Hur man gör amerikansk feelgood om det ofattbara

Låt mig börja med att bekänna att jag – på den tiden det begav sig – tyckte att Dallas skulle varit mycket bättre utan JR. Jag gillar lyckliga och konfliktlösa tillstånd. Jag gillar människor som tycker om varandra, som bryr sig om sina barn, sina grannar och ler vänligt mot okända, svettstressade mammor med trotsande två-åringar i affären. Jag gillar folk som tar hand om sig själva och varandra, stöder andra i motgångar och osjälviskt gläds åt framgångar. Jag omger mig gärna med sådana personer, och drömmer om ett utopiskt tillstånd där alla i världen lever som i slutet av en amerikansk feelgood-film.

Men jag har nyss och med förfäran insett att jag som vuxen finner det ointressant att läsa om en sådan här perfekt värld.  

Boken det handlar om är Rosta bröd. Det är en bok som Roger Rosenblatt har skrivit i sorgen efter sin dotter Amy. Hon var en lycklig, omtyckt, effektiv och fullständigt fantastisk 38-årig trebarnsmor och läkare. Hennes hjärta stannade medan hon sprang på löpbandet i familjens gillestuga. Roger och hans fru Ginny flyttade in hos svärsonen Harris. Ginny sköter om allting (och det är en himla massa, fastän barnen går i skolan och minstingen har barnflicka på heltid), och Roger bidrar med att rosta bröd. Den där brödrostningen ska nog tolkas metaforiskt på något sätt och ge läsaren lika filosofiska insikter som när man exempelvis ser filmen Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke.

Rosta bröd lanseras som en bok i samma anda som Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Bara det borde få en att låta bli den. Jag tyckte nämligen mycket om Tisdagarna; jag tyckte om den där utvecklingen och insikten som berättarjaget gick igenom. Jag tyckte om livsfilosofin, tanken att leva i ögonblicket, tanken att ta vara på vad livet kan ge, även om det inte är mycket och även om man vet att det snart är slut. Jag tyckte mycket om tanken att finnas där för varandra. Framför allt tyckte jag mycket om att författaren inte höll på och kladdade med en spetsig tuschpenna för att skriva mig på näsan hur viktigt det är att ta vara på varandra.

Det sista man kan kalla Rosta bröd är dynamisk. Det är en bok utan utveckling: Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i början av boken, och Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i slutet av boken. Det är en statisk bok där ingen någonsin bryter samman. Den enda konflikt som uppstår är att en svärdotter blir lite sur på berättarjaget i ungefär 10 rader, därför att han milt tillrättavisat sitt barnbarn, svärdotterns son. Men den rynkade pannan har slätats ut innan ursäkter ens har hunnit uttalas. Rosta bröd innehåller många ord om sorg – den är en varm uppvisning i hur sorgen idealt kan hanteras i en kärleksfull familj. Men den släpper inte in läsaren i sorgen, ingenstans krackelerar ytan. Änkemannen och svärsonen Harris fördrar ständigt sina svärföräldrars närvaro i huset. Vänner och släktingar har alla goda och nära relationer med samtliga. De köper presenter till sin ingifta svägerskas brors barn (eller vad det bli, rätt långt bort är det i alla fall). Barnens förskola samlar in pengar till en bänk till Amys minne.

En sån här bok är oangripbar. Hur ska jag kunna kritisera texter där en far beskriver känslorna inför sin dotters död – välformulerat och färdigtänkt, polerat och disneyfierat, utan att någonsin lätta på den bedrövade men värdiga masken? Hur ska jag kunna skriva att det är tråkigt att läsa om hur alla de hundratals vännerna i flera månader turas om att lämna färdiglagade middagar vid dörren? Hur ska jag kunna uttala tanken att det inte berör mig det minsta när Rosenblatt påstår att de senaste månaderna har varit en jobbig tid för honom, eftersom han inte med alla sina halvsideslånga skildringar av ögonblicksbilder och barndomshistorier lyckats visa för mig att tiden varit påfrestande?

Nej, har man inte drabbats av sorg själv så får man här ingen hjälp att förstå hur det kan kännas. Och har man råkat ut för en nära anhörigs bortgång så förstår jag inte heller hur Rosenblatts bok ska kunna vara till tröst. I denna värld av terapeuter och förstående lärare, med stipendier som instiftas i Amys namn, och ett nätverk av inkännande gamla kolleger och barndomsvänner – hur ska man kunna känna igen sig? Amy var perfekt när hon levde. Familjen hanterar hennes död perfekt. Om det här inte var något som hänt på riktigt, där tre barn förlorat sin mor så skulle jag nästan skriva att det är en bok som börjar bra, och blir ännu bättre på slutet.

Jag hittar ingen resonansbotten i mina egna upplevelser. I denna stillastående bok finns inte ens något filosofiskt att greppa om. Mina förhoppningar stiger när Rosenblatt nämner att han kör han mot rött ljus. Men det är också den enda gången då hans sorgsna yta krusas en smula. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har tråkigt (men att läsa den här boken är ungefär som att plöja igenom de där julbreven min familj får från avlägsna amerikanska släktingar varje år – en dubbelsidig A4-sida med utläggningar av hur mina fjärdedelskusiner gör succé som specialistläkare, föder välskapta barn och tillbringar långa sommarmånader med att surfa i familjens Florida-villa, medan fadern sköter sitt välbetalda advokatjobb med vänster hand och framgångsrikt ger ut böcker om snäckor (!) med den andra och modern tar hand om sin sjuka gamla mamma och volontärarbetar på kyrkans förskola. Det är trevligt på alla sätt, men nån särskild spännande historia är det ju inte!)

Jag tänker på andra böcker om sorg jag läst. Till exempel den modiga boken om Anne-Britt som miste dottern Johanna i Göteborgsbranden – en bok som (om än betydligt mindre välskriven) verkligen tar läsaren med genom sorgearbetets alla komplicerade processer. Eller Annika Borgs exceptionellt välformulerade bok om sin fars sjukdom och bortgång. Rosenblatts bok berör inte, och den är faktiskt inte ens så bra att jag lutar mig tillbaks och njuter av språket.

Så låt mig avsluta med att avråda från att sätta den här boken i handen på någon som nyss förlorat en älskad människa. Alla som inte har haft en mamma som bett 30 nära (!) väninnor skriva visdomsord till en på 18-årsdagen och sedan sparat dem i en pärm så att man kan ta fram dem för tröst och råd under resten av livet kan lätt känna mindervärdeskomplex av den kärleksfulla omgivning som omger Amy och hennes familj. Dock vill jag understryka att jag av hela mitt hjärta gläds åt att familjen Rosenblatt har varit välsignade med allt det stöd de har fått av varandra och andra vid sin svåra förlust, och jag önskar – med djup uppriktighet – att det är något som alla vi som förlorar någon får uppleva.

Och det finns ett par rader som fuktar mina ögon: När Amys äldre bror mot slutet av det första sorgeåret får en son och ger honom namnet Nathaniel A – bara "A", så som Amy brukade kallas. Då snyftar jag till.

Boktoka tyckte dock att hon fick en glimt av hur sorg kan vara när hon läste det här.  Enligt O tyckte också att boken var känslolös och nedtonad (jag håller med henne om att det måste finnas en massa känslor där under ytan, och jag kan inte begripa varför inte boken ens låter oss ana detta). Bokomaten känner inte heller något särskilt för de här människorna, och fascineras och gläds, liksom jag, över den enorma uppslutning kring familjen. En bok om dagen vill också bli gripen av  Rosenblatts sorg, men blir det inte. Bokblomma tycker inte bara om boken, utan tycker dessutom att den är rolig.

Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.