Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.
1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)
2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994.Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.
3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.
Lyrans tematrio den här veckan är helt sjuk! Jag tänkte därför att jag skulle uppmärksamma några böcker om tuberkulos. Sjukdomen i sig har haft många epitet genom historien. Den vita döden, till exempel. Den har varit en del av mänsklighetens historia under många tusentals år (det finns till exempel egyptiska mumier som har tydliga missbildningar till följd av sjukdomen). Det är inte heller bara människor som kan drabbas: de flesta däggdjur kan få tbc. Och ormar också för den delen. Tbc förknippas i regel med den typiska – och mycket smittsamma – form som sätter sig på lungorna, men det går att få tbc i en massa kroppsdelar.
Rent litterärt har tuberkulosen haft oerhört stor betydelse; en ofattbar mängd författare (och andra konstnärer) har varit drabbade av tuberkulos, antingen de själv har varit sjuka, och kanske dött, eller haft anhöriga som dött i sjukdomen. Bellman, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm är exempel på några svenska författare. Vill vi vara mer internationella så varför inte exempel som Brontësystrarna, Tjechov, Camus (som visserligen dog av något annat) och Molière. Det finns de som menar att det var just denna närhet till döden som orsakade febrigt produktiva tillstånd hos många av dessa författare; de visste att de med stor sannolikhet skulle dö, och denna dödsångest skapade en hektisk kreativitet.
Sjukdomen i sig har ibland ett romantiskt skimmer över sig. Sanatorier i schweiziska alperna. Diskret hostande och några röda droppar mot det vita täcket. Det långsamma borttynandet som gav tillfälle för både den sjuke och anhöriga att förbereda sig och ta avsked. Memento mori. Några litterära typexempel: Kameliadamen (aka la Traviata), Ruby Gillis i Anne på Grönkulla hon, och den lilla flickan i skillingtrycket I en sal på lasarettet.
Här är tre böcker som tar upp tbc på ett eller annat sätt:
Tuberkulos av Bi Puranen. Detta är Puranens avhandling, som tar upp tuberkulosen ur ett sociokulturellt perspektiv. Lika upplysande som skrämmande. Svår att få tag på, men borde kunna beställas från vilket bibliotek som helst i din närhet.
Bergtagen av Thomas Mann. Den här Nobelpristagaren hör till dem som överlevt sjukdomen. Han vistades under många år på sanatarium, och den här boken liknar han en sådan vistelse vid att vara bergtagen, dvs att försvinna från det vanliga livet under en period, att isoleras och att inte räknas.
Förälskad i livet av Bi Puranen och Tore Zetterholm. En coffeetable-bok om tuberkulos, som presenterar ett smörgåsbord av författare, konstnärer och kompositörer som drabbats av sjukdomen genom tiderna. Dessutom kortfattade historiska och medicinska förklaring till sjukdomen och dess utbredning. Ingrid skrev om boken här.
Och som avslutning I en sal på lasarettet, här framförd av Thomas di Leva (och ja, jag gråter varenda gång jag hör den här):
Som bonus till Lyran (som jag vet är en större Simsfantast än mig) vill jag även länka till detta youtube-klipp, där sången illustreras av olika Sims-klipp (och här gråter jag ännu värre, buhu, tänk att hon aldrig får komma hem till mor, den lilla).
Bilden som illustrerar det här inlägget är en målning av Edvard Munch (ja, han med skriket). Han gjorde flera varianter av denna målning, som kallas Den sjuka flickan, och föreställer hans storasyster, som dog i tbc, endast 15 år gammal.
