Kom med på vandringsstråt

Idag handlar Lyrans tematrio om min absoluta favoritsport: promenader.

Som första exempel tar jag Kurt Wallander i Mankells deckare. Det är ett evigt promenerande på höstpinade skånska stränder, vilket man i och för sig ska vara glad för, eftersom han mest verkar köra bil när han har druckit. Men inte verkar just de här vandringarna ge upphov till några genombrott i utredningarna. Möjligen fungerar det som själslig rening i funderingarna om vad som har hänt med det här landet.

Som andra exemplet är det svårt att hoppa över Elizabeths Bennets berömda vandring från Longbourne till Netherfield. Jane Austens hjältinna tycker precis som författarinnan om en ordentlig promenad, om det så innebär att underkjolen släpas i smutsen. Elizabeths vandringar har stor betydelse för berättelsens förlopp (och det här har jag tänkt ut alldeles själv, och inte läst mig till i Edströms Austen-biografi). Hon promenerar runt Rosings park vid besöket hos Lady Catherine de Bourgh, och där får hon för första gången veta att Darcy ligger bakom syster Janes brutna kärleksförbindelse. Men vid en annan promenad, på Pemberly, verkar Darcy och Elizabeth mötas under helt andra förutsättningar. I bokens allra sista skälvande kapitel spelar de långa promenaderna också avgörande roll för bokens hjälte och hjältinna.

Och låt oss stanna i England, men i ett fiktivt landskap. Det finns många vandringar (som säkert ska ses symboliskt på alla möjliga sätt) i 1900-talets fantasy-litteratur (I Sagan om ringen till exempel). Men jag vill särskilt lyfta fram den vandring som sker i C.S. Lewis Silvertronen. Över land och under jord vandrar Eustace och Jill tillsammans med myrslingerbulten (smaka på det ordet!) Surpöl. Jag tycker det här är en av de allra bästa böckerna i Narniaserien.