Utan dagstidning försmäktar jag i denna sydliga provins

Jag har ingen dagstidning.

För inte så många år sedan hade jag varit övertygad om att det aldrig skulle bli en mening som jag sanningsenligt kunde producera. Men så är det, alltså. Jag har ingen dagstidning. Det finns en massa anledningar till det, varav den främsta är att jag inte lyckats hitta någon jag trivs med sedan jag flyttade från Göteborg.

Men jag läser nättidningar, det gör jag. Minst 3, och oftast 5-6 stycken om dagen. Fast jag saknar de där små notiserna som man råkar läsa i förbifarten. Om de ens finns med i nätupplagaorna så klickar jag sällan eller aldrig på de länkarna. Såna där om kor som gått ner sig i en mosse. Eller om nya gardiner på ett äldreboende. Eller tårta för att fira att någon förskola fyllt 10 år.

Jag köper förstås papperstidningar ibland. Eller läser såna som andra människor lämnat efter sig på bussar och i fikarum. För ett par veckor sedan när jag flög inrikes frossade jag i papperstidningar. Med lite flyt lyckades jag komma över fem stycken!

Och då insåg jag att det jag kanske saknar mest är serierna. Trots allt var det Blondie, Hagbard och Ferd'nand som en gång i tiden fick mig att börja läsa dagstidningar, och inte kultursidornas analyser av Stig Larssons Komedin 1.

Suzanne Vega läser morgontidning, och letar efter serierna i dagens a capella-låt, Tom's Diner. Ett av de mest kända spåren från veckans skiva Solitude Standing.

Hela texten finns här, och tidningsutdraget är detta:

I open

Up the paper

There's a story

Of an actor

Who had died

While he was drinking

He was no one

I had heard of

And I'm turning

To the horoscope

And looking

For the funnies

Albumet innehåller också en instrumentalversion av låten. Den är underbart illustrerad i den här lilla videon (för den som inte kan texten utantill kan jag för tydlighetens skull berätta att det alltså är hela historien som iscensätts här):

En annan tolkning av Tom's Diner finns också (förstås) på youtube. Den är lite intressant i början, men efter ett tag blir den faktiskt mer enformig än Vegas a capella-version.

Du är vad du gör

Under medeltiden var det vanligt med olika teaterstycken, där skådespelarna personifierade olika egenskaper. Ett av de mest kända är det som på svenska fått namnet Spelet om envar. Det är en sedelärande moralitet, som man tror brukade spelas till exempel på ett torg utanför en kyrka, och handlar om Envar och hans livsresa. Gud klagar på att människorna tänker mer på rikedom än på honom, och kallar på Döden för att han ska hämta Envar till himlen, där han ska bli rannsakad och dömd. Envar ber förstås Döden om mer tid, men Döden ber honom i stället söka vänner som kan plädera för hans sak och lyfta fram hans goda egenskaper. Och på scenen inträder personer som Vänskap, Godhet och Styrka.

Den här pjäsen känns ju på många sätt ganska medeltida för oss idag, men faktum är att det fortfarande (eller kanske igen) är vanligt att låta en egenskap eller företeelse personifieras i litteraturen (och på film – tänk på Döden i Det sjunde inseglet). Genom historien ser vi det gång på gång. Fler än jag fick säkert läsa dikten Hercules av Stiernhielm i skolan. Där träffar huvudpersonen Fru Lusta och hennes tre döttrar Lättja, Kättja och Flättja (som alltså inte är en kvinnlig 1600-talsversion av Knatte, Fnatte och Tjatte, utan tre flickor som i tur och ordning är intresserad av att lata sig, av att ha sex, samt av mode och skönhet). Jag har nämt åtminstone två mycket moderna exempel på böcker där personifikationer förekommer i min blogg: Jag har skrivit om (eller rättare sagt skrivit ner) Caipirinha med döden här. Och skrivit om (eller rättare sagt upp) Ängelns lek här.

Någon som också använt personifikationen är Suzanne Vega i titelspåret till bloggveckans tema-album Solitude Standing. Här sjunger hon om ensamheten, Solitude, som om hon vore en besökare, som lockar sångerska till sig. Det här är en väldigt, väldigt bra sång, men jag kan inte bädda in youtube-klippet, så ni får klicka till originalmusiken här (men titta inte för mycket på filmen, för det är den värsta sortens 80-talsvideo).

Hela texten finns här, och ett smakprov kommer här:

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

En mindre bra lajvversion av låten kan man också titta och lyssna på här:

En del av er börjar nog begripa varför ni ska vara glada för att jag inte driver en musikblogg. Ingen av er skulle få gå hem förrän jag hade spelat alla mina skivor för er. Och tolkat vartenda spår. Men håll ut! Vi har snart tagit oss igenom hela skivan!

Vargbarn

Vargbarn, det vill säga barn som levt länge utan kontakt med andra människor, har varit en källa till stor fascination genom tiderna. Eftersom jag denna vecka använder alla halmstrån för att få anledning att spela Suzanne Vegas album Solitude Standing för er, så ska jag idag skriva om vargbarnet Kaspar Hauser, som Vega skrivit en sång om.

Kaspar Hauser var en 16-årig pojke som dök upp i Nürnberg 1828. Han kunde inte tala, och det enda han kunde skriva var sitt namn: "Kaspar Hauser". Med sig hade han också ett brev som berättade att han bott (eller snarare hållits fånge) hos en bonde, som tagit hand om honom sedan 1812. Innan han dök upp i Nürnberg hade han hållits inspärrad i mörkret i hela sitt liv. Enligt vad han senare berättade hade en man lärt honom att skriva sitt namn, och att säga: Ein Reiter will ich werden, wie mein Vater einer war ("Jag vill bli en ryttare, såsom min far").

Ryktet gick att han var en okänd arvinge till furstehuset Baden, och pojken utsattes för flera mordförsök. Han dog 1833 i sviterna av ett av dem. Kaspar Hausers liv har blivit film, och hans historia har inspirerat både diktare (fransmannen Paul Verlaine till exempel) och författare. Framför allt är 'Kaspar Hauser' något av ett begrepp. Om jag ska hålla mig till böcker som jag själv läst (och inte bara rapa upp dem som wikipedia föreslår), så hänvisar Paul Auster till honom. Han nämns i romanen Middlesex, och i en av mina favoriter (som jag kanske skäms lite grann över) The magic circle av Katherine Neville. Hans okända ursprung och fruktansvärda levnadsöde har kittlat generationers fantasier.

Suzanne Vega använder sig av orden i Kaspars yttrande (I want to be a rider like my father), och har skapat en suggestiv sång, där hon låter detta stackars barn komma till tals och berätta sin historia. Hon har tagit fasta på det faktum att den enda ägodel han enligt myten hade med sig var en trähäst. Det är defintivt inte plattans bästa spår, och den här upptagningen är inte heller den bästa. Men ni kan ju lyssna på den tills jag presenterar något bättre i morgon.

Hela texten till sången som heter Wooden horse återfinns här, men så här går första strofen:

I came out of the darkness

Holding one thing

A small white wooden horse

I'd been holding inside

Böcker som blev musik

Böcker blir film, film blir böcker, men ibland blir en bok en sång.

Eftersom jag inte kan motstå att fortsätta spela Suzanne Vegas Solitude standing-album för er blir det idag sången Calypso. Det är inte albumets bästa spår, och inte min favorit, men det är en sång som växer, och som tål många omlyssningar.

Vega gör här en omtolkning av historien om Kalypso, så som den berättas i Odysséen. Där är Kalypso gudinnan som under sju år håller Odysseus som älskare på sin ö Ogygia. Hon erbjuder honom odödlighet i utbyte mot att han stannar hos henne, men hon övertalas till slut av gudarna att släppa honom fri. Då hjälper hon honom att bygga en flotte, och han reser iväg. I Vegas drömska tolkning får vi ta del av Kalypsos oerhörda ensamhet. Allt hon ville ha var lite sällskap. Och trots allt så räddade hon hans liv när han höll på att drunkna utanför hennes ö.

Slutstrofen:

My name is Calypso
I have let him go
In the dawn he sails away
To be gone forever more
And the waves will take him in again
But he'll know their ways now
I will stand upon the shore
With a clean heart
And my song in the wind
The sand will sting my feet
And the sky will burn
It's a lonely time ahead
I do not ask him to return
I let him go

Hela texten finns här.

Den som har läst eller försökt sig på att läsa Homeros original har kanske redan stött på henne, eftersom hon nämns redan på första sidan i första sången (och så långt brukar de flesta väl hänga med?):

Honom [= Odysseus] allena som längtade hem till sitt land och sin maka,

nymfen Kalypso höll kvar, den strålande, höga gudinnan,

inne i grottornas valv, ty hon åtrådde honom till make.

If language were liquid...

Allmän begäran är det väl kanske inte, men eftersom så många (= tre) kommenterade just mitt klipp till Suzanne Vega i gårdagens enkätbesvarande, vill jag gärna spela den här sången för er också. Det är Vegas Language, från samma album (Solitude Standing), och den kan spelas med den litterära ursäkten att hon skriver om ord:

....

These words are too solid

They don't move fast enough

To catch the blur in the brain

That flies by and is gone

....

I won't use words again

They don't mean what I meant

They don't say what I said

They're just the crust of the meaning

With realms underneath

....

Hela texten finns här. Hennes poetiska låttexter harmonierar (eller i somliga fall disharmonierar) så väl med musiken. Jag tycker också mycket om hennes röst. Just Solitude Standing-albumet återvänder jag till med jämna mellanrum, och finner alltid att jag tolkar och tolkar om sångerna där.

I klippet nedan är det en skolkör som gör en oemotståndlig tolkning av Language. Den tog andan ur mig. Njut!

Och den som hellre (eller också) vill höra Vega själv har henne här:

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras (I)

Den här veckan besvarar jag en svår enkät från Fiktionista.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det här är sannerligen inte min bästa gren, och jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är det snyggaste omslaget. Jag skulle nog inte påstå att de här är snyggast i samlingen, men jag gillar de tre pocketomslagen till Jan Kjaerstads Wergelandtrilogi, Förföraren, Upptäckaren och Erövraren . Figurativt föreställande mansfigurer med samma stilistik som en skrift från Jehovas vittnen. Jag tycker om det för att det är så oväntat för de här böckerna, som i stort sett handlar om precis allting under solen. De ger en dimension av yta och perfektion, av framgång och världsvana som passar bilden av den fiktive tv-journalisten Jonas Wergeland som är huvudperson i böckerna, men som egentligen inte alls motsvarar innehållet. Det är egentligen synd, för det innebär nog att inte rätt läsare hittar till böckerna, men en del av mig tycker nog det är bra att inte alla får del av de insikter som Kjaerstads trilogi kan ge.

Jag har skrivit om böckerna här. De passar den som läser dem på rätt tid och plats i livet (men jag tror inte att man nödvändigtvis måste vara matförgiftad i Singapore som jag var).

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Tja. Vill och vill. Men dessa tre kommer jag att köpa härnäst: Dan Browns nya på engelska. Henning Mankells nya om Wallander. Och den nyaste Fia-boken av Catarina Kruusval.

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Varför inte?

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Jag skulle bjudit hem Bi Puranen, och så skulle jag lagat mat till henne, medan hon berättade om meningen med livet för mig. Jag föreställer mig att hon trots sitt norrländska ursprung gillar italienskt. Eller det är i alla fall det jag skulle laga. Om Kjaerstad ville hänga på, tror jag att jag bara skulle sitta still och insupa all kunskap och livsvisdom som samlats i mitt lilla kök.

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag öppnar boken vid senast nedvikna hundörat. Eller vänder på den om den bara varit lagd uppochner. Eller eventuellt drar ut kvittot, räkningen eller toalettpappersbiten som fungerat som senaste bokmärket.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Hmmm. Jag tycker om öppna slut där författaren visar en tydlig väg. Anledningen är att helt öppna slut lämnar läsaren lite för mycket i sticket, och att författare som väljer den vägen oftast gör det för att det är lättast. Jag tycker att författaren själv ska veta hur det går, hinta åt det hållet, men låta mig som läsare kunna föreställa mig några olika slut. Den bästa sortens böcker är de som man måste läsa om ett par gånger för att förstå slutet. Eller – det är inte alltid den bästa sortens böcker, men några av de böcker med öppna slut är sådana. Ett exempel är Peter Pohls När alla ljuger. Så min favorit är nog egentligen ett mellanting mellan definitivt och öppet.

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Jag skulle helst vilja lista en massa böcker som inte borde bli film, men jag skulle gärna se en tv-serie (inte en förkortad filmatisering!) av Tordyvlen flyger i skymningen. Om jag inte får regissera den själv så gärna Peter Schildt (som bland annat gjort Ebba och Didrik, och Glappet).

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Äntligen kan jag peta in en länk till en låt jag förtvivlat försökt ge en plats till på min bokblogg: Gypsy, av Suzanne Vega. Från albumet Solitude Standing från 1987. Den med den mer kända låten Luka på. Ett av de tre album jag skulle ta med mig till en öde ö. (Fast lite onödigt är det förstås, eftersom jag skulle kunna sjunga alla låtar här för mig själv, och använda öde ö-platsen till nån platta som jag inte kan utantill.) Youtube-klippet nedan gör dock inte riktigt rättvisa åt den här fina sången.

Den börjar så här (hela texten finns här):

You come from far away with pictures in your eyes

of coffeshops and morning streets in a blue and silent sunrise

But night is the cathedral where we recognised the sign

We strangers know each other now as part of the whole design

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Jag gillar nättidningar, och tycker både dn.se och svd.se har mycket intressant om böcker och läsning. Något roligare kommer jag inte på just nu.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

Jag har snittat på 75 de senaste åren. (Men då är inte jobbrelaterade böcker inräknade. Lägg på 50-100 där, plus en massa artiklar, förstås.) Men i år visar prognosen på fler. Bilderböcker oräknade.