Kvartetten som åt smörgås

Jag tänkte återknyta till ett spår från slutet av april, innan min hektiska vår började. Då läste jag Elin Wägners Pennskaftet och blev alldeles betagen (och dessutom rätt arg för att ingen talat om att den var så bra). Därefter gick jag raskt till biblioteket och lånade hem Norrtullsligan och läste den. När jag nu äntligen samlar mig och skriver om boken har det alltså gått så där sex sju åtta veckor och mina intryck har mognat lite grann. Det är ett annat sätt att säga att jag helt enkelt har hunnit få en massa halsbrytande associationer sedan dess, och att fortsättningen av det här inlägget ska handla om analys och jämförelser och sånt där. Om du inte orkar läsa det kan du nöja dig med att jag tyckte Norrtullsligan var bra.

Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!

Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).

Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.

Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:

- Baby, sade jag, vad har du i lön? 

- Sextiofem. Hur så?

- Och hur länge har du varit på Bolagen?

- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

- Nå?

- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

- Det är meningen, sade Eva.

Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!

Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan  man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:

Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...

Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:

- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)

Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):

- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.

- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.

(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).

Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:

- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?

Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)

- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.

Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.

- Vad ska du bli när du blir stor då?

- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)

Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:

- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.

Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.

Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?


P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka  "spamma kommentarsfältet"). 




P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra. 

Svisch!

Det där med bladvändare är inte så lätt, faktiskt. Vad som får en människa att vända blad får en annan att gäspa uttråkat över det dåliga språket och förutsägbara slutet, och vad som får en annan att gå med en bok framför ögonen för att inte missa ett ord får någon att traggla sig fram i månader. Det handlar lite grann om tycke och smak, precis som vanligt, alltså. Och en hel del om korta kapitel och avsaknad av långa miljöbeskrivningar och dito filosofiska utläggningar.

Här är i alla fall tre böcker som fått mig att bläddra snabbt, som bidrag till Lyrans tematrio denna vecka.

1. Sandro slash Ida av Sara Kadefors. Ungdomsbok med korta kapitel och dråpligt språk som skildrar inkännande, igenkännande och medkännande situationer, som vilken vuxen som helst är glad att hon (och han) inte längre behöver uppleva.

2. The Eight (eller på svenska De åttas hemlighet) av Katherine Neville. Svåråtkomlig och biblioteksmagasinerad, men väl värd att snoka reda på för den som vill ha något med fart i. Lite bättre än Dan Brown. Innehåller schackspelande, historiska referenser, och en kärlekshistoria, som jag är lite svag för.

3. Bitar av mig själv. En generationsroman. av Gun-Britt Sundström. Det här är en samling korta texter av författaren till Maken och För Lydia. En bok där man egentligen ska läsa lite här och där och inte alls sträckläsa, men det är sannerligen svårt att låta bli. Djup och humor – inte om vartannat, utan samtidigt. Boken kom för drygt ett år sen, så den borde finnas i pocket typ nu.

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

Salinger: fortsättning eller kommentar?

En amerikansk domare har nu stoppat utgivningen av den så kallade uppföljaren till Salingers Räddaren i nöden. Både DN och SvD skriver om det hela, och använder samma text, från samma nyhetsbyrå, får man förmoda.

I den korta texten citeras den svenske författaren och förläggaren Fredrik Colting, som i det här sammanhanget ska ha sagt att boken "ska betraktas som en litterär kommentar eller parodi". Med en sådan tolkning borde boken kunna jämställas med andra litterära pendanger (jag har tidigare talat exempelvis om Sundströms För Lydia). 

Men Coltings har sagt andra saker i tidigare intervjuer, som den här från Svensk bokhandel. Där talar han om att han "visste att det skulle bli stor uppmärksamhet". Jag kan inte hjälpa att jag tolkar det som att han snarare ville ha uppmärksamhet än att kommentera just Salinger. I samma intervju säger Colting: "Hela bloggosfären kallar det för en uppföljare, då är det svårt för oss att hävda någonting annat. Sedan är det ju säkert ingen nackdel att folk har kallat den för det, bara vi inte har sagt det". Det tolkar jag som att de gärna vill att det ska ses som en uppföljare, men vill ha ryggen juridiskt fri. 

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag tycker. Visst ska man få skriva kommentarer till kända verk (litterära eller andra) – allt annat vore konstigt, men spelar det någon roll om man gör det bara för att väcka uppmärksamhet, eller om det görs  för att man har något att säga om originalverket? Ja, jag tycker att att det gör det. Däremot tycker jag inte att man ska stoppa utgivningen av en bok bara för att författaren snyltar på någons renommé. Om det bara är en lycksökande wannabe så kommer det snabbt visa sig i alla fall. Och i bästa fall skapar det uppmärksamhet kring och ger en ny läsekrets för originalet.

Jag har skrivit om Salinger-affären här tidigare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Salinger – uppföljaren

Visst är det uppfriskande med litterära skandaler?! Jag kan inte låta bli att kommentera Salinger-skandalen idag också, särskilt när det nu finns mer att säga om hela saken. Svensk bokhandel publicerar idag en lång intervju med Fredrik Colting som skapat rubriker efter att under pseudonym gett ut en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. 

Här avslöjas 1) att man planerade för att boken skulle få maximalt genomslag när den kom ut (Vad var det jag sa!!), samt  2) att man tycker det är bra att bloggosfären (och för all del även en hel del tidningar) kallat det för uppföljare, men Colting och förlaget Nicotext  använder själva inte detta ord (för att hålla ryggen fri under stämningsansökan, får man anta). 

Vad ska man tycka om det här? Svensk bokhandels intervju innehåller några meningar om att Colting ville undersöka vad som händer med en karaktär som skapas, om de lever vidare utanför boken. Det är en mycket intressant fråga, och det finns många svar på den. En karaktär som Holden Caulfield från en bästsäljande, ständigt återutgiven kultbok som Räddaren i nöden lever naturligtvis sitt liv utanför boken, i föreställningsvärlden hos de många läsare (som många gånger även återvänt till boken). Detta gäller förstås även andra litterära gestalter, som Elizabeth Bennet eller Raskolnikov.  

Det finns också mer än en roman som fått uppföljare, och det kan ju ibland bli riktigt bra. Som Sundströms För Lydia, eller Ohlssons Gregorius (för att ta ett uppmärksammat ganska aktuellt svenskt exempel). Även om de flesta har den goda smaken att vänta tills författaren är död innan man lägger beslag på huvudrollsinnehavaren, så tycker jag nog inte egentligen att det är orimligt att man skriver en pendang till mer aktuella böcker. Det är en del av det litterära samtalet. Men det är en skillnad (kanske hårfin, men den finns där!), mellan att å ena sidan skriva en bok som fungerar som kommentar, kritik eller hyllning av ett välkänt verk, och att å andra sidan kidnappa en huvudperson och själv skriva om vad som hände sedan boken avslutats. Salinger har all min sympati här.

Det är möjligt att man juridiskt kan komma undan med en vidarediktning, som Colting gjort nu, men blir det mer moraliskt rätt för det? 

Andra som skriver om Salinger-uppföljaren idag är Karin Rebas.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Hjalmar, Hjalmar & Hjalmar

Jag är nog inte ensam om att tänka på Hjalmar Gullberg vid den här tiden på året. Just ikväll är en sådan kväll "i syrenernas tid och gullregnens månad". Raden kommer från diktsamlingen Kärlek i tjugonde århundradet, som jag läste många gånger som tonåring. Jag tycker fortfarande mycket om många av dikterna i samlingen, men identifieringen är inte lika klockren som när jag var 17 år, och tyckte att dessa rader på pricken beskrev mitt liv:

Kanske förunnas mig hälsa och frid.

Kanske jag bringas på fall.

Tro bara inte jag lever min tid

navelbeskådande kall.

Diktare är jag: allt hände mig förr.

Ångest har kramat min själ.

Visar sig döden en gång i min dörr,

känner jag honom så väl.

(ur Fråga mig ej)

Idag läser jag mindre gärna just de rimmade dikterna, men tycker om poesin i exempelvis Dödsmask och lustgård. Men man har störst behållning av Gullbergs dikter om man samtidigt kan sin (grekiska) mytologi, och är allmänt bevandrad i litteratur och religionshistorien. Anspelningarna är många och inte alltid så självklara, och jag är övertygad om att jag missar hälften. Men jag tycker om att då och då söka mig vidare från dikterna, och forska vidare till exempel om vad Una Whan var eller är.  Ibland känns det mer spännande än den moderna(re) poesins lek med ord.

---

En annan bok som hör våren till är Flickan i frack av en annan Hjalmar med Bergman i efternamn. Boken är från 1925 och handlar om Katja Kock (flickan som kanske kunde "utan skada ha ägnad en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre") som tar studenten, och i stället lånar brorsans frack. Den snobbige brorsan heter Curry, och  presenteras i en bisats 10 rader in i boken med kommentaren "är ute och drar med Eva Biörck". Åh, jag är så svag för sådana där inpass! Den här stilen tilltalar mig. Läs detta från sidan ett:

Flickan passar på, då hennes bror är ute och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder - nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. För att icke såra den unga damens känslor, hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa: Titta!

Varför nu Katja klär sig i frack, det ägnas åtskilliga sidor att reda ut. Lite har det att göra med en ung man vid namn Ludwig. De kanske älskade varandra, "ty de flirtade aldrig". Katja bor förstås i Wadköping (Bergmans namn på Örebro), och det är klart att boken innehåller en slags småstadssatir, säkert mycket träffande för 1920-talets läsare. Själv småskrattar jag åt luriga formuleringar och ordvändningar mest hela tiden. Är man svag för sådant här så är Bergman sannerligen en mästare! Den här boken är kort (knappt ett hundratal sidor), och finns säkert i något slitet exemplar på ett antikvariat nära dig. (Själv har jag lagt beslag på min mammas fullklottrade skolupplaga från 1961). Det går annars nästan lika bra att läsa Markurells i Wadköping.

---

Och det associativa steget från två klassiska Hjalmar till den tredje är inte så långt. Hjalmar Söderberg med Doktor Glas och Den allvarsamma leken, bland annat. Och alla hans  historietter. Pälsen, exempelvis. Men för sommartiden lämpar sig väl ändå Den allvarsamma leken bäst.

Den kom ut första gången 1912, men Söderbergs stil är så märkvärdigt modern. Visst är några uttryckssätt ålderdomliga, och visst är samhället förändrat, både vad gäller konvenans och förväntningar, men känslorna, drömmarna och obeslutsamheten är densamma idag. Mitt i boken ungefär tänker huvudpersonen Arvid Stjärnblom på att skilja sig från sin hustru Dagmar. Han vill och kan inte riktigt ta sig för att ta tag i saken, utan sitter i stället och dagdrömmer och önskar att hustrun ska förälska sig i någon annan och själv föreslå skilsmässa. För Arvid är alltså själv förälskad. Igen eller fortfarande, sedan 10 år eller så. I Lydia Stille (hon som fått en egen bok av Gun-Britt Sundström, som jag skriver om här.) Hela Söderbergs bok är en gummibandshistoria om hur Arvid och Lydia möts och skils, älskar varandra och älskar andra. Sårar och förlåter. Men inte glömmer. De får varandra förstås aldrig. Det är därför man minns boken, och därför den ännu slår an en sträng hos alla som minns en ungdomskärlek som det aldrig blev något med, men som alltid ruckar lite på ens världsbild om man råkar springa på honom. Som det är för Arvid i slutkapitlet:

Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa med honom – nu och alltid.

Att det nästan är 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Den allvarsamma leken är svårt att tro. Bergmans yngre, men kåserande ironier känns betydligt mer otympliga i jämförelse, och även om jag på många sätt föredrar Bergman, är Söderbergs prosa så lekande lätt att man utan att märka det dras in i berättelsen. Det är sannerligen inte en klassiker som man behöver kämpa sig igenom.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Året var 1973...

Bokmania har en kul utmaning, som många hängt på konstaterar jag efter dagens rundklickande utifrån bokbloggar.nu. Temat är "Året jag föddes som litteraturår." Jag hoppar på och kontemplerar över 1973 medan jag googlar. 

---

Författare som dog:

Vilhelm Moberg (han med Utvandrare, Invandrare, och Raskens)

P.G. Wodehouse (han som skrev så roliga böcker om Jeeves) 

J. R. R. Tolkien (han med hobbitarna)

W.H. Auden (han med "begravningsdikten" i Fyra bröllop och en begravning)

---

Författare som föddes (och som väl ännu inte riktigt lyckats axla de fyra fallnas mantlar):

Mirja Unge

Lotta Olsson

Johanna Nilsson 

Linda Skugge

 

---

Böcker som gavs ut:

Astid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta

Sven Stolpes biografi om Den Heliga Birgitta

Gun-Britt Sundströms bok För Lydia (som jag skriver om här) 

SAOL, 1973 års upplaga. Första upplagen sedan 1950, som höll ända till 1986.

Den tyska originalutgåvan av Michael Endes Momo (Momo - eller kampen om tiden)

Tove Janssons Vem ska trösta knyttet

Gunilla Wolde ger ut den sista boken i Totte-dekalogen. Läs förresten om hur hon beskriver tillkomsten av Totte-böckerna. 

---

Böcker som inte gavs ut:

Sjöwall/Wahlöö gör ett uppehåll i sin utgivning om Roman om ett brott (1965-1975). I stället kom detta år en amerikansk filmatisering av Den skrattande polisen.

---

Debutanter:

Henning Mankell debuterar med boken Bergssprängaren

Bruno K. Öijer debuterar med Sång för anarkismen 

Erica Jong debuterar med Fear of flying (Rädd att flyga)

Bamse blir serietidning

---

Nobelpriset gick till australiensaren Patrick White. Jag kunde ha svurit på att det var Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick dela på priset, men tydligen hade jag fel, för det var inte förrän 1974. Jag som hade tänkt skriva några rader om Johnson, får vänta med det till en annan gång. I stället ska jag kolla upp White och läsa något av honom.

---

Och utanför bokvärlden...

Vietnamkrig

Norrmalmstorgsdramat

Abba deltog i svenska melodifestivalen med Ring ring och kom tvåa

Gustav VI Adolf dog, och Carl XVI Gustaf blev kung  

Tage Erlander var Sveriges statsminister, och Richard Nixon USA:s president 

Filmen Exorcisten har premiär

och hela Sverige tittar på Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg