Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:

1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster

Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2

Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström

Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 

3

Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe

Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4

Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle

Petter vet detta

5

Allt som du ser

är blott en bild i betraktarens öga

Och om jag ler

så är det inte för att du förstår

Allt jag begär

är att få vakna till nästa morgon

och att den är

så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar

Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 

6

Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7

För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8

Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9

Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10

Jag fryser om dina händer

när du ler blir jag varm av dig

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig

Så rik är jag vorden och äger

en värld sen jag blivit din

– Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min

Bo Bergman 

vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11

Jag ställer inga frågor

jag kräver inga svar

Jag bara önskar

att du hade stannat kvar

och att i morgon och du

vore här just nu,

att i morgon

vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12

Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor

avlade av förspillda fantasier,

tunan som luften, obeständiga 

som vinden när den blåser först mot norr

och lovar nordens frusna barm sin trohet

och sedan ursinnit sticker därifrån

och blåser söderut, mot sol och värme

och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)

Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13

Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14

Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15

Den som reser på sig ser bättre

och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16

Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!

Saker som man glömt att man ville minnas

Det är ju inte bara när jag går igenom mina gamla bruksanvisningar som jag återupplever mitt liv. Då och då upptäcker jag andra små tidsfickor. Som en samling lappar med citat som jag skrev ner 1993.

Jag valde ut ett citat i veckan, skrev av det och tejpade upp det på skåpsdörrar i min(a) lägenhet(er). Jag har till och med noggrant noterat vilken vecka. Jag vet inte riktigt om jag ska beklaga eller vara glad över att den här citatsamlingen inte är komplett. Men eftersom delar av den är bevarad, så ska ni få se ett urval av den. (Bilderna kan bli större, tror jag, om man klickar på dem.)

Vecka 41 valde jag ett citat ur Voltaires Candide:

Människan är född för att leva antingen i orons ständiga kamp eller i ledsnadens dödsliknande dvala.  

Det är oklart vilken vecka detta citat kommer ifrån (möjligen är det redan från 1992, innan jag började vara så systematisk), men det är i alla fall ur Franny & Zooey, från min favorit J. D. Salinger.

Och du gör folk nervösa, kan jag tala om för dig... Antingen tycker du om folk, eller också så gör du det inte. Om du gör det pratar du hela tiden så att ingen annan får en syl i vädret. Om du inte tycker om en person – och det är det vanliga – då bara sitter du som själva döden och låter folk prata bort sig... Om du inte tycker om en person efter två minuter är du färdig med honom för alltid... Man kan inte leva i världen med så starka sympatier och antipatier. 

Vecka 49 hade jag hittat ett kort och tänkvärt citat av Charlotte Brontë. (Det är sannolikt hämtat ur Jane Eyre, men om någon annan vet bättre besked får någon annan gärna kommentera här nedan.)

Livet är så beskaffat att händelserna inte kan svara mot förväntningarna. 

Ett annat citat som inte fått en datumstämpel är hämtat från Paul Auster – vid sidan om Salinger min andra husgud vid den här tidpunkten. Jag gissar att det kommer från New York-trilogin:

Och om man inte är medveten om den tanke man har – kan man då verkligen säga att man tänker? Kanske kan man säga att jag var hemsökt av tanken, besatt av den...

Vecka 19 (i maj, borde det väl vara), ansåg jag uppenbarligen att den här dikten av Eeva Kilpi (som fortfarande är en av mina favoriter) passade min sinnesstämning bra:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma 

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det var inte bara ur litteraturen citaten hämtades. Frågan är om det inte fanns fler låttexter i samlingen. Som den här (från vecka 10), av Incka Ullén – frontfigur i bandet William:

Jag ska cykla runt ditt hus ikväll
tills jag ramlar av och får en smäll
utanför din dörr, ska jag skrika så du hör
du ska springa ut och hjälpa mig
och fråga hur det gick med mig
när du tar mig i din famn,
ska jag svimma lite grann. 

Killsnack

När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.

Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar –  att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)

Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.

När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.

Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde. 

Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.

Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).

Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.

Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.

Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.

Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.

Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.

Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.

Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.

Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.

Don't impress me much

Minns ni att jag hade fastnat halvvägs in i en massa böcker och att ni allihop peppade mig till att åtminstonen läsa ut Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?

Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.

Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.

Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.

Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.

Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.

Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.

Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.

18.14

Nu strömmar gästerna till, en del har gjort sällskap på promenaden från bussen nere i byn. Samtalen kommer igång runt champagneglasen. Det finns saft också, förstås; Matilda kan jag ju inte gärna bjuda på alkohol, för enligt vad hon påstår är hon endast 12 år gammal. Det är svårt att tro när man läser hennes utomordentligt ambitiösa och välskrivna bokblogg. Vi har flera gemensamma favoritböcker som jag gärna vill tala om – Pride and prejudice, Hungergames-serien och Harry Potter!

Någon annan som jag vill bjuda in är Lena på Jag är jag. Eftersom hon är gravid tror jag att det är saft som gäller här också. Jag känner henne inte så bra, men har upptäckt att hon blivit väldigt förtjust i Salinger, och eftersom jag förtvivlat försökt frälsa hela bokbloggsvärlden för Salinger (åtskilliga har prövat och undrat vad det egentligen är för särskilt med honom), så vill jag gärna diskutera med nån som fattar! Här måste vi förstås även ha med Kajsa på We tell Ourselves Stories in Order to Live.

Lena har upptäckt Paul Auster också, och det öppnar ju upp för en väldigt spännande diskussion. Hoppas Holly Hock kan komma och bidra med lite intensiva kommentarer. Jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda henne i djupdykningsväg hos mig, men jag har väldigt många Agatha Christie.

Afrika och Auster

Nobelalfabet når bokstaven I, och alla andra har hunnit före och knyckt de bästa godbitarna på den bokstaven, så jag använder mig av titlar nedan. (Och funderar vidare på vad det är för ord vi stavar till. "O Himmel vad svårt!" gissar jag den här veckan.)

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

John Maxwell Coetzee fick Nobelpriset år 2003 med motiveringen att han "i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet" (och jag kan inte låta bli att kommentera att den prismotiveringen är en parodi på sig själv). Coetzee var en författare jag aldrig hade hört talas om före prisutnämningen. Och därefter har han blivit en av de författare jag på senare år har läst med stor behållning. Jag har valt honom som representant på I, för boken I väntan på barbarerna, som jag tyckte om, även om det inte finns mycket att tycka om i den.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

En amerikan som jag inte tror (och egentligen inte ens hoppas) kommer att få Nobelpriset i litteratur är Paul Auster. Han finns på många vadslagningslistor, men jag skulle bli oerhört förvånad (och ja, jag skulle nog tycka att Svenska Akademien har valt fel) om han fick priset. Trots det har jag läst de flesta av hans romaner, och läst dem med stor behållning. Som jag tolkar honom återvänder han ständigt till samma problem, och skriver om det ur olika vinklar. Han slår an en ton i mig, både språkligt och tematiskt. Vad är det att vara människa, och hur skapar vi mening i våra liv? Och så finns det väldigt ofta böcker nedpackade i lådor i hans berättelser – det är något att fundera över. Han motiverar sin plats i det här sällskapet (på mer än ett sätt) med boken I de sista tingens land.

Om han fick priset så torde motiveringen vara en eller annan variant av det här: "För att han oförtrutet skriver samma historia om sitt Amerika gång på gång, och inte kommer att tystna förrän vi förstått vad han egentligen menar."

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.