Visserligen vill jag läsa bra böcker – det ska jag inte sticka under stol med – men hur höga krav som helst på en bok det har jag ändå inte. Hel och ren räcker. Köpta köttbullar och potatis, med brunsås gjord på pulver funkar. Tetravin är okej. Medelålders, lönnfet akademiker som stämplar på halvfart – jag säger inte upp bekantskapen.
Men jag gillar inte grejer som utger sig för att vara något mer än vad det är. Om jag blivit förespeglad champagne så tycker jag lättölen känns billig. Om det är ostron vi talat om så är musslor på burk lite snålt. Om jag blivit lovad en dejt med berömd operaregissör och hamnar på en sunkig pizzeria med nån som avbröt blockflöjtslektionerna i tredje klass, så... ja, jag behöver inte fortsätta roa er med liknelser. Ni förstår, eller hur?
Så över till boken som det här ska handla om:
Jag har läst en bok som
inte är skriven av en 53-årig norsk litteraturprofessor, specialist på skandinaviska medeltida skrifter, trött på att undervisa och med siktet inställt på en sabbatstermin för att skriva en bok om Montaignes
Essäer.
Boken är heller inte en rafflande bladvändare i Dan Brown-stil om jakten på en försvunnen brevväxlingen som skulle bevisa en kärleksförbindelse mellan de norska litterära 1600-tals-storheterna prästen Petter Dass och lyrikern Dorothe Engelbretsdatter, och innebära ett revolutionerande genombrott i vilken forskarkarriär som helst.
Det här är faktiskt inte ens en akademisk bildningsroman i stil med
Sofies världs filosofi-introduktion, fast i stället med fokus på uttolkningen av några välkända skandinaviska dikter.
Och det här är ingen stor kärlekshistoria om omöjlig passion och oemotståndlig dragningskraft mellan den medelålders professorn och hans unga, vackra, begåvade student.
Det är inte heller en skrift som på ett humoristiskt sätt skildrar de inre intrigerna, maktkampen, småsintheten och de medelålders förälskelserna på den litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo.
Ja, jag vet. Det är mycket att begära att en enda bok ska omfatta allt detta, och dessutom göra det bra. Men hela tiden under läsningen av Henrik H Langelands roman
Manuskriptet tänker jag på allt boken inte är, och som jag är helt övertygad om att den försöker vara. Jag tror att jag skulle ha mer fördragsamhet med boken om den inte var så pladdrig. Om
tonfallet var rätt. Och om någon barmhärtig redaktör hade tagit bort i alla fall hälften av tekopparna som huvudpersonen Francis Meyer lagar till, en tredjedel av dörrarna han stänger, öppnar och går igenom, och kanske en fjärdedel av alla gånger läsaren tvingas genomlida vad Francis tänker, undrar, funderar, grubblar. Och de där vaniljbullarna som äts på varannan sida hade kunnat strykas helt.
Jag vill tycka om den här historien, om inte annat för att det är trevligt med en medelålders man som inte är överviktig, inte alkoholist, inte självmordsbenägen, inte sörjer sin skilsmässa, och inte inbillar sig att han är mer attraktiv än han är. Det är också trevligt att se en tämligen realistisk skildring av universitetslivet, även om jag inte kan begripa hur en professor kan motta så extremt få mejl som Francis Meyer. Det är beklämmande att det aldrig blir något med kärlekshistorien mellan Nadia och Francis, främst därför att det känns som om det är författaren, och inte romankaraktärerna som tycker det är något naturvidrigt med en relation mellan en 28-åring och en 53-åring.
Men det här är en ganska tråkig bok. Den lyfter endast när Umberto Eco kommer på besök och håller föredrag på Oslo Universitet. Men då är också alla hans repliker (enligt bokens litteraturhänvisningar) citerade från Ecos egna kommentarer om
Rosens namn. Och helt ärligt talat skulle vem som helst få mer kärlek, bildning, kultur, verklighetsflykt och spänning av att läsa Ecos bok. Igen.
Hm. Efter ett par genomläsningar av texten ovan inser jag att det kan vara bäst att understryka att även om det är sant att det inte är så mycket som jag tycker är bra i den här boken, så är det för all del inte så mycket som är dåligt heller. Så du, Läsare, som tycker om att ha småtråkigt, tveka inte att öppna den här konservbu... boken. Själv förkovrade jag mig lite grann i norsk lyrik, och det kan jag säkert har nytta av någon gång.
