Det är dags för en uppföljning. Det är nämligen inte bara jag. Svenska Deckarakademins preses K Arne Blom är också trött på deckare. Idag säger han så här i en intervju i DN: Det ges ut för mycket deckare i Sverige. Det är någon jädrans tävling om att sälja mest i stället för att skriva bäst.
Jag kanske ska börja med att understryka att jag verkligen tycker om bra deckare. Efter mitt förra utbrott över saker som jag irriterar mig på i framför allt svenska deckare, förstår jag att tvivel uppstod. Men det är alltså min längtan efter ett riktigt saftigt fiktivt mord, begått på det mest överraskande sätt, av den mest oväntade person som gör att jag engagerar mig i frågan. Men med dagens utgivning är det sannerligen lätt att ge upp jakten på guldkornen.
Blom tycker att det endast är en dryg handfull av deckarförfattarna som utmärker sig litterärt. Tematiskt verkar [det] ibland som om de sitter och skriver av varandra. Jag kan bara instämma. Inte ens den bäste deckarförfattare lyckas variera sig nämnvärt tematiskt. Och de författare som använder klichéer både språkligt och tematiskt - ja, sorry, men de böckerna går helt enkelt inte att läsa.
Sist klagade jag på alla dessa deckarserier, på deras begränsade vänskapskrets och familjerelationer. Nu ska jag klaga lite på de ständigt återkommande teman som behandlas.
Maffian. Från Baltikum eller det forna Jugoslavien. Det finns säkert en verklighet bakom som jag borde bry mig mer om. Penningtvätt. Utpressning. Beskyddarverksamhet. Knarksmuggling. Trafficking. Människohandel. Men det är jäkligt svårt att skriva en deckare som gör det här intressant, som inte bara lyckas göra det till ett hotfullt kollektiv av fyrkantiga maffioso som jagar deckarhjälten eller något offer. Det kan vara tragiskt. Smutsigt. Solkigt. Sorgligt. Skrämmande aktuellt - jo, det kan vara det. Problemet är att det nästan alltid är klichéer staplade på varandra. Väldigt få (jag torde kunna använda pronomenet 'ingen') deckarförfattare har egen erfarenhet av maffiametoder. Och det märks.
Den utländska kopplingen. "Fallet" visar sig ha kopplingar till utlandet. Och deckaren måste alltid åka iväg och bistå polisen i England, Danmark, Spanien eller Eritrea. Afrika har seglat upp som det mest exotiska i sammanhanget. Det kan lyckas riktigt bra, om författaren är bekant med kontinenten, men ibland har det nog bara varit en ursäkt för författaren att få en semesterresa. Förra året var till exempel Nueva Andalucia populärast.
Personlig vendetta. Mördaren har en personlig vendetta med deckaren. Allvarligt talat. Jag förstår inte. Varför skickar alltid mördaren meddelanden till en speciell journalist/polis/läkare? Hänger brev på dörrhandtaget? Bevakar huset? Ringer anonyma telefonsamtal. Vägrar förhöras av någon annan förhörsledare. Hur får mördaren reda på vem deckaren är? Hur kommer det sig att mördaren alltid har ett rum tapetserat med deckaren och hennes barn? Var kommer alla foton ifrån? Nej, jag vill inte veta. Jag vill aldrig läsa om det här i en bok igen.
Deckaren kidnappas. Det här hör ihop med mördarens personliga agg gentemot deckaren. I näst sista kapitlet blir polisen bunden och förd till en öde industrilokal långt bort från ära och redlighet. Mördarna gör aldrig slut på honom med en gång. Tyvärr. Oftast hoppas jag på det, både för att få ett oväntat slut, och för att inte riskera att detektiven återkommer om ett år i en ny bok. Men nej, oavsett vilka egenskaper mördaren har visat hittills, så måste hon alltid först visa hur smart hon har varit. Att hon aldrig inser att bästa sättet att komma undan är att hugga ihjäl deckarhjälten och köra iväg med hans bil. Nej, vet ni vad, alla deckarförfattare. Det här är inte spännande. Jag har nästan slutat läsa det sista kapitlet. Det är bara min förhoppning om att hjälten verkligen skadö som får mig att avsluta boken.
Deckarens familj kidnappas. Någon anhörig till polisen kidnappas, och polisen lyckas alltid hinna fram och hindra dem från att döden dö. Nu vill jag bara fråga: Rent statistiskt – hur många av de människorov som sker i Sverige varje år (och de är sannolikt fler i böckerna än i verkligheten) består av närstående till poliser, åklagare och journalister? Är det en person eller noll personer? Jag bara undrar! (Och inom parentes: min pappa utredde massor med brott under hela min uppväxt. Inte en enda gång blev jag kidnappad. Inte min mamma heller. Inte ens min bror har fått hotfulla brev med posten. Det här gäller för övrigt för alla poliser jag känner. Ingen. Ingen. Ingen.) Jag säger inte att det inte kan hända. Jag säger bara att i deckare sker det i 100% av fallen. Som läsare får man bara vara tacksam om det inte inträffar i varenda bok i den aktuella deckarserien.
Relationsdramer. Deckare behöver inte ha affärer med åklagaren. De behöver inte gräla med sina äkta makar. De behöver inte ha dåligt samvete för att de lämnar barnen på dagis, eller fundera över middagsmat eller vad svärmor ska få i födelsedagspresent som hon inte kommer fnysa åt. De behöver bara sköta sitt jobb, samla in ledtrådar och ta fast mördaren. Resten kan de sköta på fritiden, och jag slipper helst läsa om det, tack. Och till deckarförfattarna: Skriv gärna relationsromaner om det roar (jag läser gärna goda sådana!), men när polisernas trassliga vardagsliv tar mer plats (eller är mer intressant) än deckarhistorien, då torde det vara uppenbart att man skriver i fel genre.
Det var all frustration för den här gången. Om jag återkommer med del tre kommer jag kalla den bloggposten "Det förflutna kastar långa skuggor", och jag kommer pysa över av uppdämt irritation över alla "händelser från det förflutna" som "oväntat griper in" i deckarhjältens liv.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar