Visar inlägg med etikett A.S. Byatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett A.S. Byatt. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2009

Du måste älska Shakespeare väldigt mycket för att läsa den här boken

Läs Dan Brown i stället!

Se där – är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.

Jag har i 2-3 veckor försökt ta mig igenom en bok som på svenska heter Shakespeares hemlighet (det är bäst jag skriver den engelska titeln också, så du inte råkar köpa den av misstag: The Shakespeare Secret) och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Jag såg boken i pocketupplaga i bokhandeln härom dagen, så det kan verkligen vara på sin plats med en varning.

Det är nämligen så att jag är en Shakespeare-älskare, jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den på biblioteket. Men den är så fruktansvärt dålig. Jag har tagit mig till sidan 130, kanske, men den slår alla rekord i osammanhängande klyschor. Om man inte läst den här typen av böcker tidigare skulle man knappast förstå handlingen.

Jag ska försöka beskriva: Regissören Kate sätter upp Hamlet på nya Globeteatern i London. Hon får plötsligt besök av sin gamla lärare och mentor från Harvard, Roz. De skildes åt för flera år sedan, under inte helt vänskapliga former (jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände), bland annat för att Roz var kritisk till att Kate ville lämna forskarbanan och i stället regissera Shakespeare. Men nu är Roz här, och hon har en present till Kate. Hon säger samtidigt att om Kate öppnar presenten, så måste hon "följa spåret". Roz och Kate bestämmer träff  i en park i London senare på kvällen, när Kates repetition är avklarad.

Och sen kan ni föreställa er vad som händer. Kate kommer till det avtalade mötet, men inte Roz. I stället ser Kate eldsflammor mot himlen, och hon förstår att Globeteatern brinner. När hon lyckas ta sig dit visar det sig att Roz är mördad (troligen genom ett nålsstick med gift bakom högra örat, och alltså en tydlig anspelning på hur Hamlets far dog). Kate blir förföljd, polisen misstänker att hon vet något, hennes lägenhet söks igenom, hon får genast hjälp av en äldre, välkänd skådespelare (som spelar i pjäsen), de börjar följa gåtan i Roz' paket, vilket leder Kate till USA, Harvard och Roz arbetsrum där. När hon nattligen söker igenom rummet blir hon i mörkret attackerad av en okänd gärningsman, och räddad av ytterligare en okänd man, som enligt uppgift är anlitad av Roz för att skydda henne. Harvard-biblioteket sätts också i brand, och Kate och hennes medhjälpare tvingas fly genom en hemlig gång, som Kate av en händelse känner till.

Pust. Nånstans där har jag slutat läsa. Jag förstår att min redogörelse ovan låter lite rörig, och den är väl inte skriven på det mest originella språk heller. Men jag kan lugnt säga att boken är värre. Det är ologiskt på ett plan som är svårt att föreställa sig. Vissa saker kan man bara förstå därför att man läst massor av sådana här böcker tidigare. Man hade kunnat tro att man skulle ha viss glädje av den om man är Shakespeare-älskare (som jag), men jag har tröttnat på att få min favoritskald misshandlad. Jag tänker lämna tillbaks boken till biblioteket, och försöka att aldrig mer tänka på den. Och om du läser det här: frestas aldrig att läsa den! Läs Dan Brown i stället, han har i alla fall tempo, och berättelserna innehåller i alla fall en inneboende logik.

Men jag måste bara få klaga lite på det här, som jag helt enkelt inte förstår (och detta rör genren i allmänhet, även om exempelen kommer från denna Shakespearebok): Jag har så svårt att begripa varför folk alltid håller på att placera ut ledtrådar på en massa ställen. Bakom tavlor, skrivna med annan handstil på ett mycket undangömt manuskript och för att hjältinnan ska kunna hitta det gömmer man hemliga ledtrådar i andra böcker. Man hoppas att hjältinnan ska komma ihåg meningar som man sagt för 10 år sedan. Man lämnar över paket med kryptiska koder med hänvisningar till Shakespeare-sonetter, berömda folianter och uppslagsverk. Varför pysslar man med allt det här, inklusive ser till att det finns en livvakt till hands att vaka över hjältinnan, i stället för att a) anställa en livvakt till sig själv, så att man inte dör, b) publicera allt det man kommit fram till, så att hela världen vet om det (= ett sätt att klara livhanken, eftersom det inte finns några hemligheter mer att skydda).

Och så slutligen den här blodsrelationen som alla de här böckerna nödvändigtvis måste vara fulla av (jag tänker nu på The DaVinci Code av Brown, på The Labyrinth av Kate Mosse och på The Historian av Elizabeth Kostova, och också på en av mina favoritböcker, A.S. Byatts De besatta). Shakespeare-boken är full av antydningar att Katie har "Boleyn-ögon". Jag misstänker att det snart uppdagas att hon är rakt nedstigande ättling till Shakespeare och Elisabeth I. Åh, jag är så trött på det. Varför måste det alltid visa sig att den som löser ett sånt här mysterium är släkt med någon (berömdhet) som levde för hundratals år sedan.

Nåja. Här kommer en annan mening jag inte trodde jag skulle skriva: Dan Browns böcker är värda Nobelpriset jämfört med den här.

(Och eftersom jag inte har lust att skriva ett helt blogginlägg om boken The Rule of Four av Ian Caldwell och Dustin Thomason, så varnar jag också för den boken här. Inte läsvärd. Läs Dan Brown i stället. Eller läs mina tips om vad man kan läsa i stället för Brown här.)







fredag 24 april 2009

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...



Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.