Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!

Sommar sommar sommar

Jag har inte lyssnat på ett enda Sommarpratarprogram i år. Det är minst sagt ovanligt, men det har varit skönt att leva i radioskugga ett par månader. Med poddradions möjligheter kan jag lyssna igenom det intressanta framåt hösten (men jag är tacksam för tips om vem och vad jag inte bör missa!).

Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.

1. Bäst i sommar?

Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.

2. Sämst i sommar?

Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.


4. Var har du läst mest?

I skuggan.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.



7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.

Något att läsa till kaffet

Det är säkert någon uppmärksam som har noterat att jag numera listar många av de bloggar jag följer med det senaste inlägget från bloggen. Egentligen tycker jag det är lite dumt, för nu klickar jag in till folks bloggar om det skrivits något nytt och inte bara för att kolla läget, som jag gjorde tidigare (och då brukade man ju sätta i gång och läsa gamla inlägg, och få en trevlig stund i alla fall). Men en av mina absoluta favoritbloggar, Tassande en liten kaffekopp, anslöt sig ju inte till bokbloggar.nu, trots flera påstötningar, så till slut var jag helt enkelt tvungen att göra så här, för att hålla lite koll på vad som skrivs hos L. på Tassande... .

Själva bloggnamnet är en travesti på en dikt av Gunnar Björling. Själva bloggen är en av många pågående reflektioner om böcker och läsande, men det är sådana bra böcker, och sådana välformulerade tankar! Att böckerna är bra vet jag, eftersom jag så ofta har läst dem själv. Ibland tänker jag att det är som att jag och L läser samma böcker, fast hon skippar allt dumt skräp som jag trycker i mig mellan det där jag egentligen vill läsa. Vår bekantskap började med en diskussion om könsrollerna i barnböckerna, och de här inläggen är värda att läsas (igen), och har fortsatt med genomkloka diskussioner om både det ena och andra.

Jag hade egentligen tänkt ut en helt annan julklappsbok till dig; det var inte så svårt att föreställa sig vad du skulle tycka om, men lite vanskligt om du hade läst det, så jag hade siktat in mig på något relativt nyutkommet, som jag tyckte var bra, och som du inte nämnt på bloggen. Men så läste jag en så bra bok nu i natt, som jag genast vill ge bort till någon, och du får den: Margareta Strömstedts självbiografiska Natten innan de hängde Ruth Ellis. Boken hade stått i min bokhylla ett tag, och jag tog den med mig som – vad jag trodde – enkel reslektyr, men ack, vad den drabbade mig. Med en intensiv närvaro skildrar Strömstedt situationer ur livet som etsat sig fast, ofta obehagliga minnen, saker hon inte berättat för någon, känslor och handlingar hon skäms för. Väldigt, väldigt lite är skrivet om hennes "egentliga", offentliga liv som hustru till en av Sveriges mest kända chefredaktörer, som barnboksförfattare och -kritiker. Det är perifert skildrat i förhållande till de skam- och skuldkänslor hon brottas med. Kan hon vara älskad? Kan hon få vara sig själv, eller är hon för evigt den duktiga dottern som aldrig får bli arg? Språket är så enkelt, så enkelt, och så effektivt. Det är korta avsnitt, vilket gör att man har möjlighet att lägga den ifrån sig om man inte hinner sträckläsa.

Du får boken av ytterligare en anledning. Den är inte bara bra och intressant, utan den läser liksom sig själv. Det kan behövas i en tillvaro när man inte riktigt får tid för sitt läsintresse. Jag hoppas du får en riktigt god jul, och tackar för många trevliga tankeutbyten under året. Och hoppas förstås på många, många fler under 2010!