Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.