När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Lyran är oförtröttlig i sin tematrio, och den här veckan är det yrken i litteraturen. Här är mina bidrag:

1. Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Den här boken handlar om Inga Andersson, som är forskare i kriminologi vid Lunds Universitet. Boken börjar med en något tillspetsad, men stämningsfull och atmosfärrik skildrig av Ingas lite speciella forskarliv i Lund. I sitt arbete kommer hon över information om världens mäktigaste underrättelsetjänst, och hon måste lämna Lund. Därifrån är boken en sån där typisk resa bort från allt. Den slutar i ingenting, och är inte den bästa i sin genre, men Larssons språk förlåter mycket.

2. Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder. Okej. Jag ska fortsätta haussa Lilla huset på prärien-böckerna. Lauras föräldrar, Charles och Caroline Ingalls, har inga yrken i den moderna benämning vi lägger i ordet. Charles är inte ens "farmare" så som man med det menade på prärien i slutet av 1800-talet. I stället är han en mångsysslare som bedriver jordbruk. Han hjälper till med snickeriarbeten, gräver brunnar, arbetar vid järnvägen (både med att lägga räls och att vara förman), parallellt med att han sköter det lilla jordbruket som nybygget har. Genom Lilla huset-böckerna får vi följa hur han sår och skördar, hur han jagar och byter till sig salt fläsk, kattuntyg och skolböcker för skinnet, hur han gör timrade knutar, gräver brunn och stackar hö. Jag kan helt ärligt säga att med så detaljerade beskrivningar som de här böckerna är det inte mycket jag inte vet om nybyggarlivet. Redan som 6-åring var jag helt övertygad om att jag själv skulle kunna rengöra en bössa eller snida en vacker hylla, bara utifrån beskrivningarna som finns i boken. Jag minns även hustrun Carolines sätt att baka "äppelpaj" utifrån gröna tomater, och "kycklingpaj" av nedskjutna svartfåglar, eller hur hon ordnar en lampa med hjälp av en bit tyg och lite olja har också etsats sig fast. Liksom hur hon brer ut lakanen att torka på den doftande prärien, eller sätter sitt handavtryck som ett signum på de platta majsbröd hon bakar.

3. I boken Anils skugga av Michael Ondaatje (författaren till bl a Den engelske patienten) följer vi Anil Tissera, som är en rättsantropologist (smaka på det yrket). Hon är född på Sri Lanka, men har studerat i USA, och återvänder till sitt hemland, som en del av en FN-delegation som undersöker mänskliga rättighter. Hon upptäcker där nyligen brända skelett, som det blir hennes uppgift att identifiera. Det här var en spännande bok på många sätt. Yrkets våndor är skildrade på ett sätt som helt missas i Cornwells Scarpetta-böcker. Det är heller inte en deckare (även om man kan förledas att tro detta), utan en roman som på alla sätt handlar om kulturkrockar, och om att återvända till sitt ursprung. Jag undrar om jag inte tycker att det här boken är bättre än "Patienten".

Skulle du vilja ha en förlovningsring?

Det finns en vacker kärlekshistoria som jag tror att många missat på grund av Michael Landon. Ja, ni vet, han som spelade pappan i tv-serien om Lilla huset på prärien. Jag talar om den riktiga Laura Ingalls och hur det gick till när hon gifte sig med den riktige Almanzo Wilder. Det skildras i boken Gyllene år.

När boken tar sin början, vilket torde vara år 1883, är Laura nästan sexton år och bor med sin mor, far och två yngre systrar i den lilla staden de Smet, mitt ute på den dakotiska prärien. Hennes äldre syster Mary förorade synen i sviterna efter scharlakansfeber och bor sedan flera år på en blindskola, och kan i bästa fall komma hem en gång om året.

Lilla Laura (föreställ er henne – hon är inte bara 15 år, utan dessutom kort för sin ålder) har blivit erbjuden lärarinneplatsen under åtta veckor i en liten, liten prärieskola några mil utanför de Smet. Det är januari, och bitande kallt. Hon vill inte lämna hemmet, men eftersom hon gärna vill bidra med några dollar, så att Mary kan stanna ytterligare ett år på sin skola accepterar hon platsen. Familjen gör stora uppoffringar för Mary, eftersom man räknar med att hon efter sin skoltid kommer tillbringa resten av sitt liv i hemmet; alternativen var inte så stora för blinda döttrar på den amerikanska prärien.

Så Laura ger sig iväg. Under några isande kalla vinterveckor undervisar hon fem barn (varav tre jämngamla eller något äldre än henne själv) i en utkyld nybyggarbarack, där snön blåser in mellan golvspjälorna och lärarinna och elever vissa dagar måste behålla ytterkläderna på och stå tätt intill den rödglödgade kaminen för att inte frysa ihjäl. Laura längtar hem varenda minut, i det kalla, ordfattiga, grälsjuka nybyggarhemmet där hon bor inackorderad. Stor är glädjen därför när hon hör bjällror redan den första fredagseftermiddagen. Den som kommer för att hämta hem henne över helgen är inte hennes far (som hon i hemlighet har hoppats), utan Almanzo Wilder. En ungkarl, nybyggare, och nästan 10 år äldre än Laura. Hon betraktar honom som faderns vän, och han förklarar också att han erbjudit sig att hämta henne på fredagseftermiddagen i hennes fars ställe, när han såg fadern sela på hästarna för att åka iväg. Den unge Wilder är känd för att göra äventyrliga saker med sitt vackra tvåspann, Prince och Lady (som Laura länge beundrat).

Almanzo hämtar och lämnar henne så under de kommande veckorna, tills hon äntligen avslutat sin anställning och kan återvända hem, till sin familj och sin egen skolgång. Den sista kvällen när han lämnar av henne vid dörren i de Smet känner hon sig föranledd att säga att hon bara åkt med honom fram och tillbaka för att hon så gärna ville komma hem. Han ska alltså inte vänta sig något mer. Något stukad måste den snälle Almanzo ha känt sig. När ungdomarna i den lilla staden några dagar senare roar sig med ett slädparti sitter Laura i förmaket och grämer sig lite över att hon så oartigt näpsat av honom – tänk om hon hade kunnat åka efter Prince och Ladys svängande svansar fram och tillbaks på Storgatan. Som om hennes tankar blivit hörda kommer dock Almanzo och hon får fara efter de vackra hästarna.

Uppvaktningen av Laura sker så obemärkt att den ouppmärksamme läsaren knappt märker det i den övriga skildringen av de hårda villkoren för nybyggarna i de Smet. Almanzo frågar henne då och då om hon vill åka med på söndagsturer, något hon aldrig kan motstå eftersom hon är så förtjust i de vackra hästarna. En höst något år senare undrar han om hon vill följa med honom i en sångskola, som ska starta en kväll i veckan, och hon tackar ja; hon tycker mycket om att sjunga. Almanzo är en duktig hästkarl, och har tagit sig för att köra in ett mycket trilskande par, och Laura tycker det är oemotståndligt att hjälpa honom; hon har inget emot att hoppa upp i chaisen i farten, eftersom hästarna inte kan stanna, eller att avstå från att fälla upp sufletten till skydd mot solen, eftersom det får hästarna att skygga.

Ett svartsjukedrama utspelar sig, då Almanzo en söndag dyker upp för att hämta Laura, och redan har flickan Nellie Oleson med sig i vagnen. Han hade förbarmat sig över henne, där hon promenerade mot stan, och nu är det som om hon tar över hela åkturen med sitt pladdrande (Laura och Almanzo sitter annars mestadels tysta, eller talar om de hästar de håller på att köra in). Rädd för hästarna är Nellie dessutom, och när de så råkar i sken till följd av Lauras möjligen beräknande flaxande med det lakan flickorna har över kjolarna för att skydda dem mot damm, blir Nellie hysterisk. När Almanzo slutligen lämnar av Laura efter turen säger hon att om han vill komma och hämta henne någon mer gång får han komma ensam eller inte alls.

Lika lakoniskt och nästan lika oväntat är frieriet. Plötsligt, mot slutet av en söndagstur frågar Almanzo om Laura skulle tycka om att få en förlovningsring. Laura svarar att det beror på vem som gav den. "Om det var jag?", säger Almanzo. "Då beror det på ringen", säger Laura.

Och så är de förlovade. De kan inte ha något bröllop, eftersom Almanzos mor och syster vill ordna ett sådant, så stort och kostsamt att de unga tu inte skulle ha råd att sätta bo. I stället smiter de iväg och viger sig i all tysthet, och efter en stilla bröllopsmiddag hos Lauras familj (där Laura tycker att allt smakar som sandpapper), beger de sig till det lilla grå huset som Almanzo snickrat på hela sommaren.

Här tar deras långa liv tillsammans sin början. Runt 60 år var de gifta (Almanzo var ungefär 90 år när han dog), och jag kan inte tänka mig annat än att de var lyckliga. Det är bara en lycklig kvinna som kan skildra sitt liv som i de vackra böckerna om nybyggarlivet som Lilla huset-serien utgör. Ändå hade Laura och Almanzo otur på många sätt. De får en dotter, Rose, men den lilla sonen som föds ett par år senare dör hastigt. Huset de äger brinner ner, och nästan ingenting kan räddas. Trädplanteringen misslyckas på grund av torka, och Almanzo drabbas svårt av difteri, som gör att han förlorar det mesta av sin forna styrka. Paret flyttar några år till Florida för klimatets skull, återvänder till de Smet, och utvandrar slutligen till Kansas, där det hus de byggde tillsammans finns kvar än idag som museum.

Lauras böcker om "the pioneer girl" skrevs mot slutet av hennes liv (första boken kom 1937), och beskriver främst många av de försök att slå sig ner som nybyggare som Lauras föräldrar gör under hennes uppväxt. Vissa flyttar fram och tillbaka saknas i böckerna, liksom Lauras lille bror Fredericks födelse och död. Helt självbiografiska är således inte böckerna, men vem kan hålla det emot dem, när de ger sådana vardagliga inblickar i hur nybyggarnas tillvaro. En rödvitrutig duk skapar hemtrevnad. Att gnugga förfrusna fötter med snö ger känslen tillbaka. Mitt på prärien eller, inte, det är ändå viktigt att följa det senaste krinolinmodet. En kalv lär man dricka mjölk ur en hink genom att doppa sin hand i hinken, och låta kalven suga på fingrarna. En nybyggare måste vistas på sitt nybygge minst sex månader om året (oavsett om han kan försörja sig på det eller inte), annars mister han det.

Det har förekommit tvivel på att Laura (som inte ens hade high school-examen) själv har skrivit sina böcker. Kanske redigerades de hårt av dottern Rose Wilder, som var journalist. Jag brukar tänka för mig själv att det spelar ingen roll vilket. Men jag är inte helt sanningsenlig när jag säger så, för jag vill gärna tänka mig att det är Lauras röst som jag hör i de här böckerna. Hennes stämma som sjunger om Ljusa, vackra, gyllene år.

Så låt dig inte avskräckas av den evighetslånga tv-seriefieringen som kidnappat den här historien, ändrat om, och förvanskat. Om du inte vill läsa om alla böckerna, så satsa på Gyllene år. Mindre osentimental och romantiskt berättelse får man leta efter, men man kan köra in ett hästspann när man har läst färdigt.

Uppdatering: Lilla O skriver idag som av en tillfällighet också om Laura.

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här. 

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Att läsa om

Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter. 

Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier. 

Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger. 

Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)

Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.

Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt  måste ändå ha varit en framtid  som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)

Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne? 

Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane. 

.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?