Mamma Mu och Kråkan. Det är alltid speciellt med en författaruppläsning, och Wieslanders inläsningar är väldigt fina. Texterna får ett helt annat liv. Sagan i sig handlar om hur Mamma Mu lånar barnens rutschkana på kvällen sedan de gått hem. Hon råkar räta ut kanan så den inte går att åka på längre och hennes vän Kråkan tänker ut en komplicerat lösning (som bland annat involverar helikoptrar) för att få den rak igen. Till slut löser sig allt med en välriktad spark från Mamma Mus bakben. Om man ska kritisera något så är det att berättelsen är lite svår att hänga med i (åtminstone när Kråkan kommer igång med sina tekniska lösningar på rutschkane-uträtningen) om man inte kan titta på bilderna samtidigt.

Vad är det som låter? sa Spöket Laban. Här är det Olle Sarri som läser parets Sandbergs berättelse om hur Labolina och prinsessan Busan byter läte på alla djuren under midsommarnatten. Myggan låter som en ko, grisen som en kattunge och så vidare. Sarris uppläsning ganska rolig, men volymen på de inspelade ljudeffekterna är ganska låg, och svåra att urskilja vid normal bilkörning, eller om stereoljuden inte fungerar som det ska. Det här är dock inte den allra roligaste Laban-berättelsen, och jag förstår faktiskt inte varför den måste heta just Vad är det som låter, sa Spöket Laban, när det trots allt är Labolina (och Busan) som är de främsta aktörerna i den här historien.

"Är du där?" Alfons Åberg. Den här cd:n innehåller fyra längre (ca 10 minuter) sagor om Alfons, och sex sånger. Björn Gustafson läser, sjunger och agerar, och vid första genomlyssningen tyckte jag att det var lite jobbigt att höra faktiskt. Men det här är en inspelning som växer. Produktionen är riktigt väl genomförd, och det taffliga och orytmiska blir till slut det som lyfter alltihop. Cd:n är ett allkonstverk, och mycket uppskattad både av treåringen och hennes föräldrar. Sagorna av Gunilla Bergström som ingår är Flyg, sa Alfons Åberg, Mera monster Alfons!, Näpp, sa Alfons Åberg samt Hur långt når Alfons?



När det gäller barnboks-cd, så följer de ofta med den vanliga bilderboken som en bonus (eller vad man ska kalla det; man får ju trots allt betala extra för denna service). Det innebär att de oftast är nedstuckna i en liten plastficka som är hjälpligt fastsatt inuti bakre pärmen. Hjälpligt fastsatt betyder att vilken normalbegåvad två-åring som helst får loss plastfickan bara genom att titta på den. Jag tycker inte att det vore orimligt för förlagen att hitta en annan lösning för cd-skivorna. Ett litet infällt pappersetui i bakre pärmen, kanske?

"Jag får en glasspinne efter maten"

Litteraturen som karaktärsdanare har man ju hört så mycket om att det får betraktas som en vedertagen sanning. Men om det verkligen ska fungera måste man naturligtvis läsa uppbyggliga böcker, såna som Bokmania läser, som får henne att köpa avocado och apelsiner.

I vår familj har vi karaktärsdanat oss under julledighetens alla bilresor genom att lyssna på en ljudbok med Alfons. Fyra sagor är inspelade: Alfons klär ut sig med pappa (vilket lett till att dottern vill dra ner det enda par gardiner vi har i huset och spöka ut sin pappa); Alfons är barnvakt till Småtting och berättar hemsk historia om ett Ill-monster (vilket lett till en ny monsterboom i den övriga läsningen, och att dottern vill ha en ill-monstertårta på sin födelsedag); Alfons vill inte äta sin middag, och pappa mutar honom med glass (vilket bland annat gjort att dottern tvärsäkert påstår att man alltid får en glasspinne när man ätit!); och Alfons funderar över var gränserna mellan honom själv och världen går – hur länge är hans spottloska en del av honom? Och blåtiran som han gett Viktor – är det också Alfons? (Ja, det här har i alla fall inte förbättrar dotterns vana att spotta lite här och där, om man säger så.)

Det är svårt att vara förälder. Vi har varit så glada över att kunna lyssna på cd-böcker en del av bilresan, i stället för att ha högläsning i 30 mil på väg till mormor och morfar. Men det får konsekvenser, och så här i mitten av januari – när inflationen har slagit till – inser vi att vi inte kan fortsätta att kvitta varje köttbulle mot en glasspinne.

Så just nu söker jag efter en nätbutik som säljer Pelle Snusk.

Ett klassiskt alternativ

Nu hör ju inte jag till gruppen som i första hand lyssnar på böcker i min iPod, men jag vet ju att det finns många andra som gör det därute. Kanske är den nystartade sajten Bokklassiker.se något för er? Här läser Mikael Appelqvist in en ny klassiker per månad, först ut är Röda rummet. 

Det enda som möjligen känns lite knepigt är att det är samma person (Appelqvist själv) som läser in alltihop, men om man gillar hans sätt att läsa (ljudprov finns på sajten), så är det bara att ladda ner de klassiker man gillar för 79 spänn stycket.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Ljudböcker eller inte

Jag läser aldrig ljudböcker nu för tiden. Eller lyssnar på böcker. Eller vad man ska kalla det. Jag gjorde det ganska ofta för ganska länge sedan. Ungefär för så länge sedan att vi talar om kassettband, och ett mycket begränsat antal ljudböcker på biblioteket. Så begränsat att det inte var särskilt svårt att beta av bibliotekets samlade utbud på en halv sommar. Jag slutade faktiskt lyssna på ljudböcker ungefär samtidigt som den stora ljudboksboomen kom, och det låter lite snobbigt när man säger det, men det berodde på andra saker i livet än något slags ställningstagande mot att alla helt plötsligt går runt med proppar i öronen eller lyssnar på Läckbergs senaste i bilradion när de kör till sommarstugan. 

På den tiden jag lyssnade blev det (på grund av bibliotekets urval) lite av varje. Jag minns Stephen Kings Sommardåd (som alltså är en långnovell och förlaga till filmen Stand by me). Jag minns Doris Lessings Det femte barnet. Jag minns Håkan Nessers Borkmanns punkt. Den hade jag försökt läsa i bokform flera gånger tidigare, men inte kommit in i. Hade det inte varit för ljudboken hade jag aldrig läst klart den. Och säkert inte läst andra Nesserböcker efter det, så jag är väldigt glad för att Majornas bibliotek hade just den där ljudboken i typ åtta kassettband. Under gymnasiet (för ett halvt liv sen, alltså) var det ganska ofta som jag lyssnade på engelska ljudböcker. Öva språket och höra något intressant samtidigt. Särskilt minns jag  A town like Alice (eller Fem svarta höns, som den heter på svenska) av Nevil Shute, som jag lyssnade på medan jag strök tvätt ute på altanen, en varm vårdag.

För det är ju det man gör när man lyssnar på en bok. Man gör något annat samtidigt. Stryker. Kör bil. Lagar mat. Spelar Tetris eller lägger patiens på datorn. Nu när man inte längre är bunden till bandspelaren utan kan plugga in iPodens hörlurar i öronen när som helst och var som helst blir lyssnandet enkelt. En bok medan du rensar ogräs, eller cyklar till jobbet. Faktum är att man till och med kan lyssna samtidigt som man tar itu med en maratonnattning av sina barn (även om detta förutsätter att man gömmer sladden och öronpropparna under håret). 

Men jag lyssnar alltså inte längre på ljudböcker. Det finns i huvudsak två skäl:

1) Jag föredrar att lyssna på radio i min iPod. Det gör jag tämligen ofta, till exempel på väg till och från jobbet, medan jag hänger tvätt, eller gör något annat som inte är för bullrigt och tar uppmärksamhet från programmet. Fördelen med pod-radioprogrammen är att de oftast är betydligt kortare än en bok. Vetenskapsradions olika program är mina favoriter: 20-25 minuter långa, allmänbildande, och med ett innehåll som spänner över ett brett fält. Läser jag en bok med öronen och blir avbruten hela tiden och behöver höra om är det svårt att hänga med. Det är också svårt att överblicka var i ljudströmmen det kommer att finnas en naturligt punkt att pausa. Ni vet kapitel - sådana brytpunkter som man ser i ögonvrån när man ögonläser.  

2a) Jag läser mycket snabbare med ögonen än med ögonen, så det känns som ett slöseri med tid att lyssna på boken, när jag kunde läsa den mycket snabbare. (Det är förstås lite paradoxalt, för jag skulle förstås samtidigt kunna lyssna i situationer där jag idag inte kan läsa, och på så sätt utnyttja tiden när jag borstar tänderna eller byter lakan.)

2b) Men det har också att göra med att jag upplever boken på ett helt annat sätt om jag hör den uppläst än om någon annan läser. Detta är säkert  något jag delar med många andra. En sak är att uppläsaren påverkar tolkningen av boken - och detta kan bli både en förhöjning av upplevelsen om man har tur, och vara en katastrof i andra fall. En annan sak är att det skrivna ordet idag inte alltid är gjort för att läsas högt. Det är svårt att minnas allting, det är krångligt att gå tillbaka om man vill kolla en uppgift om någonting. Ett namn eller en plats. En inkonsekvens. Det ligger i det skrivna språkets natur att författaren inte behöver upprepa sig, eftersom läsaren kan gå tillbaks och kontrollera vem "han" syftar till, och om huruvida det var Gunilla eller Ulla som var gift med Hans som efter att ha lämnat historien sedan kapitel två, dyker upp i igen i kaptitel femtioelva. 

Jag har alltså inte något principiellt emot ljudboken. Tvärtom. Det är väl fantastiskt att så många läser, oavsett på vilket sätt. Ljudboken passar bara inte så bra in i mitt liv just nu. Min pappa har däremot just upptäckt dess tjusning, och somnar varje kväll med sin mp3-spelare i öronen. Han har hört fler böcker i år än sammanlagt under den senaste 10-års-perioden. Det är inte bara personer som har haft svårt att hinna med böckerna, eller att komma in i dem (som min pappa), utan personer som läser och skriver dåligt (kanske rentav är dyslektiker) har i och med ljudbokens närvaro, och relativa prissänkning på senare år, fått mycket mer tillgänglig litteratur. Det är bara positivt. (Synskadade har också fått det lättare, men dessa har tidigare kunnat låna inläst material på biblioteket.)

Samtidigt ger ju ljudboken möjlighet att simultant dela sin läsupplevelse med någon annan. Jag vet familjer där makarna lyssnar på ljudböcker tillsammans medan de diskar efter maten. Det låter väldigt mysigt, tycker jag. Och historiskt sett har läsningen varit något gemensamt. Man läste högt vid brasan eller fotogenlampan. Ett nöje innan iPoden, datorn och tevens tid. 

(Med det perspektivet är det inom parentes sagt intressant att många har uppfattningen att man "inte har läst en bok på riktigt" om man endast tagit del av en bok i ljudboksform.)

Det enda som riktigt stör mig i det hela är urvalet av böcker. Det är väldigt mycket aktuella topplisteböcker det handlar om. Urvalet för dem som endast lyssnar på böcker (och det är en växande skara) blir därmed begränsat. Varför jag nu klagar på det; för min egen del var det just det begränsade urvalet av ljudböcker som en gång fick mig att lyssna på böcker jag annars inte hade valt att läsa. Som A town like Alice. Eller Borkmanns punkt.