Det där med sport i böcker är ungefär som sexskildringar – det är väldigt svårt att återge på ett sätt som bevarar känslan och inte förlorar sig i tekniska beskrivningar. Trots det tycker Lyran att vi i veckans tematrio ska berätta om böcker som handlar om sport. Eftersom hon inbillar sig att bokbloggare i allmänhet inte är intresserade av sport (ja, jag vet att du inkluderar mig där), så räcker det att sport är omnämnt i böckerna. Men haha! Jag kan väl bättre än så! Mina förslag är följande:
1. Bullet av Cynthia Voigt. Bullet är morbror till syskonen Tillerman, som vi första gången mötte i boken Den långa vägen hem. Det här är så att säga en spin off-bok på serien, men den förklarar väldigt mycket om den här dysfunktionella familjens historia. Bullet (som jag vill minnas egentligen heter Samuel) är sonen som inte alls går ihop med sin far. Han springer som en kanonkula (därav smeknamnet "Bullet") i löparspåret, och när man läser om detta känner man själv blodsmaken i munnen och hjärtats dunk i öronen. Det är också en bok om rasmotsättningar. Och en väldigt bra bok. På engelska heter den The runner.
2. I Peter Pohls serie om Mikael Stenberg Regnbågen har bara åtta färger, Medan regnbågen bleknar, Vilja växa, Vi kallar honom Anna och Klara papper är ett måste låter han huvudpersonen från bok tre springa sig igenom (men inte ifrån!) alla problem. Det här är böcker som handlar om barns utsatthet på många sätt. Och om hur Micke hittar en plats och en hemvist i tillvaron. Jag har skrivit lite mer om Klara papper-boken här, och jag kommer definitivt återvända till hela eller delar av serien på olika sätt, för det här är en av de bästa serierna jag vet. En avhandling som speciellt behandlar Micke-böckerna finns här
3. Quidditch. Ta vilken Harry Potter-bok som helst. Och där finns Quidditch. Och är man inte nöjd med det kan man läsa Quidditch through the ages. Jag älskar skildringen av quidditch-spelen i J. K. Rowlings trollkarlsböcker, även om jag till en början var lika misstänksam som Hermione. Om det hade funnits ett quidditchteam på min skola hade jag spelat, lika säkert som Ginny Weasley. Och haft affischer med en flygande Krum på väggen ovanför sängen.
Bubblare: Åshöjdens BK (om fotboll), Flambards (om hästar), The eigth/De åttas hemlighet (om schack) Uppdatering: Och Gentlemen av Klas Östergren, förstås (om boxning)
12 kommentarer:
Bullet! Den käre Bullet!
Varför tog jag inte honom?
Ps Schack är inte sport. Allt som man kan dricka whisky och röka cigarr samtidgt som man utövar räknas per definition som icke-sport.
Haha, jag tänkte på dig när jag skrev om Bullet. :-p
Visst var det Vietnamnkriget han sajnade upp för, och där som han dog? Jag mindes inte riktigt, och wikipedia hade inga bra länkar (och dessutom måste jag ju jobba...).
Och nej, jag tycker faktiskt inte att schack är en sport heller. Men schackolympiader får en lätt att tänka i de banorna.
Jo, det var Vietnam. Dödsbeskedet kom i december 1969. Sorgligt, sorgligt.
Nu har du lurat mig att gå och titta i boken, och då kan jag nästan inte slita mig. Det känns som att jag måste läsa om hela Tillermanserien fast det bara är ett par år sen jag gjorde det.
Haha. Rätt åt dig. Själv har jag kommit två tredjedelar in i Naturlig död (när man jobbar mellan 9 och 23 med någon timmas uppehåll blir inte lästiden så där otroligt lång). Men nu läser jag ju blott och bart med ditt lesbiska synsätt, vilket ger en liten annan ingång i boken (minst sagt). Framför allt verkar invånarna i byn (Crofton??) tycka det var helt naturligt att Miss Dawson hade en väninna, och de talar verkligen om henne som om hon var en hustru. Och Sayers är ganska explicit vad gäller att diskutera att "vissa helt enkelt är sådana", och att "Gud skapade dem sådana" (även om exempelet också gäller en tik).
Jag älskar också "Bullet".
Om Åshöjden-kvartetten har jag skrivit en hel avhandling i litteraturvetenskap ("Fotboll och frihet"), så de böckerna har jag läst och älskat (älskar) mer än de flesta. Jag föll för "Åshöjden" när Lennart Hyland en gång läste den första boken i radio - för länge länge sedan.
REPRIS, SNÄLLA SR!!!!
Moderna fotbollsböcker som nästan, nästan är lika bra som Max Lundgrens är Mattias Göranssons "Proffsdrömmar", "Matchhjältar" och "Slutspel".
Det finns också idrottsböcker som är sexistiskt trista och som jag ALDRIG rekommederade när jag arbetade som bibliotekarie.
Om de inte är så att du som läser detta delar BengtÅke Cras unkna genussyn, så utfärdar jag en VARNING för Cras serie om Markus i BK Pantern.
(Att böckerna är populära bland läslata killar gör ju inte böckerna ett dugg bättre. Vi ska väl inte ge ungdomar med läsproblem dubbla handikapp. Varför ska de stackars killarna bibringas en fördomsfull syn på unga flickor?
Lena kjersén edman
Jag funderade också på at skriva om Hary P. Jag som är å ointresserad av sport tycker ändå att just quidditch är superkul.
Men sen tänkte jag att nog någon annan skulle skriva om det så jag klämde fram något annat. :)
Lena: Tack för tipsen! Just könsroller och sport är nog mer intimt förknippade i sportens värld än man tänker på.
Mikaela: Ja, som du märkte kunde du lugnt lämna quidditchen till någon annan.
Åh Bullet, den läste jag många gånger när jag var yngre! Harry Potter hade jag inte en tanke på. Lustigt vilka böcker som poppar upp i huvudet!
O: Ja, man lagrar all möjlig information som kommer till användning när man minst anar det ;-)
Fast Bullet hör inte till min favoritbok i serien, det gör den inte.
Håller med, Bullet är inte favoriten i serien, men den är ändå bra! Gillar böckerna som handlar om syskonen bäst. Minas värld är också lite söt!
O: jag gillar Solo för gitarr bäst. Och där är ju Jeff i fokus.
Men boken om Mina är också fin. Alla böckerna är fina.
The Runner (Bullet) är jättebra! Fast min favvo är absolut A Solitary Blue (Solo för gitarr).
Skicka en kommentar