Statusrapport

Mina vänner!

Jag vill härmed tillkännage att det i skrivande stund finns en betydligt mindre andel bra böcker som är olästa i världen. Ja, jag har haft så många fullträffar under de sista 2-3 månaderna att jag snart måste ändra bloggmottot till Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns en del bra böcker som är olästa.

(Jag är också medveten om att jag i och med detta blogginlägg har utmanat ödet och nu kommer att få läsa taxeringskalendrar och dussindeckare hela sommaren.)

Resultat i flera led

En bra bok är en läst bok.

Vilket är lite paradoxalt, eftersom en läst bok ibland var bättre innan man läste den, och i vissa fall hunnit bli riktigt dålig innan man läst ut den.

Undantaget – givetvis – de böcker som blivit alldeles underbara under läsningens gång.

Men det går knappast att fastslå att en underbar bok är en läst bok. Det skulle ju låta väldigt prestationsinriktat.

A reader's digest

En del andra bokbloggar har sysslat med annat än att fira mig i helgen. En del har gjort både och. Lyran var till exempel här några vändor och satte samman en Bästa-lista. Hur imponerande det än är så glömde hon kategorin Bästa faktabok, så den lade jag till på listan nedan.

"Bästa" ska förstås förstås som "bästa som jag kommer på just nu". Antagligen kan man med gott resultat göra om den här enkäten in gång i månaden. Ur den synvinkeln är det intressant att jag anger Camus som bästa Nobelpristagare. Igår hade jag ingen aning om att jag tyckte det.

Svårast att komma på var bästa kärleksromanen. Och jag hoppas att nån noterar hur hårt jag ansträngt mig att försöka få med författare från så många länder som möjligt, utan att göra våld på mina åsikter.

Bästa bilderboken: Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bästa kapitelboken: Den vita stenen av Gunnel Linde
Bästa ungdomsboken: Janne, min vän av Peter Pohl
Bästa deckaren: En helt annan historia av Håkan Nesser
Bästa skräck/spänningsromanen: Judasbarn av Carol O'Connor
Bästa dystopin: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Bästa självbiografin: Vilda svanar av Jung Chang
Bästa kärleksromanen: Ett rum med utsikt av E. M. Forster
Bästa arbetarskildringen: Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
Bästa uppväxtskildringen: De kanske lämpade av Peter Høeg
Bästa svenska samtida: Djävulsformeln av Carina Rydberg
Bästa svenska klassikern: Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist
Bästa klassikern: Kung Oidipus av Sofokles
Bästa romanserien: Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd av Selma Lagerlöf
Bästa chick litten: Bridget Jones diary* av Helen Fielding
Bästa nobelpristagaren: Albert Camus
Bästa vampyrboken: Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Bästa grafiska romanen: Persepolis* av Marjane Satrapi
Bästa poesisamlingen: Alfabet av Inger Christensen
Bästa novellsamlingen: Till Esmé – kärleksfullt och solkigt av J. D. Salinger
Bästa dramat: Romeo och Juliet av William Shakespeare
Bästa faktabok: Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny

Sådär. Och nu note to self om en månad, och till alla andra just nu: Du kanske inte har en likadan Bästa-lista, men håll med om att dom här böckerna är bra!

*Det här är nästan den enda boken jag har läst i genren. Men den var väldigt bra. 

It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

Kan jag ha glömt bort hur man gör?

Det finns bra böcker.

Och så finns det såna som jag läser.

Egentligen vet jag ju från början vilka böcker som kan sorteras ut ur bokhyllan

Böcker jag läser kan i stort sett delas in i två kategorier:

1. Böcker som jag känner att jag vill läsa om i framtiden.
2. Böcker som jag genast vet att jag aldrig kommer vilja se åt igen.

Andra skulle kanske kalla böckerna "bra" och "dåliga".

Visst ligger det något i en sådan svart-vit indelning, men åtminstone i mitt fall är det så paradoxalt ordnat att jag ibland längtar efter att läsa om böcker jag tycker är rätt dåliga. Och i andra fall är jag utomordentlig glad över att ha läst ut en bra bok, men jag kan inte föreställa mig att jag kommer vilja läsa den igen.

De allra gulligaste små bebisarna

Jag är lite dålig på att följa upp saker ibland, men en av bildgåtorna, som jag skapade för ett par veckor sedan illustrerade förstås Barbro Lindgren och Eva Erikssons bok Den vilda bebin. Jag är lite för gammal för att ha läst den som litet barn, men jag har tyckt att den är helt fantastisk sedan jag första gången stötte på den. Tack och lov älskar dottern boken också (även om hon alltid kallar den vilda bebin för "Max" (på grund av den uppenbara likheten mellan honom och den yngre "kusinen" som Lindgren och Eriksson också skapade i böcker som Max potta och Max badar).

Jag tänkte låta Den vilda bebin inleda en lista om på 10 av de svenska bilderböcker som jag älskar mest. Här är min lista (utan någon rangordning alls):

Den vilda bebin-trilogin av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Böckerna om Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg
Var är min syster? av Sven Nordqvist
Sagan om den lilla gumman av Elsa Beskow
Tomtebobarnen av Elsa Beskow
Jul i Bullerbyn av Astrid Lindgren och Ilon Wikland
Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bu och Bä-böckerna av Olof och Lena Landström
Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson
Kattresan av Ivar Arosenius

Och detta apropå min lista på de 10 mest älskade svenska böckerna, och de 10 mest älskade svenska ungdomsböckerna. Vet du vilka 10 svenska böcker du älskar mest, kan du mejla till Du är vad du läser, senast i morgon, Nyårsafton.

Mina små älsklingar

Det pågår omröstning om de mest älskade böckerna skrivna på svenska hos Du är vad du läser (mejla ditt bidrag dit!). Mina älskade förslag skrev jag om här. Eftersom jag ännu är en ivrig omläsare av högt älskade ungdomsfavoriter kan jag inte motstå att därtill föreslå en lista på 10 svenska barn- och ungdomsböcker* som jag fortfarande är mycket förtjust i. Jag är ganska sympatiskt inställd till det där ordet "älskade", i stället för "bästa". Svaren blir lite annorlunda på så sätt, eller hur?

Samtliga böcker tål vuxna omläsningar. Listan är alfabetiskt ordnad, och det kan kanske i sammanhanget vara värt att påpeka att jag försökt balansera den för kön (liksom jag gjorde för vuxenlistan), men det lät sig inte göras.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt
Skugg-serien av Maria Gripe, något om böckerna t ex här.
Muminböckerna av Tove Jansson, om Mumin, t ex här.
Sandro slash Ida Sara Kadefors
Den vita stenen av Gunnel Linde
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, om Astrid t ex här.
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Serien om Micke av Peter Pohl (som inleds med Regnbågen har bara åtta färger); lite om böckerna här.
Kulla-Gulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström, något om böckerna här.
Pip-Larsson-böckerna av Edith Unnerstad

Starka bubblare: Sven Wernströms böcker om Trälarna, Barbro Lindgrens böcker om Sparvel, Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten, Katitzi-böckerna av Katarina Taikon och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.


* Jag har inte inkluderat bilderböcker, eller böcker för väldigt små åldrar, utan satt ungefär samma gränser som jag gjorde för min barn- och ungdomslista tidigare i år. Om jag känner mig väldigt inspirerad kanske det kommer en småbarnslista också om några dagar.

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Fräsch andedräkt

Ofta, medan jag håller på att läsa något annat (som jag för all del kan ha stor glädje av), så händer det att en spänning byggs upp. Den stegras inom mig, kittlar min förväntan. Det är lite grann som att vara förälskad, som när man utbyter blickar med någon, kanske till och med som när man inlett en relation lite grann, och går och spanar för att se om den andre också har lust med ett möte.

Såna där förhållanden har jag ibland med böcker i min bokhylla. Det kan gälla böcker som är alldeles nyinförskaffade, som står där och lyser och glänser och lockar med all sin ungdomliga fräschör. Eller det kan vara något helt oansenligt, medelålders och beigt, som har stått instoppat mellan lästa och tummade volymer i flera år. Kanske någon bastant, självmedveten klassiker, eller en distingerad herre med silverstänk i håret och väst knäppt under hakan. Ibland är det en ung flicka, nästan genomskinlig, nästan osynlig, nästan okysst, ibland en världsvan ung man som har legat med varenda småskoleunge som kan stava till b-o-k-h-y-l-l-a sedan 1950.

Det som är gemensamt är känslan av glad oundviklighet. Snart kommer det vara vi. Om bara ett litet tag, ett par dagar, kanske timmar (eller om olyckliga omständigheter vill det – någon vecka) så kommer jag och Boken vältra oss tillsammans. Helst i sängen, men om det inte går så åtminstone förstulna kyssar på bussen, eller kanske en långlunch där vi kan hålla handen på något undanskymt café.

Jag tror jag har ett span på gång just nu. Så det pirrar lite i magen varenda gång jag behöver gå genom mitt bibliotek på väg till badrummet. Det är nästan så att jag går och borstar tänderna ett par extra gånger per dag, faktiskt – och åh, om ni visste hur mycket jag avskyr att borsta tänderna i vanliga fall!

Det är slutet som räknas

Vissa böcker är så där otroligt överväldigande obeskrivbart ovedersägligt bra. Man är mitt inne i dem, och kan inte ta sig ur. Man läser när man kör på motorvägen, och medan man duschar. Om jag träffar någon i det här lässtadiet så hör jag inte vad de säger till mig. Mina svar är goddag yxskaft och handlar bara om den bok jag är mitt inne i för tillfället.

Men ibland händer något. Den där boken som började så bra förvandlas. Intrigen som fängslade i början blir kletig, spretig och spekulativ. Det spännande och oväntade blir platt och förutsägbart. Eftersmaken är fadd eller kanske till och med bitter. Sällan känns en bok så dålig som om slutet inte motsvarar de förväntningar som byggts upp.

En del böcker borde förses med små klisterlappar: "Läs bara till sidan 315!" eller "Riv ut sista tredjedelen och bränn innan du börjar läsa!"

Ja, en del böcker borde faktiskt inte skrivas klart!

Han är en häxa!

Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)

Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.

Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.

Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.

Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.

Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.

Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.

Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.

Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Fyra favoriter

Det är ju min alltför omfattande deckarläsning som gjort mig deckartrött.  I den allt mer växande deckarhöstacken finns en hel del guldnålar, men det gäller att hitta dem. Här är tips på fyra av mina favoriter, med reservation för att det var några år sedan jag läste dem, och kanske kanske skulle jag inte finna dem lika bra idag. Jag valde den här gången fyra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och jag är medveten om att det kan vara svårt att få tag på dem. Men hej – det är sommar! Besök en loppmarknad eller ett antikvariat! För bokälskaren blir det garanterat dyrare än ett Lisebergsbesök, men det räcker längre.

Solvisaren av Maarten 't Hart

Det här är kanske inte en deckare i vanlig bemärkelse, utan mer en psykologisk roman om ett mysterium. Men låt mig saluföra den som deckare om det kan ge den fler läsare. Den är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, och är en fristående uppföljare till boken Kronvittnet. Den handlar om Leonie som får ärva alla väninnans Roos' ägodelar när denna olyckligtvis dör av solsting. Kravet är att Leonie flyttar in i Roos lägenhet och tar hand om hennes katter för att de inte ska behöva lämna sitt hem. Men Leonie upptäcker snart att det var mycket hon inte visste om Roos. Och hon börjar misstänka att Roos inte har dött av solsting.

Den har en småputtrig, undertryckt humor,  men är ständigt lite oroande. Den påminner i angreppssätt och stil lite grann om Ingrid Nolls "trevliga" deckare (om mordiska apotekerskor, och annat), men jag tycker att 't Hart är mycket bättre.

Jag tror att den här boken kan vara svår att få tag i, men lika läsvärda är annars Kronvittnet eller Om så hela världen rasar av samma författare. (Hans övriga böcker är också väldigt bra – jag ska återkomma till dem – men de kan knappast kallas för deckare).

Judasbarn av Carol O'Connell 

Den här boken läste jag när jag låg matförgiftad på ett hotell i Leipzig, efter att ha ätit middag på Goethes stamställe Auerbach Keller. Jag vet inte om det har påverkat min upplevelse av boken, men jag tyckte väldigt länge att det här var en av de bästa deckare jag läst, och köpte den i present till alla min omgivning. Jag tror att det här är den enda bok av O'Connell som översatts till svenska, och det var en av deckarförlaget Minotaurs första böcker.

Det här är en bok som vid första påseende verkar vara en variation på ett tema som finns i hundra andra deckare. Två småflickor har försvunnit en efter en. En polis ska utreda, men han påminns hela tiden om då hans tvillingssyster för femton år sedan mördades. Vad de nya försvinnanden visar är att den man som dömts för tvillingssysterns mord i själva verket är oskyldig. Det som gör den här boken särskilt läsvärd är att tempot, språket (excellent översättning!) och framför allt den så viktiga twisten på slutet. Men det är möjligt att jag skulle uppskattat den mindre om jag hade läst den här efter många andra deckare på senare år; jag har inte vågat läsa om den av rädsla för att förstöra minnet av den första omvälvande upplevelsen (tja, blandad med matförgiftning då).

Nattspinnare av Lucretia Grindle

En tvillingdeckare. Eller ja, ni vet – tvillingmotiv dyker oundvikligt upp i alla typer böcker (jämför Judasbarn, här ovan) med jämna mellanrum.  Det finns en förklarlig fascination över två människor som är exakt likadana och ändå inte är samma person. Titeln på den här boken syftar på det slags hemliga, icke-verbala språk som tvillingsystrarna Susannah och Marina brukade använda för att kommunicera med varandra. Men i boken har Marina knivmördats, och Susannah lämnats kvar. Hon flyttar för att komma bort, men får mystiska (naturligtvis nattliga) telefonsamtal. På ett djupare plan handlar boken om att Susannahs sökande efter vad som egentligen hände Marina är ett sätt att bearbeta att hon måste leva ensam utan systern. Men det är spännande när hon upptäcker att någon rest ytterligare en gravsten över hennes döda syster, och att det verkar som att det är hon själv som har beställt stenen. Den här boken lyckas också lura läsaren boken igenom och få till en oväntad upplösning; det är bekant det som definierar en bra deckare enligt mig.

Händelser vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond

Det här är en brittisk deckare med mord i internatskolemiljö. Det kan knappast bli bättre, eller hur? Boken hör till dem där något i det förflutna kastar långa skuggor, men en del författare lyckas ju få till det trots klyschorna. Redmond till exempel. Här intervjuar en journalist en före detta elev på skolan Kirkston Abbey för att få reda på "vad som egentligen hände" för fyrtio år sedan. Läsaren (och journalisten) får inte veta detta förrän mot slutet. I den här boken (som rättvisande beskrivs som psykologisk thriller) står människors handlingar i centrum. Vad innebär den stängda värld som en internatskola utgör? Vilka lojaliteter tvingas pojkarna till för att överleva? Vill man går det att dra långtgående analyser om gruppdynamiken och hur absurt det blir när gamla internatelever försvarar traditionerna. Flera snäpp bättre än Ondskan, men riktigt som Den hemliga historien är den inte.

Nu finns det ytterligare en anledning till att läsa en av de böcker jag skulle ta med mig till en öde ö

Det finns alltid anledning att läsa Torgny Lindgren. Den som hör till skaran som endast läser prisbelönta författare kan emellertid nu notera att Torgny fått Piratenpriset, och om det är den enda bidragande orsaken till att man läser honom, så må så vara. Själv läser jag honom för den underbara humorn. Böcker fulla med påståenden och berättelser som på ett plan verkar helt allvarligt menade, och ändå bubblar det under ytan av ständigt skratt. Kanske över livets förunderlighet. Kanske över alla de saker vi människor får för oss och gör till viktiga. Över livets ironi, helt enkelt. 

Hans böcker är alla så obeskrivligt bra, men i den här bloggen har jag hittills så fort tillfälle getts lobbat för boken Ormens väg på hälleberget. Jag tycker verkligen att alla som kan läsa svenska (och inte tvingas ta till översättningar), ska vara glada över att kunna läsa den här boken på originalspråk. Enligt min mening är det en av de bästa böcker som skrivits på svenska.

Historien om en fattig familj i Västerbotten någon gång på 1800-talet, då vintrarna var kalla, och det var svårt att klara sig, även om man flera gånger i veckan lastade orgeln på släden och åkte runt och spelade på bygden. Berättarjaget Jani förtäljer historien om sin mor Thea, hon som "hade musiken". Hur hon, de år hon inte har en karl i stugan, tvingas till att en gång om året betala "arrende" till byhandlaren. Arrendet resulterar i barn förstås. Och allteftersom Thea blir äldre är det hennes döttrar och sonhustrur som får betala arrende i hennes ställe. Och när handlarn dör tar hans son över arrendeindrivningen. Det tar en ände med förskräckelse, förstås. Incest. Könsstympning. Och Guds vrede. 

En skröna på västerbottniska som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Jani berättar den helt osentimentalt, och det är mycket man får läsa ut mellan raderna. Jag tänker på Hans Alfredssons idiot i En ond man, eller Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Där någon berättar en historia, men inte riktigt har förstånd att begripa precis vad redogörelsen betyder. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

En bra bok läser man aldrig ut på eftermiddagen

Om jag läser en bra bok, en sån där riktigt bra bok, så kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag läser tills den är slut, helt enkelt. Möjligen med korta avbrott för att duscha, jobba och se till att mitt barn inte svälter ihjäl. (Jo, det var betydligt enklare att gå in i läskoma innan jag blev förälder.) Den enda buffertzon som finns är natten. När alla har somnat kan jag ligga där och läsa i mörkret, utan något som stör. Ända tills boken är slut.

Och varför läser jag aldrig ut en bra bok på eftermiddagen? För att om det är en bra bok, så har jag redan legat vaken hela natten och läst ut den. Eller så har jag precis börjat på den, och kommer att ligga vaken följande natt. Jag kan inte se några andra alternativ, hur jag än vrider och vänder på frågan. 

Om fult och fint språk

DN intervjuar professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson, med anledning av att han tilldelats Arturpriset. Om du inte som jag haft glädjen att ha honom som föreläsare kan du höra honom i Språket i P1, i stort sett varje vecka. 

Med anledning av detta vill jag gärna tipsa om Anderssons vansinnigt roliga och helt vetenskapliga introduktion till sociolingvistiken, boken Fult språk. Vad sägs om en lista på tre sidor över synonymer till 'dum i huvudet'?  Boken är ganska gammal nu, men har kommit i flera upplagor, den senaste 2001. Eftersom den förekommit på många universitetskurser misstänker jag att det finns gott om exemplar på antikvariat och liknande. 

Andra trevliga lätt-tillgängliga introduktioner till dagens allmänlingvistik är Olle Josephsons "Ju" och Margareta Westmans Språkets lustgård och djungel. Och nästan allt av Lars Melin. Personligen tycker jag att de är lika trevliga (och lite bättre faktakollade) än Fredrik Lindströms populära bok Världens dåligaste språk. Men vill man ha något mer ungdomligt så testa Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige. Och missa inte Metros intervju med Parkvall. 

(Ja, jag vet. Mycket DN och mycket P1 idag, men då vet ni å andra sidan var på nätet jag har hängt sista tiden.) 

Tintomara för dig

Det finns några böcker jag tycker alla svensktalande ska läsa. En är Drottningens juvelsmycke av Love Almqvist. Det måste sannerligen vara en av de bästa böcker som någonsin skrivitis på svenska.

Eller egentligen vill jag inte skriva så. Jag tycker inte om det där "ska läsa". Om läsandet blir ett tvång försvinner glädjen också. Så länge man inte har betalt för att läsa (och det har man väl i regel endast som student med csn-pengar, eller som recensent), så ska man läsa det man vill, tycker jag.

Och folk som läser böcker bara för att man "ska" fördärvar min läsupplevelse också. Det är som att gå på bio och se en Woody Allen-film tillsammans med någon som man vet inte gillar den typen av filmer. Då sitter i alla fall jag och sneglar nervöst för att se om mitt sällskap också skrattar, och hoppas vid varje titt att den där föraktfulla rynkan över näsan ska ha mjuknat och försvunnit. Inte minsta nöje har jag av att se en film jag egentligen gillar tillsammans med någon som inte gillar den.

På precis samma sätt är det fel person läser rätt bok. Eller hur man ska uttrycka det.

Men om du tror att du skulle kunna tycka om Drottningens juvelsmycke, så läs den. Och var glad att du kan läsa svenska och få ta del av denna underbara bok på originalspråk. Lite svaghet för gustavianska maskeradbaler, brevromaner och naturromantik gör boken bättre. Vad gäller mig själv fascineras jag i första hand av huvudpersonen Tintomara, det androgyna naturbarnet, som kvinnor och män förälskar sig i. Hen som själv inte kan älska. Boken förklarar detta med att hen aldrig blivit döpt eller fått religionsundervisning. Inte ens ett riktigt namn har hen. Som dansare vid Gustav III:s Kungliga Opera tar hen namnet av den roll som hen spelar för tillfället. Det fullständiga namnet brukar anges som  Azouras Lazuli Tintomara. Kanske är hen dessutom  halvsyskon till kungen. Inblandad i mordet på maskeradbalen är hen i alla fall. Och så har hon stulit drottningens juvelsmycke.

Det här är en bok jag återvänt till många gånger. En bok som jag tänker på som en av mina bästa vänner. Början av boken finns förresten som pdf på projekt Runeberg, om inte i en pocketupplaga i en bokhandel nära dig. Eller varför inte på ett antikvariat? Klassiker läses med fördel i gamla utgåvor!

Den här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg