Man tager vad andra haver

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:



Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen. 

Käpphästar

Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:

29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?

1. Fem-böckerna av Enid Blyton

X. Muminböckerna av Tove Jansson

2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper

30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset? 

1. P-O Enquist

X. Torgny Lindgren

2. Kerstin Ekman

31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier? 

1. Hon är inte tillräckligt gammal.

X. Hon vill ha läst allt av författaren först. 

2. Hon är inte intresserad av andra människor. 

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

21.30

På grund av hela den här kvoteringsdebatten har jag känt mig tvungen att bjuda Petter också, trots att vi inte har något gemensamt, mer än möjligen att vi är människor. För att glädja honom på något sätt (om jag lägger manken till är jag en lika förekommande värdinna som Mrs Bennet i Pride and Prejudice, men eftersom Petter inte har läst den så är den referensen bortkastad i just det här blogginlägget) har jag letat reda på min enda (och olästa) bok av Lars Gustafsson, för det kändes som om det är det enda jag har hemma som Petter kan tänkas uppskatta. Möjligen kan vi också uttrycka vårt ömsesidiga förakt om den andres uppfattning om Narniaböckerna eller Susan Coopers Dark is rising-serie. 

Ja, och så har jag tagit fram några konsonanter också. X:et är bara till låns. 

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

Läsning om läsning om omläsning

Lyrans Tematrio denna vecka uppmanar att ge tre exempel på böcker som man gärna läser om. Jag läser gärna om. Min blogg behandlar ju hittills i stor utsträckning böcker som jag läser om (därför att jag läser så lite nytt nu för tiden, och det jag faktiskt läser är ett urval som jag - kanske inte direkt skäms över, men inte är  riktigt stolt över). I de senaste dagarnas inlägg har jag tagit upp två av mina ständiga omläsningsböcker, nämligen Klara papper är ett måste, och Tordyveln flyger i skymningen. Och därutöver diskuterat mitt puttrande omläsningsprojekt  Agatha Christie-böcker. 

Men låt mig ge tre andra exempel på böcker jag gärna läser om.

1. Maria Gripes Skugg-serie. Jag är inte den enda flickan (?) som hade de här böckerna som favoriter när de kom ut på 80-talet. Vi är många som har haft Bertha och Carolin med oss när vi vuxit upp till unga kvinnor, och många vars tillvaro har formats av de här böckerna: Skuggan över stenbänken, ... och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman. I de tre första böckerna är Bertha berättarjag, och i den sista Carolin. Att läsa om serien från början när man läst den sista boken, och från insidan följt Carolin och den osäkerhet och identitetskris som även hon brottas med (i de tre första böckerna är hon ju genom Berthas ögon förutom en oantastlig hjältinna ibland närmast outhärdligt självsäker, världsvan och allvetande) lägger ett extra raster över de första böckernas händelser. Jag tycker också att de här böckerna väver samman många av de trådar som finns i tidigare Gripe-böcker. 

2. Ovan hav under sten av Susan Cooper är första delen av en pentalogi, som jag nog läser om minst en gång om året. Nästan lika ofta läser jag "En ring av järn" som är första eller andra delen i serien (beroende på hur man ser på saken). Den heter Dark is rising på engelska och blev härom året till en väldigt usel film, som ni inte ska se. Ibland slinker också tredje delen Lövhäxan med vid omläsningen, men de två sista böckerna i serien (Gråkungen och Silverträdet) har jag nog bara läst om 2-3 gånger. Handlingen då? De tre syskonen Jane, Barney och Simon är på sommarlov i Cornwall, och på en vind i ett gammalt hus hittar de en karta som tar dem med på en skattjakt där "tecknen avtar och växer, men aldrig slocknar helt" (som det står). Seriens övriga böcker är tydliga fantasy-böcker, där den i världen och mellan människorna ständigt pågående kampen mellan ljus och mörker skildras på olika sätt, men Ovan hav, under sten är nästintill vardagsrealistisk med stark, historisk skugga från Arthur-sagan. Jag misstänker att man har liten behållning av den här boken om man läser den för första gången som vuxen, men sätt den i händerna på en 11-åring nära dig, och bered dig på att åka på semester till Cornwall nästa sommar. 

3. Ja, det är något särskilt med ungdomsböcker, och ungdomsserier. Det som en gång blivit ens favoriter hänger kvar. Jag märkar att andra bloggar som deltar i Tematrion också tar upp böcker i den här kategorien, till exempel Ett hem utan böcker och Snowflake.  Jag skulle lätt kunna ta med ytterligare en ungdomsboksserie som mitt tredje exempel, men jag spelar i stället ut klassiker: Romeo och Julia. Just det - Shakespeares pjäs. Jag misstänker att det inte är så många som läser dramatik till vardags, men varför inte göra ett försök? Göran O. Eriksson har gjort en underbar översättning, och sen ger man sig förstås också på filmatiseringen från 1968 (ja, den är bäst, och bara om du inte får tag på den kan du nöja dig med filmatiseringen från 1996, med Leonardo di Caprio). Förutom detta kan man alltid hålla ögonen öppna i Sommarsverige - Shakespeare brukar spelas lite varstans. Eller varför inte en trevlig tripp till Verona, och kolla in Julias hus. I've been there and done that! Min favoritkaraktär i pjäsen är förresten Mercutio, vilken är din?

Bilden kommer härifrån.