Pricken över i

Och nu har det blivit dags för mig att uppmärksamma de två körsbär som jag har fått. Två stycken är det,  stora och söta som bigarråer, som jag har fått av Eli och av Matilda. Jag tycker hemskt mycket om mina körsbär (särskilt som jag föreställer mig att de är alldeles nyplockade och inte instoppade i en chokladpralin eller så).

Denna Cherry on top-award förpliktigar mottagaren att:


1. Tacka den som man har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till sin blogg.
3. Berätta vilka 3 författare man räknar bland sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som man tycker förtjänar den.


Och därmed över till tre favoritförfattare och något de skrivit. Ack, så lätt och så svårt! Jag har många favoriter, men väljer här att ta upp tre som jag inte skrivit så mycket om här på bloggen, främst därför att jag inte läst (eller läst om) så mycket av dem på sistone:

1. En ungdomsboksförfattarfavorit är Lloyd Alexander. Jag tycker mycket mycket om hans Västmarks-trilogi: Väster om friheten, Tornfalken och Tiggardrottningen. Bäst gillar jag Tornfalken.

2. En dramatikerfavorit är Henrik Ibsen, och där står det rätt jämnt mellan Vildanden och Ett dockhem. Men kanske att Vildanden har lite lite företräde ändå.

3. En romanförfattare, som ibland har kallats deckarförfattare är Maarten 't Hart. Jag tycker om hans författarskap som helhet, men är kanske lite extra förtjust i Solvisaren. Eller Om så hela världen rasar, eller Jakobsstegen, eller Kronvittnet (som är en fristående föregångare till Solvisaren), eller Sladdbarnet, eller kanske Psalmupproret som kom på svenska ifjol. (Jag inser att jag måste börja skriva de där långa inläggen om honom som jag länge försökt få till.)

Jag har inte riktigt förstått precis vilka förtjänster en blogg ska ha för att kunna föräras en Cherry on top-award, men jag har valt att skicka mina körsbär till några bloggar(e) som jag håller på att lära känna. I alfabetisk ordning (för när alla andra delar ut sina körsbärsutmärkelse har jag lagt märke till att ordningen i vilken de utmärkta bloggarna presenteras tydligen är viktig, särskilt för kremlologer):

a fraction of the web, kanske allra mest för uppmaningen att vi måste blogga mer om Selma.

Böcker böcker böcker inte minst för den ambitiösa litteraturvetarskolan – bra som introduktion eller repetition.

Emmas bokhylla som inte bara läser böcker, utan dessutom gör det i Tanzania!

TidningsIda som kan vara värd ett körsbär bara för att det är det enda stället jag läst något negativt om den där hundraåringen.

What you readin? för att hon gärna vill ha fler läsare (jag har inte glömt det, men ibland kommer det ruskigt många saker emellan – sorry för din långa väntan Miss E!) och inte minst för att hon skrivit en Chic lit-uppsats om Mr Darcy.

Och jag vill inte vara en glädjedödare, men om någon av er vill käka upp körsbären i fred utan att skicka något vidare, så är det helt okej vad mig beträffar.

Norge i mitt hjärta

Lyran anknyter till gårdagens firande av Norges nationaldag, och vill i veckans tematrio ha tips på norska berättare. Det skulle man väl kunna stå till tjänst med, tänkte jag, och noterar samtidigt att Lyran har snott de tre mest självklara valen (Undset, Sandel och Fossum). Men här kommer tre andra, som vid närmare eftertanke är minst lika bra, om inte bättre. Enda minuset är väl att det är tre män, då:

1. Mitt första val måste bli Henrik Ibsen. Jag älskar Ibsen. Vad gäller realistiska dramatiker är han absolut min favorit (sorry, Strindberg). Om jag ska ta fram ett verk som jag särskilt tycker om så står valet mellan de två klassikerna Vildanden och Ett dockhem, och även om Dockhemmet (som Bergman kallade pjäsen) alltid är lika aktuell, väljer jag nog Vildanden här, Ibsens pjäs om livslögnens betydelse för att kunna leva ett lyckligt liv. Jag undrar om de livslögner vi lever med lite till mans idag nog inte är större än Hjalmar Ekdals. Hjalmar är alltså pjäsens fattige fotograf, han som bor tillsammans med sin hustru Gina, sin älskade dotter Hedvig, och sin gamle far. Hans rike gamle barndomsvän, Gregers Werle kommer hem till staden, och ser som sin uppgift att för Hjalmar avslöja alla de livslögner han lever med. Som till exempel att dottern Hedvig inte är hans. Men när Hjalmar får veta detta, och förskjuter Hedvig, tar hon livet av sig. Pjäsen finns i flera svenska översättningar, men den är faktiskt inte så svår att läsa på norska. Gör det!  Se sedan Bo Widerbergs tv-dramatisering av Vildanden. Med Thomas von Brömsen som Hjalmar Ekdal, Sten-Åke Cederhök som hans far (ja, just det, precis som i Albert och Herbert, vilket ger en extra dimension till den här tolkningen). Därutöver en ung Pernilla August, och en ännu yngre Melinda Kinnaman. Vete katten var man kan få tag på den här tv-versionen, förresten. Jag skulle hemskt gärna vilja se om den själv!
2. Wergeland-trilogin av Jan Kjaerstad. Tre böcker (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren) som beskriver meningen med födelsen, döden, och allt mitt emellan. Eller hur jag nu ska beskriva böckerna. Jag läste dem med ganska långt mellanrum (dvs allt eftersom de kom ut i pocket), och det tyckte jag på sätt och vis var skönt. Jag kom ut ur varje bok helt omskakad, och tänkte att nu hade jag fått hela världen förklarad för mig. Huvudpersonen i böckerna är den fiktive tv-mannen Jonas Wergeland, en norsk rikskändis, som bland annat gjort tv-program om alla Norges stora män och kvinnor. Genom att berätta om dessa tv-program (som ofta tar sin utgångspunkt i något mindre känt faktum om personen), och stora och små detaljer ur Wergelands liv får vi inte bara se hur olika pusselbitar skapar en människa, utan också hur olika delar skapar synen på ett helt land, Norge. Hela trilogin är så fantastiskt berättad. Den börjar med ett mord på Wergelands hustru, och sedan snirklar sig allting runt i cirklar. Ni vet, som när man för ett samtal med någon, och börjar tala om vädret, och slutar med första världskriget, och sedan tillsammans försöker nysta upp hur man kom dit. På samma sätt är det med boken. Det känns som om författaren bara följt sina associationer när han skrivit, och ändå kommer både han och läsaren fram till slut. Och då inte bara med insikter om hur Jonas Wergeland har blivit som han blivit, eller hur Norge har blivit som det blivit, utan också om hur man själv har hamnat där man är i sitt liv.    
3. Den siste författaren får bli Aksel Sandemose. Han räknas ibland som dansk-norsk författare, men den enda bok jag har läst är Varulven, och den utspelar sig i till största delen i Norge. Sandemose är mest känd för att ha introducerat Jantelagen (i boken En flykting korsar sitt spår). Hans bok Varulven läste jag för några somrar sedan, och inte förrän jag hade läst den, och djupt gripen googlade runt för att höra vad andra tyckte om den, insåg jag att Felicia i den här boken har fått stå modell för kvinnan i Cornelis Vreeswijks sång Felicia adjö. Jag blir inte klok på om jag egentligen tycker om bokens rådiga Felicia som lägger sig i allt och alla, men jag rekommenderar den här varmt. När jag tänker på saken så är förresten Sandemose och Kjaerstads språk och berättarstil lite lika. 

 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.