Motbjudande och inbjudande

En sak som kännetecknar en riktigt god författare är förmågan att få mig intresserad av saker jag vanligtvis tycker är tråkiga, meningslösa eller äckliga. De författare som är riktigt bra lyckas genom sin egen fascination för ett ämne få mig att hålla med om att jo, den här trista eller motbjudande företeelsen som jag tidigare aldrig ägnat en tanke är helt optimal för en bok på 300 sidor. Eller 400.

(Riktigt dåliga författare behöver å andra sidan en verkligt spektakulär historia för att en bok ska bli intressant. Och inte ens då lyckas de alltid).

Jag har tänkt mycket på denna särskilt geniala författarförmåga just i år när jag läst två av Sara Stridsbergs böcker: Drömfakulteten och Darling River. Båda är böcker som frossar i kroppsutsöndringar, specifikt kvinnliga sådana. Den första är en roman om Valerie Solanas, den andra utforskar Lolita-motivet. Båda gräver ner sig ungefär så långt det går i kroppens förfall. Solanas sista dagar i en döende kropp på ett hotellrum. Kvinnan i Darling River som bokstavligt talat vältrar sig i gyttja tillsammans med sina älskare. I den boken finns även en annan kvinna som ständigt slickar av socker från sina fingrar. Och ett ständigt prostitutionstema i bägge böckerna.

Om jag ska vara ärlig är det precis ingenting som tilltalar mig med det här. Jag har svårt för böcker som skildrar såna här såriga kvinnor. Inget händer. Eller möjligen blir det värre. Destruktiviteten vilar tjock över hela skildringen. Jag hittar inga kontaktytor mot mitt eget liv. Jag hittar så lite hopp att jag inte ens blir arg och tycker att samtliga huvudpersoner ska rycka upp sig och ta sig i kragen. Jag följer bara med i deras cirkulära tankegångar och noterar matt att de har hunnit så långt på sin väg mot undergången att allt hopp om en normal tillvaro är ohjälpligt förlorad.

Men trots att jag inte ens kan uppbåda förundran blir jag ändå ohjälpligt fast i Stridsbergs texter. Det är böcker jag inte kan lägga ifrån mig; jag läser dem från pärm till pärm, insugen i berättelsen, buren av språket och den starka upprepningen. Och av Stridsbergs egen utforskning av blod, avföring, matrester...

Jag är äckligt imponerad.

Och kan bara konstatera att jag tycker att Stridsberg är en av de absolut bästa yngre författarna som jag läst. Skriver hon om nåt mindre kroppsvätskeorienterat nästa gång kan det hända att jag lanserar henne som Nobelpriskandidat.

Som julafton varje gång

Jag har ibland nämnt att jag ofta knappt tror mina ögon när jag besöker ett av biblioteken i min närhet (jag har tre som jag frekventerar rätt regelbundet). På det här biblioteket hittar man nästan alltid massvis med relativt nyutkomna böcker – inte sällan såna som nyss fått Nobelpris eller Augustpris. Där står böckerna och lockar på snurrställ och på nyinkommet-hyllor, och väntar och väntar på att bli lästa. Vecka ut och vecka in står där samma böcker. Idag noterade jag till exempel att boken om Ingmar Bergman av Jörn Donner som jag läste för så där ett år sen fortfarande står där och väntar på att bli lånad.

Ibland är jag faktiskt helt övertygad om att jag är den enda som förbarmar mig över de här böckerna. (Och ibland funderar jag över om det är rimligt att ett bibliotek köper in en massa bra böcker bara åt mig. Men sen slår jag bort den tanken. Visst är det rimligt? Jag betalar ju skatt. Och mina biblioteksböter.)

Under en mycket kvick runda idag stod till exempel de här böckerna och lockade:

Några av dem fick följa med mig hem

Dålig, sämre, sämst

Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran  tre bidrag till veckans tematrio.

Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.

1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.

2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.

3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.

Farväl i dyningen

Och hon glömmer sin bok i sanden, en övergiven rosa pappersruta om förlorad kärlek i havskanten. Vinden vänder bladen i den några gånger, stjärnorna läser i den en natt innan den försvinner i havet.

s 89 ur Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Det måste vara den vackraste text om en boks sista andetag som jag nånsin läst.