I mååååål!

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!  

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:


En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4  p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p


Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma  (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

Nu börjar spurten

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här? 

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

I brist på boktips

Karin på En bokcirkel för alla tycker att bokbloggare ska försöka bli lästa av människor som inte är bokbloggare. Så långt instämmer jag. Men sen avslöjar Karin att hon ser boktipsande som ett av de viktigaste syftena med bokbloggandet. Bokmania håller med. Jag beundrar både Karins och Bokmanias inställning, men jag bloggar inte driven av något sådant ädelmod. Jag har inte ens som syfte att bli överöst av recensionsexempelar (och detta är inget statement, det är en överlevnadsstrategi).

Nej, jag bloggar av väldigt egoistiska skäl: När jag har läst något jag vill fundera mer över, så vill jag att det ska finnas någon där som kan fortsätta diskussionen med mig. Oftast har jag sån tur att det finns det (men om någon vill kommentera det här inlägget, om Lars Gustafsson och andra manliga kultförfattare, så välkommen – där finns början till en diskussion jag gärna skulle föra, och som ingen ännu nappat på).

Jag har således inget ädelt syfte att bedriva läsmission. Folk får lika gärna spela tv-spel, titta på film eller ta långa skogspromenader vad mig beträffar. Bokbränning är jag dock motståndare till, men det beror mest på att jag tycker att man åtminstone kunde frågat mig först om jag ville ha böckerna.

I den mån jag boktipsar, så är jag rädd för att det mest handlar om min medfödda (eller kanske förvärvade, jag är inte helt säker på vad som är arv och miljö i den här frågan) besserwisserim som leder till att jag vill tala om för folk vad de ska göra. Och läsa.

Om jag visar intresse för vad andra läser så erkänner jag (och ja, jag skäms bara lite för syns skull) att det antingen är för att jag ständigt jagar efter nästa stora läsfix för min egen del, eller vill bre ut mig i (egna och andras) kommentarsfält och skryta om min egen uppfattning om en bok.

I ifall jag inte bloggar om de böcker jag läst under en tid (de senaste veckorna till exempel), så beror det på att jag inte känner för att dela med mig av mina tankar, inte är i behov av andras tankar om min läsning, och så där i allmänhet struntar i om mina bloggläsare har nån behållning av min blogg eller inte.

Jag vill bara ha de här synpunkterna till protokollet, så att ingen inbillar sig att alla bokbloggare består av samhällsnyttiga och altruistiska medborgare.

Men jag håller helt med om att man inte kan länka tillräckligt till andra inlägg som man tycker ska uppmärksammas! Så här kommer lite länkkärlek, en vecka då jag inte hunnit lämna så många spår hos andra bloggare som jag velat:

Gratulera Titti som snart blir trebarnsmor!

Läs En molnfri bombnatt som Eli tycker så här mycket om!

Läs om Hermias lördagsmorgon!

Följ Ingrids väg, läsande längs Donau!

Petter skriver om Bachtins klassiker om Rabelais.

Se vad Tekoppen skriver om Torgny Lindgrens Minnen (en bok jag själv läst, gillat, och inte skrivit ett ord om sen dess).

Stäm in (eller motsäg) Det mörka tornets klagan över att precis allting måste bli film.

Nicka instämmande när Sanna på Och solen har sin gång slår fast att hon tycker om Rebecca.

Återupplev eller upplev Knausgård genom Snowflakes tankar om Min kamp.

Och missa inte hur Emma rapporterar om hur Agatha Christie brukade hjälpa sin man arkeologen.

And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?

20:19

Paperback Lover är en självskriven gäst på min fest, hon är här så ofta och kommenterar (och är ett ganska bra exempel på att man bondar med en del bokbloggar utan att nödvändigtvis alltid läsa samma böcker). Jag bekymrar mig dock lite för att hon ska känna sig utanför bland alla mina böcker som inte är pocket. Men som ni ser på den här (något suddiga) bilden, så är mina böcker av utrymmesskäl ordnade så att varannan hylla är en pockethylla. Men Paper och jag bör väl kunna ventilera en del åsikter om Poirot. Och kanske om Boktjuven? Och jag läste faktiskt Malin Persson Giolitos debutbok Dubbla slag enbart för att Paper promotar den så fint.

Jag ordnar förresten mina böcker enligt associativa systemet (i den mån det går beroende på platsbrist), men jag är lite orolig över att Lazy ska go crazy och hitta på något annat system (typ författarstorlek) och ordna om alltihop innan hon går hem.

Hemskt fyndigt

Visst är det härligt med loppisfynd!

Och om man råkar köpa likadana böcker som redan står hemma i bokhyllan får man försöka trösta sig med att det antagligen är dubbelt så bra böcker (och det borde man veta, eftersom man i det här fallet redan har läst dem).

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

Egentligen borde alla filmer vara baserade på böcker

Jag är ju lika kluven i frågan som vem som helst. Ska böcker filmatiseras? Ska man i så fall ändra slutet? Och måste Keira Knightley spela huvudrollen? Ja, allt det där finns det både för- och nackdelar med, men det är inte det jag ska diskutera nu.

I stället ska jag berätta om att jag häromdagen såg filmen The Young Victoria. Den fick mig att gripas av  en häftig längtan att läsa boken. Som inte finns.

Eller. Det är klart att det finns böcker om Victoria I. Men vem har läst en storslagen, romantiskt berättelse om henne, jag bara frågar (ja, alltså frågar på riktigt, för i så fall går det bra att tipsa i kommentarsfältet här nere)? Man kan ju bara jämföra med hennes föregångare Elizabeth I, där jag har tappat räkningen på hur många böcker jag plöjt med spekulationer om hennes trontillträden och eventuella älskare, hennes gunstlingar och hennes rivalitet med Maria Stuart (för att inte tala om alla smaskiga otroheter och halshuggningar som Elizabeths föräldrar sysslade med).

Jag tycker den här avsaknaden av stora berättelser om Victoria egentligen är otroligt märklig. Här har vi en alldeles ung flicka, bara 18 år gammal när hon kröns till drottning. Något år senare gifter hon sig – visserligen med en lämplig ung man – men av kärlek. Åh, det är så romantiskt så man nästan dör. Han får inte fria, eftersom hon är drottning, utan måste vänta på att hon frågar honom. Och det känns som en fullträff: romantik och feminism samtidigt (det är så skönt att slippa välja).

Min kunskap om drottning Victoria av England kan före filmen sammanfattas ungefär så här: Hon regerade jättelänge på 1800-talet, under en era som var enormt betydelseful på grund av kolonier och brittiska imperiet, och järnvägen och industrialiseringen och sånt där. Var gift med Albert. De fick en massa barn, och någonstans har jag läst ett uttalande från henne där hon ska ha sagt att små barn mest liknar grodor och är till besvär. Hursomhelst blev barnen med tiden ingifta i de flesta av de europeiska kungahusen. Under senare delen av drottningens regeringstid var alla så pryda att till och med stolsbenen sågades av eller doldes under dukar. (Ja, och så tänker jag lite på tjocka fotoalbum i överlastade rum fulla med ormbunkar och fåtöljer behängda med det fantastiska ordet antimakasser.) Vidare associerar jag hennes era med stora, dragiga hus som det typiskt sker mord i om man läser en Agatha Christie-deckare. Dessutom hade jag alldeles bestämt fått för mig att hon inte var särskilt lyckligt gift, och det tycker jag på sätt och vis känns som den sorgligaste missuppfattningen. Vet ni att hon överlevde sin Albert med 40 år, och varje morgon under denna tid lät hon lägga fram hans kläder.

Ja, i alla fall skulle jag gärna vilja veta vad det är för böcker jag ska läsa som handlar om det engelska 1830 och 40-talen. Vad finns det förutom (de något senare) Brontës och Dickens? Faktaböcker om perioden om drottning Victoria hittar jag i parti och minut, men om någon har en favorit på det området så puffa mig gärna i rätt riktning; jag är dåligt inläst på industrialismen (för helt ärligt talat är det inte min favoritperiod i historien).

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Självinsikt

Jag antar att vi inte heller under 2010 kan förvänta oss att de författare som borde har nått samma stadium av visdom som Agatha Christies fiktiva deckardrottning Ariadne Oliver:

"Var så god", sade mrs Oliver rätt ut i tomma luften och frambesvor en tänkt förläggare. "Håll till godo, och jag hoppas ni tycker om det! Men det gör inte jag! Jag tycker det är uruselt! Jag tror inte ni vet om något som jag skriver är bra eller dåligt. Hur som helst så har jag varnat er! Jag har sagt att det är uruselt. Men ni sa: 'Visst inte, det tror jag inte ett ögonblick'. Men vänta bara, får ni väl se!" sade mr Oliver hämndgirigt. "Vänta bara, får ni se."

ur Tredje flickan, s 47.

En extra hård julklapp

Det finns ett berömt experiment som utfördes på fyra-åriga barn. Varje barn fick en marshmallow, och så sa man att om hon eller han kunde vänta 20 minuter med att äta upp sin godis så skulle hon (eller han dårå) få en till. Det visade sig att förmågan att vänta korrelerade väl med skolprestationer senare i livet. Om man klarade av att vänta 20 minuter, så klarade man också bättre av att till exempel läsa läxor och jobba för mer långsiktiga mål.

Jag var ju inte med i något sådant experiment som fyra-åring, men jag är rätt övertygad om att jag hade ätit upp den där marschmallowsen med en gång. Tålamod är inte min främsta egenskap, och det är med ytterst stor självbehärskning (eller mycket tom plånbok) jag ibland avstår från eller skjuter upp att köpa böcker jag gärna vill läsa om det finns minsta slant att tillgå.

Det är nog därför jag är så full av beundran för Maria på bloggen Paperback Lover. Som bloggnamnet antyder är det här en blogg som ägnar sig åt pocketböcker. Om jag har förstått saken rätt så läser alltså Maria nästan endast pocketböcker, och det kallar jag tålamod. Tänk att sitta där ibland ett år och vänta på att få läsa en bok – en bok som finns där i bokhandeln, och som biblioteken har köpt in extra många exemplar av. Inte förrän den kommer i pocketutgåva kan den alltså läsas. Jag är helt fascinerad av människor med sådan karaktärsstyrka.

Det är hos Paperback Lover vi finner listorna på när böckerna kommer i pocketutgåvor, och här pågår också en utmaning att läsa alla böcker som ligger på pocket-topplistan. Dessutom har Paperback Lover ordnat (den nu avslutade) utmaningen Krimalfabetet, som fått bokbloggarna att spruta ur sig deckartips varje onsdag sedan i april (själv har jag aldrig deltagit för jag har aldrig lyckats komma ihåg titlar på någon som helst bokstav; det finns kanske någon diagnos för det?). Allra mest imponerad är jag dock över Paperbacks företag att köpa in Agatha Christie-deckare om Hercule Poirot i mycket speciella pocketutgåvor, och sedan vänta till den första dagen då det snöar i Stockholm innan hon sätter igång att läsa! En Poirot-utmaning på 33 böcker.

Jag föreställer mig att snötäcket ligger lika tungt i Stockholm som här i södern när jag skriver det här, och att du sitter och läser från En dos stryknin till Ridå. Själv är jag nog lite mer förtjust i Miss Marple än Poirot (även om jag glatt konstaterat under min fortfarande så smått pågående omläsning av Christie-böckerna att jag tycker betydligt bättre om Poirot som vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring när jag läste böckerna första gången). Men julklappen till Paperback blir en Marple-deckare. Du kan ha läst den, men jag valde den med mest juligt tema. Några dagar före jul åker en väninna till Miss Marple tåg, 4.50 från Paddington, och får se ett mord i en kupé på ett mötande tåg. De kommande dagarna läser hon tidningarna för att få rapporter om vad som kan ha hänt, men inget mord rapporteras. När hon anförtror sig åt Miss Marple så ger sig denna självklart ut för att ta reda på om det finns ett oupptäckt lik nånstans.

Den här upplagan har jag själv lånat på biblioteket och läst nyligen. Riktigt hård och bra! Går säkert att läsa på ett flygplan till Frankrike också! God jul!

Precis som en vanlig kväll hos mig

Mrs Tuppence Beresford satt uppkrupen i den ganska sjaskiga länstolen och sökte erinra sig det förflutnas fröjder genom att läsa Robert Louis Stevensons Den svarta pilen.

s 15, ur Ödets port av Agatha Christie

Sayers vs. Christie

Om man nu ska tala om deckardrottningar (och det finns ju en del som gärna gör det) så finns det faktiskt bara två som kan komma ifråga för titeln: Sayers och Christie.

Jag tillbringade sommaren med att till stor förnöjelse läsa om större delen av Dorothy Sayers deckarproduktion, och under de senaste 2-3 åren har jag även läst om stora delar (vi kan väl höfta till med 70 %?) av Agatha Christies produktion av 84 kriminalromaner. (Båda skrev en hel del annat, men det har jag inte läst.) Eftersom Holly Hock gjorde mig uppmärksam på att det faktiskt är Christievecka, tar jag det som incitament att skriva den jämförelse mellan författarna, som jag länge funderat över.

Det är mycket som slår mig när man läser båda så tätt inpå varandra. Det finns många likheter (deras författarskap överlappar inte minst i tid, och båda beskriver ju de övre skikten i ett engelskt samhälle, som fortfarande är en kolonialmakt med utposter runtom i världen). Men jag ser också många skillnader. Den mest framträdande är nog att Sayers arbetar med en och samma deckarhjälte. Hur tydligt han är kalkerad på Sherlock Holmes behöver man inte spekulera i; Lord Peter Wimsey (som jag skrev en hel del om här) raljerar ofta och gärna och mycket över att han försöker efterlikna denne litterära storhet. Genom användningen av en och samma huvudperson skapar Sayers även progression i sina böcker; Lord Peter blir äldre, och i de här böckerna behöver man inte riskera att författaren låtsas som om det hällregnat mellan varje ny bok. I stället får vi i flera böcker följa med från Wimseys första möte med och förälskelse i den mordanklagade Harriet Vane, till Wimsey och Vanes bröllop och smekmånad. I takt med att bekanskapen Wimsey-Vane fördjupas (som jag bland annat skrev lite om här) gör också den psykologiska gestaltningen det. Vissa menar att Sayers identifierade sig med Harriet Vane, och det här skulle i så fall kunna vara en förklaring till varför böckerna utvecklas till något mer än ett mysteriepussel; själv tror jag Sayers avslöjar mycket i den diskussion som förs i boken Kamratfesten, där Wimsey föreslår att Vane ska lägga in mer psykologisk trovärdiga förklaringar till de brott som personerna i hennes uppdiktade kriminalromaner begår. När Sayers gör samma sak, så får vi mer blod, tårar och känsla i böckerna. Men hon sätter onekligen sitt eget hjärta i pant i relationen Vane-Wimsey, och det är det som gör att den fungerar, trots att kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ibland skymmer deckargåtan lite väl mycket.

Christies Poirot är den av hennes deckarhjältar som närmast följer Sherlock-traditionen. Han är också professionell detektiv, till skillnad från Miss Marple, som ju mer hör till den skarpsynta, till synes oförargeliga sanningssägande sorten. (Hon har för övrigt en motsvarighet, om än inte lika skärpt sådan, i Sayers Miss Climpson (som diskuteras ganska ingående i kommentarsfältet i ett inlägg hos Snowflakes). Värt att notera att Marple vid mer än ett tillfälle själv förställer sig eller klär ut sig för att avslöja någon mördare. Därutöver spelar hon förvirrad och dum och snurrig och inte minst så där gammaldags nyfiken när det behövs för att komma fram till sanningen. Hon tubbar också vid flera tillfällen någon annan att spela teater för att få mördaren fast, men då står oftast polisen i kulisserna och kan rädda den unga flickan (som det oftast handlar om) när mördaren är på väg att slå till igen.

Även om det berättas hur Lord Peter flyger och far över hela världen (nåja, Europa), så utspelar sig Sayers deckare i England. Christie rör sig däremot världsvant utöver England bland annat i Monte-Carlo, Mellanöstern, Egypten, Karibien, och Mesopotamien. Att hon har egna erfarenhet från dessa miljöer framgår också tydligt (bland annat var hon själv gift med en arkeolog, och reste med honom på utgrävningar, vilket man ser spår av i ett flertal böcker).

Sayers Lord Peter rör sig i de högsta adelskretsar och är du och bror med ärkebiskopar och prinsar. Riktigt så högt upp i hierarkin svingar sig inte Agatha Christie, men å andra sidan täcker hon in en stor del av klassen därunder: officerer, läkare, advokater förekommer i stort sett alla böcker (ofta även som mördare), men hon har också många tjänsteflickor, prästfruar, och konstnärer. Ett normalt persongalleri i en av hennes många kriminalromaner består av 8-12 vuxna personer, ett par gifta par, någon äldre officier och hans dotter eller styvdotter från första äktenskapet, en äldre kvinna, utfattig, men av fin familj, och så ett varierande antal vuxna individer, män eller kvinnor i 30-årsåldern som på olika sätt skulle kunna vinna på att en person dör. Det kan handlar om pengar och arv. Det kan handla om kärlek. Det kan handla om hämnd för oförrätter begångna mot mördarens föräldrar.

I Christies böcker sker oftast flera mord, medan Sayers i flertalet fall nöjer sig med ett, och så kanske något mordförsök därtill. Sayers har oftast inte heller ett lika tydligt klientel som kan vara misstänkta. Och även om hon konstruerar mycket intrikata deckargåtor (till exempel i De nio målarna) eller skiffer (som i Drama kring ung dansör), eller oväntade förklaringar till arsenikförgifningen (som i Oskuld och arsenik), så är hennes vändningar och upplösningar aldrig lika svåra att lista ut som hos Christie.

Eftersom det förekommer så ofantligt många fler mördade personer i Christies böcker är det svårt att genomföra en riktigt rättvis jämförelse mellan mordmetoder. Vi kan säga att Christie använder i stort sett allt man kan tänka sig. Knuff från klippor, gift i marmeladen, strypning, kvävning med kudde, bilolyckor, fallande krukor eller statyer, knivar, pistoler, dolkar, injektionssprutor... Ofta är det första (eller de första) morden noga uttänkta, men allteftersom att mördaren blir mer desperat, tar han eller hon till de mordvapen som finns till hands. Sayers hittar på fler ovanliga metoder att ta livet av folk. Det är mer regel än undantag att man inte är riktigt säker på om hur och när dödsfallet har skett.

Christie har hämtar frekvent inspiration från barnkammar-rim. Tio små negerpojkar, Fem små grisar, En ficka full med råg, Three blind mice är de exempel som jag kommer på just nu. Det är också Christie som vanligen samlar alla misstänkta i biblioteket (eller var det nu kan vara) och låter deckaren avslöja vem den skyldige är. Eftersom Sayers inte på samma sätt som Christie skapar ett slutet sällskap (på en båt, ett tåg, en restaurang, ett herresäte eller i en liten by) och eftersom Lord Peter har delvis andra metoder att avslöja mördaren (och dessutom samarbetar tätt med polisen, oftast i form av svågern Parker) finns normlt ingen motsvarande samling i Sayers-böckerna. Det handlar snarare om Peters personliga triumf i att lösa ett mysterium, än en lättnadens suck som dras i ett helt sällskap.

Jag har skrivit om vad jag tolkar som Sayers problem med att straffa den skyldige här. Christie ägnar inte alls lika mycket tankar åt den saken, även om det där med hängning dyker upp på ett lite obekvämt sätt ibland. Däremot för Christie fram ett annat grepp, som borgar för en slags försoning i böckerna. Både Poirot och Marple fungerar ofta som en slags terapeuter för mördaren. Under bokens gång blir de anförtrodda allt möjligt, och båda har sådana personligheter att människor gärna ger dem förtroenden. Ingen av dem accepterar brott, men de uppvisar alltid en slags förståelse för mördaren, och för motivet, som jag inte finner hos Sayers. Att samla alla anklagande i biblioteket i slutet av boken, och berätta "hur det egentligen gick till", blir också ett sätt att visa för mördaren att han eller hon är förstådd och sedd. För läsaren fungerar det som en psykologisk förklaringsmodell: hur kan brott ske? Och varför? I vissa böcker är samlingen ersatt av en (skriftlig) bekännelse hos mördaren. Men Christie låter inte sina mördare mer eller mindre regelrätt ta livet av sig, såsom Sayers gör. På ett sätt kan man säga att hon blundar för problemet när hon låter böckerna sluta med att man får reda på vem som har utfört brottet.

Poirot och Marple förekommer inte vid något tillfälle i samma bok. Jag läste någonstans att Christie inte tyckte att hon kunde göra det. Poirot är alldeles för självmedveten för att acceptera att någon annan kan lösa mordgåtan. Det kanske ligger något i det, men det hade varit trevligt att få se vad som hände om de möttes, det hade det. För att inte tala om vad de skulle sagt när Lord Peter svepte in och började undersöka fingeravtryck och kommendera sin betjänt Bunter att fotografera.

Att sätta den ena framför det andra i det här fallet tycker jag är meningslöst. Båda är mycket bra, och om du har Mordet på Orientexpressen i ena handen och Oskuld och arsenik i den andra så vete sjutton vilken jag skulle rekommendera dig att börja med.

Nej, jag kan inte säga att det är en av dem som jag föredrar före den andra. Eller, jo, om man pressar mig riktigt hårt (och typ hotar med bokbål eller indragna bokpengar under ett decennium) skulle jag nog kunna tänka mig klämma fram med ett svar. Gissa vilket?

Jag tycker den svenska wikipedia-artikeln om Christie är riktigt trevlig att läsa, och rekommenderar den till den som vill ha mer biografiska bakgrundsdata, och en lista på Christies verk. Den svenska Sayers-artikeln behöver utökas rejält, men man kan läsa den engelska sidan om man vill ha mer information.

Förutom de länkar som finns här ovan där jag har tidigare skrivit om Sayers, finns här också ett inlägg om Christie. Snowflake har nyligen recenserat ett par av Sayers böcker. Lord Peters största affär, Naturlig död?. Och så tror jag det finns ytterligare en till, men den hittar jag inte.

The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.

---

The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Tröst

Det finns således lite tröst kvar i världen för den deckartrötta, som gillar Christie. Enligt DN har två hittills okända noveller återfunnits bland Agatha Christies efterlämnade anteckningar. Intressant, även om man kanske inte ska förvänta sig litterära underverk av noveller som var skrivna som ett utkast inför en roman.

Mina böcker stannar hos mig

Som att hugga av mig en arm. Eller åtminstone att klippa naglarna. Så känns det för mig att göra mig av med böcker. Inför en flytt för några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att rensa bort sådana som jag inte kunde tänka mig att läsa igen, eller som jag hade som dubletter. Inte ens tio stycken valde jag ut. Vad det blev som åkte iväg? Alla Grottbjörnens folk-böckerna, den vedervärdiga "fortsättningen" på Stolthet och fördom, Pemberly, och en sliten, antikvarisk 10-kronors-dublett av Sayers Mördande reklam. Jag har fortfarande ångest över att jag slängde Grottbjörnen-böckerna, trots att det vid det laget var länge sedan jag uppskattade dem. En gång i tiden hade trots allt dessa böcker varit en stor läsupplevelse. Tjocka böcker, som vuxna läste, och som jag fick i present. Böcker som jag så där 13 år gammal läste med stora ögon. Särskilt de 200 sista sidorna i Hästarnas dal.

Förra sommaren fick jag inte mindre än fyra stycken kedjebrev från släkt, vänner och gamla arbetskamrater som föreslog att jag skulle skicka en gammal pocketbok från min egen bokhylla till den som stod överst på listan. Sedan skulle jag så småningom få en bok tillsänd av någon annan. Men hur skulle jag kunna skicka iväg delar av min själ till andra människor? Antingen älskar jag mina pocket (med blod, svett och tårar), och då vill jag förstås kunna läsa om dem när som helst, och inte skiljas från dem. Eller så tycker jag inte böckerna är något att ha, och inte vill jag ge bort dåliga böcker. Ett alternativ jag funderade på var att  köpa dubletter av några av mina favoriter, och skicka iväg dem, men det var väl både semestertiderna och det faktum att jag hade fyra stycken kedjebrev att svara på som fick mig att inte välja denna utväg. Och så att jag av princip aldrig skickar kedjebrev vidare då. 

Jag har alltså svårt att göra mig av med böcker. Att ge bort lästa böcker kan för all del vara miljövänligt, och vara ett sätt att få mer plats (eller stå på plus minus noll) hemma i bokhyllan. Men för mig är min boksamling ändå något som jag byggt upp under ett helt liv. Det är minnen och läsupplevelser. De allra flesta böckerna har jag återvänt till flera gånger, eller skulle vilja läsa om i framtiden.  Nej, jag kan inte förmå mig att göra mig av med dem. 

Anledningen till det här inlägget är bland annat Boktipset ni na ni na ni nanna som  skriver så vackert om bookcrossing. Det är en underbar idé; folk gör sig av med sina böcker, och plockar kanske upp andra som folk lagt ifrån sig. Jag önskar att jag kunde delta, jag skulle verkligen önska att jag kunde förmå mig att delta.

Men än så länge stannar mina böcker hos mig. Men om jag en dag  ändrar mig, och letar adoptivhem till mina älsklingar, så vet jag vart jag ska vända mig.

(Fast jag har hittat två dubletter i bokhyllan. Agatha Christies Oändlig natt, och Walter Ljungquists Azalea. Om andan faller på kanske jag någon gång i framtiden placerar ut dem på en bänk eller ett café nära dig). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Från en tid så långt från vår

Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.

Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.

Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.

Novellen  Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade  böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)

Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.

Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".

Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.

Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!  

Uppdrag: Christie

Trots min kravlösa inställning till läsandet, har jag några små puttrande bokprojekt. Ett är att läsa om Agatha Christie-böckerna. En lågintensiv aktivitet som pågått ett par år, parallellt med resten av livet och läsandet. 35-40 stycken har jag nog tagit mig igenom vid det här laget.

Som 12-13-åring läste jag förstås så många Christie-deckare som jag kom över, alltid lika fascinerad över att det "aldrig" gick att lista ut vem mördaren var. De böcker jag läser om idag erinrar jag mig ibland vagt, och den enda mördaren som jag med säkerhet har hållit i minnet är berättarjaget i Dolken från Tunis. Jag har alltså minst lika stor behållning av böckerna idag som då.

Jag har funderat över varför jag finner nöje i böckerna. (Ja, jag har funderat mycket över det; det är som om jag inbillar mig att jag ska få reda på något om mitt undermedvetna när jag kommer på det ;-) ). För min del handlar det i alla fall inte om ett omättligt deckarsug, utan är snarare en reaktion mot dagens menageri av deckardrottningar och deras alster. Det finns en vila i pusseldeckare där man slipper hålla reda på polisernas privatliv, deras älskare, husdjur och barnkullar. Poirot åldras något, och Miss Marple har alltid någon husa eller granne som påminner om mördaren, men inte behöver jag hålla detta i minnet för att ha nöje av boken.

Böckerna brukar vara på runt 200 sidor. Lätt genomkomliga, antingen jag läser dem i svensk översättning eller på engelskt originalspråk. Personuppsättningen är variationer på samma tema. Ett eller två gifta par, aldrig passionerade, ibland med en kamratskap mellan sig, oftare kyligt blaserade cyniker. Någon gammal tant, en läkare eller en advokat. Någons gamle vän som dyker upp. Främlingen som återkommer från kolonierna. Ibland någon konstnär eller arkeolog. Ibland gästspelar den fiktiva deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Engelsk medelklass eller överklass. 20-tal, 30-tal, 40-tal. Ända in på 70-talet skrev Christie deckare, och även om det imperialistiska England, med eftermiddagste och kolonier aldrig riktigt försvinner, så förändrar sig både stil och innehåll över tiden. Eftermiddagsdrinkarna består.

Bertram's Hotel från 1964 behandlar paradoxen. Hotellgästerna tycker sig komma till ett hotell i den gamla stilen, men studerar man inredningen noggrant märker man det (för dåtiden) hypermoderna bakom den gammaldags fasaden. Detta kostar förstås betydligt mer pengar än vad gästerna har råd att betala, så hotelledningen finansierar denna dröm om det gamla England genom konstsmuggling.

Det är förresten påfallande ofta som Christie tar utgångspunkten i gamla barnkammarrim (som är svåra att som svensk förhålla sig till). I både Fem små grisar och En ficka full av råg lägger sig mördaren vinn om att följa ramsornas anvisningar när morden utförs och iscensätts. För att inte tala om klassikern Tio små negerpojkar som idag heter Och så var det bara en (eller And then there was none).

För mig fungerar de här böckerna just nu som säkra kort, som jag orkar ta mig igenom när jag är trött och har mycket att göra. Böcker som inom en fast form lyckas överraska gång på gång. En grupp människor - kanske kompletta främlingar - som anländer till en weekend på landet. Ett engelskt herresäte med en åldrad betjänt, och flagnande puts. Engelskt. Opassionerat. Som om Christie osentimentalt ständigt skrev om det föregående decenniumet. Alltid mån om att ge läsaren en nostalgisk blick på ett homogent samhälle där alla visste vad som passade in och vad som gick bort. Det finns något vilsamt i att man inte behöver ta någon annans perspektiv.

Men jag blir fortfarande inte klok på vad det är som lockar mig i böckerna. Det är ju varken en värld eller värderingar som jag delar. Och inte lägger jag särskilt mycket tankemöda på att lista ut vem mördaren är medan jag läser. Det är inget fel på språket, men ekvilibristiskt är inte rätt ord för att beskriva det. Möjligen är det helt enkelt en fascination för en författare som gång på gång på gång lyckas lura sin läsare att titta åt andra hållet medan hon begår mord på mord. Den genomgående höga kvaliteten (undantaget några av de första romanerna) och produktionen placerar utan konkurrens Christie på deckartronen. Flankerad av Sayers och P.D. James, förstås, men dem ska jag återkomma till en annan gång.

Min Christie-favoriter då? Någon av de här åtta kanske (utan inbördes rangordning):

Dolken från Tunis

Mordet på Orientexpressen

En flicka kom till Bagdad

Mrs McGinty är död

Ett mord annonseras

Spegeln sprack från kant till kant

Ridå

N eller M (jag har ju redan berättat om min faiblesse för spionromaner.)