Upp flyga orden, tanken stilla står

Igår kunde jag inte låta bli att ironisera lite över att det faktum att en 1600-talskista var lite för omfångsrik skulle vara ett bevis för att dess hyresgäst författat de teaterstycken som vi pläga kalla Shakespearedramer. Ibland kunde jag ju hålla mig för att skriva ner mina frukosttankar i en blogg till allmänt beskådande, men när jag nu gjort det får jag väl löpa lite längre ut på linan, och visa att jag med hjälp av några kommentarer (tack Lena!) och google har gjort lite hemläxa.

För det första har vi frågan om huruvida Shakespeare har skrivit de dramer som attribueras honom eller inte. Jag tror ju att det är så, men i det här sammanhanget ska ni inte låta auktoritet vägleda er; jag är bara en vanlig Shakespeare-älskare, som möjligen började läsa honom i lite för unga år, och möjligen fått möjlighet att fördjupa mig lite mer än genomsnittet genom några terminers universitetsstudier i dramatik. Jag kan inte heller säga att frågan är så viktig för mig; dramerna blir varken bättre eller sämre beroende på vem som skrivit dem. (Det finns säkert någon som har avvikande åsikt i den frågan också.)

Frågan är dock varför det över huvud taget finns tvivel om att det är William Shakespeare som skrivit Hamlet, Romeo & Juliet och En midsommarnattsdröm. Stefan Stenudd skriver i sin blogg att det beror på att senare tiders forskare fann det för otroligt att någon utanför den bildade (aristokratiska) klassen skulle kunna ha författat sådana storverk. En annan anledning till att man betvivlar hans identitet är att det inte finns några uppgifter om att han gått i skola, eller några dokument som kopplar samman Shakespeare med pjässkrivande (t ex inga brev eller kvitton, eller någon tribut från det litterära London vid hans död). Dessa icke-bevis för till exempel Brian Hicks fram, när han kritiserar den falang som "okritiskt" accepterar att Shakespeare skulle vara författare till sina verk.

Stenudds blogginlägg länkar till en tidningsnotis från 1990, som beskriver hur forskare körde Shakespeares samlade dramer genom ett datorprogram och kom fram till att de språkliga mönster (lexikala, morfologiska och grammatiska förmodar jag, även om artikeln inte anger det) som pjäserna uppvisar utesluter de flesta av de Shakespearekandidater som förts fram genom århundradena. (Butter listar dem idag). Den som inte kunde uteslutas på detta sätt var just Fulke Greville (eller Greyville, som han också kallas). Alltså just densamme vars kista nu ska öppnas. (Och om nån tycker att den här datoranalysen låter lite science fiction, så kan jag försäkra att det faktiskt inte är det. Men det ligger rätt mycket manuellt arbete bakom, innan det är dags att sätta datorerna i arbete.)

Greville var nu inte vem som helst. Han var förvisso en 1600-talsförfattare. En advokat, utbildad i Cambridge, uppvuxen en liten bit utanför Stratford-upon-Avon, son till en lord. Konstsamlare, och troligen även en sponsor till Shakespeare, och – som Butter anmärker – detta skulle väl vara en förklaring så god som någon till varför han eventuellt fyllt sin kista med sina favoritpjäser. (Och jag kan inte låta bli att fylla i med den mest uppenbara anledningen: Han gillade Shakespeare, helt enkelt! Jag skulle själv inte ha något emot att begravas bland hans samlade verk i halvfranska band.)

Bloggen Errata hänvisade igår med anledning av DN-artikeln (som mycket riktigt kommer från TT Spectra, och hänvisar till att uppgifterna från början är publicerade i danska Politiken) till den här utmärkta redogörelsen över varför Shakespeare skrev sina dramer själv. I stort sett går den här texten historiskt källkritiskt tillväga. Man menar att eftersom det inte finns några spekulationer under Shakespeares livstid angående hans identitet, eller om att det skulle råda tvivel om att det var skådespelaren Shakespeare som författade de scenstycken som tillskrevs dramatikern Shakespeare, så finns det ingen anledning till att tro mer på senare tiders vanföreställningar om att det måste vara någon mer bildad person. Shakespeares samtid tvivlade inte på att det var hans penna som skrivit dramerna.

För var och en som har sett, eller själv spelat ett Shakespearedrama torde det dock vara uppenbart att dess tillkomst har skett i nära anslutning till en scen. De är inga skrivbordsprodukter, utan vittnar om stor erfarenhet från någon som själv mången gång nött scenens tilja. Jag skulle nog själv luta åt att dramerna delvis är ett resultat av ett teatersällskaps erfarna, improviserande i samspel med publiken. (Och det här orkar jag inte googla upp idag, men jag är säker på att jag någon gång under mitt liv har läst något om sådana teorier, så om någon vill understödja mina påståenden genom att bidra med en länk, så är det välkommet!)

Kanske skulle det kunna vara lite som i den historiskt inkorrekta, men ack, så underbara filmen om en förälskad Shakespeare (värt att notera är ju förresten att Christopher Marlowe, som är en av "Shakespeare-kandidaterna", och en pjäsförfattare, samtida med vår William finns med i en av filmens roller):

Citatet som jag använder i rubriken kommer förresten från en svensk översättning av Hamlet. Det är ur Hamlets kommentar när han styvfadern Claudius falla på knä och be. I sin helhet lyder det så här "Upp flyga orden /tanken stilla står /Ord utan tanke /aldrig himlen når". Och inte för att nån är intresserad, men det var händelsevis det första Shakespeare-citat som jag som 11-åring lärde mig.