Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Me, me, me

Ja, vi ska som sagt inte ägna varje delfråga så där ohemult mycket utrymme. Här kommer därmed mer raska svar på ytterligare några frågor, till exempel på om hur det började, hela det här bloggandet.

Fråga 4:
Den första bokblogg jag nånsin besökte var Martinas blogg Ett hem utan böcker, och jag måste ha hamnat där på grund av någon googling. Jag hade aldrig tänkt tanken på att starta just en bokblogg tidigare, vilket var riktigt konstigt. Jag gillade bloggformen väldigt mycket, och läste vid den tiden ganska många bloggar (dock inga bokbloggar). Bakom mig hade jag ett par försök att blogga om mitt arbete som runnit ut i sanden. Så trååååkigt!

Jag återkom till Ett hem utan böcker vid några tillfällen under ett par månader innan jag började blogga. Därifrån klickade jag mig vidare lite hit och dit, och fastnade främst för den just då rätt populära grejen att avgöra vilken Austen-hjältinna man var. Den var en bidragande orsak till att jag började blogga just då tror jag. (Vilken hjältinna jag var, kan man se här.) En bok om dagen tog lokalpatriotiskt hem poängen.

Fråga 5:
Den som först kommenterade hos mig var Klotho från Ett eget rum. Det skedde strax efter att jag hade registrerat mig hos bokbloggar.nu – om jag inte hade gjort det (vilket lätt kunde hänt; att göra min blogg känd på det sättet var rätt ångestskapande, tro det eller ej) skulle ni sluppit ägna en lördag åt mina kommentarsfält, och jag hade nog slutat blogga för länge sen. Kommentaren var helt oväntad för mig, som då hade bloggat lite försiktigt i så där en månad. Klotho läste igenom och kommenterade nästan alla inlägg jag gjort. Enormt roligt och inspirerande! Enligt O gissar rätt, också lite lokalpatriotiskt, faktiskt.

Fråga 6:
Den första (bok)blogg jag själv kommenterade på var Läsdagboken (Mind the book), i samband med en fredagsfråga från Bokhora, tror jag. Jag gjorde i samband med detta ett ganska pinsamt nybörjarfel, som ingen gissat rätt på, och därför tänker jag låta det försvinna in i glömskan. Just nu i alla fall.

Bokomaten tar hem poängen. En bok om dagen och En full bokhylla får var sitt stilpoäng för att de felaktigt ger uttryck för att jag är ofelbar. Ingrids hund får ett poäng för att han kan göra ett kryss.

Snowflake och jag har antagligen känt varandra i ett tidigare liv, och därför får hon ett poäng extra. Eller två.

Extrafrågan om runstenen:

Bilden föreställer mycket riktigt Rökstenen, och jag har tagit fotot själv. Kvällsolen lyste upp stenen så vackert och det blev ett foto som jag nog är ganska nöjd med (med ett stilpoäng blir det sammanlagt tre poäng till Enligt O för det). Fotot är dessutom taget med min gamla odigitala kamera och inskannad av en av mina studenter. Självklart kan man få många extrapoäng om man publicerar egna bilder på stenen, Snowflake. Ann-Sofie på ooof bok får 1 poäng för att hon läser judaistik och ett annat för att hon känner igen futharken. En bok om dagen tar som vanligt hem smickerpoäng när hon hävdar att stenens gåtfulla text lovsjunger Vixxtorias ära.

Fråga 7

Nästa frågeinlägg handlade om lite basfakta om mig. Samtliga uppgifter (tror jag) kan man få svar på om man helt enkelt klickar på fliken Om Vixxtoria överst i bloggen. Man bör dock känna till att P4-ålder inte innebär att man lyssnar på P4 (det gör inte jag!), utan att kanalen i mitten av 90-talet påstod sig rikta sig till folk från 37,5 års ålder, vilket (plus minus några månader) är min aktningsvärda ålder; Snowflake tog den poängen. Den här frågan är dock en slamkrypare, för man får nämligen dubbla poäng om man svarar som Lyran, alltså att jag inte är en dag äldre än 25, men väldigt klok för min ålder. En full bokhylla smickrar med att jag är klok, och vinner poäng på detta, och får ett till genom att påminna (mig och alla andra) om att jag har en grön iPhone. Fia och The book pond gissar också, men tycker att jag är lite för gammal. Vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, eftersom de faktiskt har träffat mig i verkligheten. Jag har färgat håret sen dess, hörni!

Fråga 8 och 9

Min skostorlek anges med samma siffror som min ålder (ett faktum som förbryllar min 4-åriga dotter mycket just nu), även om jag under året kommer bli lika gammal som Astrid var när Pippi Långstrump kom ut. Boken som John Buchan skrivit heter De 39 stegen. Det blir Snowflake som tar den poängen också, faktiskt. Min älsklingsfärg är grönt (poäng till Marias bokliv), och man skämtar inte om färgen rosa i min blogg, bara så ni vet det, Bokomaten och Lyran!

Så om vi summerar poängen hitintills:

Joanna 11 p
En bok om dagen: 6 p
En full bokhylla 5 p
Mariasbokliv: 3 p
Enligt O: 4 p
Snowflake: 4 p

Lyran: 4 p

Bokomaten: 2 p

Ann-Sofie (ooof bok): 2 p
JennyB: 1 p
Ingrids hund: 1 p

När kärleken förde dem samman

Jag inser att det kanske inte alltid framgår så tydligt här i bloggen, men egentligen vill jag allra helst läsa kärlekshistorier med lyckliga slut. Så därför kommer här lite romantik till eftermiddagskaffet.

32. Vilken bok läste Vixxtorias sambo den gången hon träffade honom?

1. Stolthet och fördom (av Jane Austen)

X. Lilla huset på prärien (av Laura Ingalls Wilder)

2. Anne på Grönkulla (av Lucy Maud Montgomery)

33. Vixxtoria och sambon hade ett långdistansförhållande i några år innan de hade möjlighet att flytta ihop. Det uppstod bland annat ett mönster som återupprepades varje gång de sågs.  Kan du gissa vilken detalj i en svensk barnbok som inspirerade dem? 

1. Varje gång de träffades turades de om att gömma en målad sten tillsammans med en present. Inspirerat av Rosornas krig om Stormumriken i Kalle Blomkvist-böckerna

X. Varje gång de träffades utbytte de en särskilt vit sten. Inspirerat av Vita stenen av Gunnel Linde

2. Varje gång de träffades hade Vixxtoria köpt salmiakaskar åt sin sambo. Inspirerat av Jonas Berglund i Tordyveln flyger i skymningen 

34. Vilken var den första bok som Vixxtoria gav sambon i present?

1. Stolthet och fördom

X. Räddaren i nöden

2. Fiendens fiende

Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

En bra bok för en Torsdag

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har tillbringat i mitt liv med att göra olika dramaövningar, men en del timmar är det. En improvisationsövning som jag då och då varit med om går ut på att bejaka de andra skådespelarnas infall och idéer – att gå med i stället för att gå emot. Om en medspelare föreslår att vi i improvisationen driver bageri, bordell eller bara är busschaufförer i Borås så ropa ja! och spela med. Det är en förvånansvärt givande strategi, som tillämpas alldeles för sällan i verkliga livet. I det liv vi sägs leva på riktigt har folk alltid sura motförslag och negativa invändningar så fort någon försöker vara det minsta innovativ.

Det här var en inledning som ska mjuka upp er lite inför Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Den är nämligen så där härligt absurdistisk att jag tror att man bara kan uppskatta den till fullo om man har ett öppet och tillåtande sinne, och säjer ja till alla vansinnigheter som författaren föreslår.

Lost in a good book är andra boken om hjältinnan Thursday Next. Hon dyker första gången upp i boken The Jane Eyre Affair (Var är Jane Eyre på svenska), som jag blev överförtjust i när jag läste den för ett drygt år sedan. Thursday lever i en kontrafaktiskt värld, så som den kunde gestaltat sig om Krimkriget fortfarande pågick, om England invaderats av Tyskland under andra världskriget, om zeppelinare användes som fortskaffningsmedel, om Wales var en självständig, socialistisk republik, om ost var en eftertraktad smuggelvara, om dronter, neanderthalare och mammutar hade återuppstått (genom kloning?) och om litteraturen var så viktig att det behövdes specialrotlar inom polisen för att ta hålla ordning på alla förfalskningar som var i omlopp.

Det är även en värld där tidsresor är möjliga, vilket medför att det yttersta hotet inte är att döda någon, utan att se till att han eller hon aldrig har blivit född. Thursdays far har till exempel straffats på det sättet. Han var en tidsvakt som misskötte sig, och har nu officiellt raderats ur alla register, genom att tidspolisen helt enkelt ändrat om händelserna så att han aldrig blivit född. Thursdays far flyr dock tidspolisen genom att resa kors och tvärs i tid och rum, och dyker upp hemma hos Thursday (eller hennes mamma) med oviss regelbundenhet. Det var förresten han som en gång tog med sig 18 Shakespeare-pjäser tillbaks till 1500-talet. I nutid har de hunnit bli 32 stycken (eller 33, eftersom Thursday lyckas hitta en förlorad pjäs i boken), och i det här citatet diskuterar Thursday och hennes far hur det kan ha gått till.

Jag bidrog ju med ett annat citat för några veckor sedan, när jag var mitt uppe i läsningen av boken. Här har Thursday hoppat in i Austen-boken Sense and sensibility och diskuterar fördelen med böcker som är skrivna i tredje person. Diskussionspartnern är ingen mindre än Marianne Dashwood, som förklarar att den stora fördelen med tredje persons-berättandet är att bokens karaktärer kan göra vad de vill när de inte nämns i boken. (I en berättelse i första person förändras ju hela historien om berättarjaget löper amok.)

Ja, jag vet inte om ni börjar förstå det här nu, men det är alltså en bok där litteraturen bokstavligt talat är levande. Thursday håller på att lära sig att hoppa in och ut ur böcker, vilket även för läsaren innebär en härlig exposé genom världslitteraturen. Hennes mentor är ingen mindre än den försmådda ungmön Miss Havisham från Dickens Great Expectations. Och när Thursday ställs inför rätta (för att ha ändrat slutet i Jane Eyre – något som inträffar i slutet av första boken), så sker det givetvis i domstolen från Kafkas Processen.

Något som blir uppenbart i den här boken är att inte bara levande människor kan dras in i böcker – romankaraktärer kan även slippa ut och leva i vår värld. Det är särskilt vanligt att obetydliga bipersoner,  får för sig såna idéer. (Det presenteras även ett intressant utbytesprogram, där bokkaraktärer får möjlighet att se sig om i världen genom att byta plats med varandra. Om du har läst böcker där en person verkar vara till förvillning lik någon i en annan (dussindeckare? chiclittbok?) så kan det vara detta du råkat ut för.)

Jag ska inte säga så mycket mer om den här boken, även om det finns många ord jag skulle kunna använda. Det här är en bok man antingen älskar, eller tycker är alldeles för konstig. Den har sina skönhetsfläckar och lite förfuskat skrivna partier, och man inser framför allt att man missar mycket om man inte kan sin (engelska) litteraturhistoria på fingrar, tår, näsvingar och örsnibbar. Men accepterar man att detta är en hjältesaga, med ärkefiender och superskurkar, och går man med öppet sinne in i boksidorna och utbrister "ja, men det här var ju för roligt!" – ja, då har läsningen av den här boken alla förutsättningar för att bli en trevlig dockskåpslek med favoritkaraktärer från litteraturens alla hörn.

Om det jag skrivit ovan inte är tillräckligt för att du, läsare och litteraturnörd, ska kasta dig in på nätbokhandeln och beställa boken, så nämner jag bara så här på slutet ett gigantiskt bibliotek där världens alla böcker finns samlade. Och där Chesire-katten är huvudbibliotekarie.

Bokstävlarna läste första delen eftersom jag var så entusiastisk över den. Marias bokliv har hunnit ända till del fyra (Something rotten, som så klart handlar om Hamlet), och är fortfarande entusiastisk. Och jag är så entusiastisk att jag numera har alla fem böckerna i serien hemma. Jag kommer fortsätta att ta mig igenom dem med mycket nöje. Men det ska vara när rätt anda faller på.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

Pricken över i

Och nu har det blivit dags för mig att uppmärksamma de två körsbär som jag har fått. Två stycken är det,  stora och söta som bigarråer, som jag har fått av Eli och av Matilda. Jag tycker hemskt mycket om mina körsbär (särskilt som jag föreställer mig att de är alldeles nyplockade och inte instoppade i en chokladpralin eller så).

Denna Cherry on top-award förpliktigar mottagaren att:


1. Tacka den som man har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till sin blogg.
3. Berätta vilka 3 författare man räknar bland sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som man tycker förtjänar den.


Och därmed över till tre favoritförfattare och något de skrivit. Ack, så lätt och så svårt! Jag har många favoriter, men väljer här att ta upp tre som jag inte skrivit så mycket om här på bloggen, främst därför att jag inte läst (eller läst om) så mycket av dem på sistone:

1. En ungdomsboksförfattarfavorit är Lloyd Alexander. Jag tycker mycket mycket om hans Västmarks-trilogi: Väster om friheten, Tornfalken och Tiggardrottningen. Bäst gillar jag Tornfalken.

2. En dramatikerfavorit är Henrik Ibsen, och där står det rätt jämnt mellan Vildanden och Ett dockhem. Men kanske att Vildanden har lite lite företräde ändå.

3. En romanförfattare, som ibland har kallats deckarförfattare är Maarten 't Hart. Jag tycker om hans författarskap som helhet, men är kanske lite extra förtjust i Solvisaren. Eller Om så hela världen rasar, eller Jakobsstegen, eller Kronvittnet (som är en fristående föregångare till Solvisaren), eller Sladdbarnet, eller kanske Psalmupproret som kom på svenska ifjol. (Jag inser att jag måste börja skriva de där långa inläggen om honom som jag länge försökt få till.)

Jag har inte riktigt förstått precis vilka förtjänster en blogg ska ha för att kunna föräras en Cherry on top-award, men jag har valt att skicka mina körsbär till några bloggar(e) som jag håller på att lära känna. I alfabetisk ordning (för när alla andra delar ut sina körsbärsutmärkelse har jag lagt märke till att ordningen i vilken de utmärkta bloggarna presenteras tydligen är viktig, särskilt för kremlologer):

a fraction of the web, kanske allra mest för uppmaningen att vi måste blogga mer om Selma.

Böcker böcker böcker inte minst för den ambitiösa litteraturvetarskolan – bra som introduktion eller repetition.

Emmas bokhylla som inte bara läser böcker, utan dessutom gör det i Tanzania!

TidningsIda som kan vara värd ett körsbär bara för att det är det enda stället jag läst något negativt om den där hundraåringen.

What you readin? för att hon gärna vill ha fler läsare (jag har inte glömt det, men ibland kommer det ruskigt många saker emellan – sorry för din långa väntan Miss E!) och inte minst för att hon skrivit en Chic lit-uppsats om Mr Darcy.

Och jag vill inte vara en glädjedödare, men om någon av er vill käka upp körsbären i fred utan att skicka något vidare, så är det helt okej vad mig beträffar.

18.14

Nu strömmar gästerna till, en del har gjort sällskap på promenaden från bussen nere i byn. Samtalen kommer igång runt champagneglasen. Det finns saft också, förstås; Matilda kan jag ju inte gärna bjuda på alkohol, för enligt vad hon påstår är hon endast 12 år gammal. Det är svårt att tro när man läser hennes utomordentligt ambitiösa och välskrivna bokblogg. Vi har flera gemensamma favoritböcker som jag gärna vill tala om – Pride and prejudice, Hungergames-serien och Harry Potter!

Någon annan som jag vill bjuda in är Lena på Jag är jag. Eftersom hon är gravid tror jag att det är saft som gäller här också. Jag känner henne inte så bra, men har upptäckt att hon blivit väldigt förtjust i Salinger, och eftersom jag förtvivlat försökt frälsa hela bokbloggsvärlden för Salinger (åtskilliga har prövat och undrat vad det egentligen är för särskilt med honom), så vill jag gärna diskutera med nån som fattar! Här måste vi förstås även ha med Kajsa på We tell Ourselves Stories in Order to Live.

Lena har upptäckt Paul Auster också, och det öppnar ju upp för en väldigt spännande diskussion. Hoppas Holly Hock kan komma och bidra med lite intensiva kommentarer. Jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda henne i djupdykningsväg hos mig, men jag har väldigt många Agatha Christie.

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

Hallå SIS?

Just nu har jag tre e-boksläsare installerade på min iPhone; iBooks, Stanza och adlibris. De är förvisso gratis alla tre, och funkar ungefär på samma sätt. Jag har laddat hem några böcker till varje, och det har funkat utan problem. (Däremot kan jag så här inom parentes fastslå att jag absolut föredrar att läsa på papper framför att se ett halvt stycke i taget i iPhone-fönstret).

Men jag fattar inte riktigt vitsen med att utveckla så många olika program. Det känns lite som att jag skulle ha en bokhylla per förlag hemma. Eller ha böckerna sorterade på olika hyllplan beroende på i vilken affär jag köpt dem.


(Ja, okej då, eftersom ni är så nyfikna. En av de nedladdade böckerna är av Jane Austen.)

Kvartetten som åt smörgås

Jag tänkte återknyta till ett spår från slutet av april, innan min hektiska vår började. Då läste jag Elin Wägners Pennskaftet och blev alldeles betagen (och dessutom rätt arg för att ingen talat om att den var så bra). Därefter gick jag raskt till biblioteket och lånade hem Norrtullsligan och läste den. När jag nu äntligen samlar mig och skriver om boken har det alltså gått så där sex sju åtta veckor och mina intryck har mognat lite grann. Det är ett annat sätt att säga att jag helt enkelt har hunnit få en massa halsbrytande associationer sedan dess, och att fortsättningen av det här inlägget ska handla om analys och jämförelser och sånt där. Om du inte orkar läsa det kan du nöja dig med att jag tyckte Norrtullsligan var bra.

Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!

Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).

Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.

Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:

- Baby, sade jag, vad har du i lön? 

- Sextiofem. Hur så?

- Och hur länge har du varit på Bolagen?

- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

- Nå?

- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

- Det är meningen, sade Eva.

Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!

Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan  man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:

Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...

Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:

- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)

Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):

- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.

- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.

(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).

Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:

- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?

Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)

- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.

Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.

- Vad ska du bli när du blir stor då?

- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)

Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:

- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.

Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.

Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?


P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka  "spamma kommentarsfältet"). 




P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra. 

När den här bokälskaren är trött

Innan jag fick barn hade jag aldrig nånsin somnat med näsan i en bok. Ja, ni förstår säkert att det inte berodde på att jag inte läste sent på nätterna, utan att lusten att läsa alltid lyckades övervinna tröttheten.

Den tiden är dock förbi. Eller förhoppningsvis endast i pausläge; jag har inte slutat hoppas på att jag ska orka mig igenom långa sköna läsnätter igen när dottern flyttat hemifrån. Men nu har jag i alla fall två kvällar i rad somnat mitt i Mr Darcys frieri till Elizabeth. Det är förvisso ganska långt, men utgör ändå bokens höjdpunkt, och är något jag alltid har svårt att läsa utan förtjusta utrop.

Ja, jag skriver bara det här som ett exempel på hur trött jag är alltså, och som en försäkran om att även om det är lite tyst här just nu, så lovar jag återkomma när jag vaknat.

Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

Kom med på vandringsstråt

Idag handlar Lyrans tematrio om min absoluta favoritsport: promenader.

Som första exempel tar jag Kurt Wallander i Mankells deckare. Det är ett evigt promenerande på höstpinade skånska stränder, vilket man i och för sig ska vara glad för, eftersom han mest verkar köra bil när han har druckit. Men inte verkar just de här vandringarna ge upphov till några genombrott i utredningarna. Möjligen fungerar det som själslig rening i funderingarna om vad som har hänt med det här landet.

Som andra exemplet är det svårt att hoppa över Elizabeths Bennets berömda vandring från Longbourne till Netherfield. Jane Austens hjältinna tycker precis som författarinnan om en ordentlig promenad, om det så innebär att underkjolen släpas i smutsen. Elizabeths vandringar har stor betydelse för berättelsens förlopp (och det här har jag tänkt ut alldeles själv, och inte läst mig till i Edströms Austen-biografi). Hon promenerar runt Rosings park vid besöket hos Lady Catherine de Bourgh, och där får hon för första gången veta att Darcy ligger bakom syster Janes brutna kärleksförbindelse. Men vid en annan promenad, på Pemberly, verkar Darcy och Elizabeth mötas under helt andra förutsättningar. I bokens allra sista skälvande kapitel spelar de långa promenaderna också avgörande roll för bokens hjälte och hjältinna.

Och låt oss stanna i England, men i ett fiktivt landskap. Det finns många vandringar (som säkert ska ses symboliskt på alla möjliga sätt) i 1900-talets fantasy-litteratur (I Sagan om ringen till exempel). Men jag vill särskilt lyfta fram den vandring som sker i C.S. Lewis Silvertronen. Över land och under jord vandrar Eustace och Jill tillsammans med myrslingerbulten (smaka på det ordet!) Surpöl. Jag tycker det här är en av de allra bästa böckerna i Narniaserien.

På den öde ön

Jag har tagit mig för att på fullaste allvar välja ut tre böcker ur min stora boksamling som jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag föreställer mig att jag ska bli räddad inom en 3-4 år så där, och att det finns tillräckliga förnödenheter, så att jag inte i mitt bokval i första hand behöver tänka på att ta med mig Gröngölingsboken eller Lilla huset på prärien-serien eller Robinson Crusoe för att ha lektyr att ta till när jag behöver veta hur man ska hitta ätliga växter, fånga fisk, bygga hyddor, rida in hästar, mura en spis, sno vedpinnar av hö eller underkuva infödingar. Böckerna jag väljer ska således endast användas som förströelse där i min ensamhet. Och då blir dessa mitt val:

Shakespeares Romeo och Julia. Det finns fortfarande långa passager här som jag inte kan utantill, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att lära mig dem. Dessutom är det en bok som håller att läsa fram och tillbaka många gånger, utan att man blir trött på den. (Ja, jag är medveten om att Stormen antagligen vore ett bättre val för en som är strandsatt på en öde ö.)

Jane Austens Pride and prejudice. Det finns väl inte så mycket nytt att säga om den. Jag är säker på att det finns några dimensioner till att upptäcka vid ytterligare omläsningar, och finns det inte det kan man ändå alltid roa sig med Elizabeth och Fitzwilliams meningsutbyten. Och drömma om empirbaler under palmerna.

Bibeln. Det här är nästan lite fusk, eftersom jag får många böcker i en smäll med ett sådant val. Men den själsliga hugsvalelsen ska man ta på allvar när man sitter där under stjärnorna och känner sig ensam. Släkttavlorna hoppar jag säkert över den här gången också. Men det finns ju Johannesevangeliet. Och Ordsspråksboken. Och Jona och valen kan man alltid fundera över medan vattnets vågor slår in mot stranden.

Och nej, det här är inte en utmaning, men jag hindrar ingen som känner sig manad att klottra ner några väl valda ord i ämnet i sin egen blogg.

Alltid den där Jane

Jag har nu sett (om) hela serien Lost in Austen, tv-äventyret där 2000-talstjejen Amanda Price, som älskar Pride & Prejudice över allt annat, får besök av Elizabeth Bennet som en dag gör entré genom en tidigare okänd dörr bakom Amandas badkar. Flickorna byter tid och liv, och medan Elizabeth tar plats som barnflicka i en modern Londonfamilj (och klipper sig kort, blir vegetarian, och njuter av alla nutidens appliances (som att beställa och betala taxi med sms)) hamnar Amanda som gäst på Longbourne samma vecka som Mr Bingley flyttat in på Netherfield.

Till en början agerar hon fascinerat utifrån antagandet att alla hon möter är romanfigurer. Hon förutspår vad som ska hända, och tar saker och ting för givna. Men i denna underbara serie (och här kommer spoilervarningen) har man verkligen tagit fasta på fjärilseffekten. När Elizabeth saknas rullas förstås ett helt annat händelseförlopp upp. Jane gifter sig med Mr Collins. Charlotte Lucas åker som missionär till Afrika. Och när vi träffar Austens romanfigurer i verkligheten visar det sig att deras karaktärer mejslats och händelser förskjutits för att passa in i romanbygget. I verkligheten – jo, för de är verkliga personer, och inte bara delar av en underbar dröm som Amanda erfar – i verkligheten är Miss Bingley lesbisk, och Georgiana Darcy har inte blivit bortförd mot sin vilja, utan tvärtom försökt förföra Wickham. Och denne visar sig i sin tur vara styckets hyggligaste prick, självironisk och självuppoffrande. Det enda som jag har emot den här mycket lyckade filmatiseringen är nog att Amanda väljer en Mr Darcy som mer än något annat är en karikatyr av den figur Austen målar upp på Netherfield-balen, i stället för den ironiske (och mycket snyggare) George Wickham.

Jag har varit lite trött på de senaste årens hänsynslösa exploaterande i och av Jane Austens namn, men när resultaten blir så här bra förlåter jag allt.

(Och jag har redan börjat knacka lite i väggen bakom mitt badkar. Om inte Elizabeth känner för att titta in, så kanske Elinor Dashwood gör det. Teet står klart.)

Det finns någon som älskar mej!

Jag har fått Lost in Austen på DVD!

Han fick ett seriealbum med Elvis.

Vi känner varann efter 12 år, min sambo och jag.

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.

P & P

Det är ju inte riktigt som tv-serien från 1995, men det är i alla fall Elizabeth och Darcy.

På trean.

Ikväll klockan 21.