Man tager vad andra haver

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:



Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen. 

En bra bok. Kort och gott.

Plötsligt är året 1706, och jag befinner mig i Polen. Jag är tillsammans med två utsända officerare med uppdrag att utreda en förbryllande skärmytsling som inträffat i spåren av en torr hungersommar mitt under de karolinska krigen. Vi står nu i resterna av ett nedbrunnet herresäte, och måste röra oss försiktigt i det vildvuxna gräset för att inte trampa på förruttnade likdelar, trasa sönder en bröstkorg eller få en halvt förmultnad skalp på stövelspetsen. Vi försöker förstå vad som har hänt. Det här var ju ett polskt gods som stödde svenskarna – varför har våra landsmän stupat här? Och vem har anfallit vem? Vet den förvirrade, långhårige mannen som reser i vår vagn något om vad som har hänt? Om han bara inte vägrade tala. Är han verkligen en vargmänniska?

Jag läser boken Jag skall dundra, och hamnar mitt i en sugande, filmisk berättelse, långt bortom krigisk ära och berömmelse. Oerfarna och småaktiga anspråk på ett evigt och ädelt eftermäle får här fullständigt ödesdigra resultat. Historien som berättas i korta, suggestiva kapitel omges och interfolieras med utdrag ur en fragmentarisk dagbok, skriven av en officer Sundman. Dagbokscitaten är försedda med en omfattande notapparat (jag noterar att exempelvis Bo Ralph, akademiledamot och professor i nordiska språk åberopas som källan till vissa härledningar) för att 1700-talsuttrycken skall förstås. Det känns mycket tidstroget och autentiskt, men en kort eftertext ger vid handen att även dagboken är fiktion.

Trots det känns både den och historien mer trovärdigt än mycket annat man läser. Det är hungriga soldater som i sommarhettan behöver hitta mat. De har tilldelats ett visst område som de ska genomsöka för att få ihop en ranson för sin del av hären. Det enklaste är om de kan hitta allt på samma ställe, och när de så kommer mitt i bröllopsförberedelserna på ett större gods verkar saken klar. Problemet är att godset är svensksvänligt, och således inte får plundras. Men dagboksskrivaren Sundman som leder gruppen river pappret mitt itu. Plundringen börjar. Det meningslösa dödandet likaså. Men Sundman retirerar nästan bokstavligt talat mitt under skottlossningen retirerar för att nedteckna i dagboken vad som händer – 1700-talets motsvarighet till 15 minuters berömmelse.

Det slutar med ett nedbränt gods, en galen Sundman, en död svensk soldatstyrka, åtskilliga civila polacker avrättade, och en massaker på tillskyndande anfallande polska soldater. Att säga att det handlar om meningslöst våld är en underdrift. Och Sveriges rykte som ärofull stormakt får sig en ordentlig törn.

Att boken är filmisk är ingen slump. Jag skall dundra är skriven av Peter Englund och Kristian Petri, och var från början ett filmmanus – och hur jag önskar att den skulle filmas! Det behövs fler anti-krigsfilmer, utan hjältar, med snöpliga, skamfyllda slut. Och befriande fri från kungar och andra namnkunniga historiska personligheter.

Det här var en oväntad läsupplevelse, en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Och tänka sig att jag inte ens visste att den fanns innan jag råkade gå förbi den på biblioteket.

Tidsresenären

Jag gillar Peter Englunds förklaring till varför vi ska läsa klassiker idag (och alla andra dagar):

 Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid.

Citatet kommer ur en mycket intressant DN-artikel från idag. Inte minst beskriver den hur böcker kommer fram från biblioteksmagasinet i en särskild satsning på 30-talet. Det är Stockholms stadsbibliotek det gäller, då alltså. Inte Malmö.

Jag hoppas att de plockat fram en massa Walter Ljungquist! Honom kan ni gott läsa. Jag lovar att inom kort återkomma till varför!

Har ni krig, eller?

I söndags fanns en på många sätt intressant artikel i DN med Peter Englund, som berättade om sitt arbete i Akademien och hur han se på sin roll som ständig sekreterare. Och där råkade han säga något om Rushdie-konflikten, den som fick bland annat Kerstin Ekman att avsäga sig sitt livstidsuppdrag i Svenska Akademien (vilket i realiteten betyder att det inte längre finns aderton ledamöter). Kerstin Ekman håller inte med om Englunds historieskrivning i dagens DN.

Det här kan bli hur spännande som helst. En trevlig upptakt inför oktobers alla Nobelpris!

Man måste göra sin hemläxa

Som förberedelser inför Lyrans utmaning Nobelalfabetet som börjar i morgon gjorde jag en 13 minuter lång paus i mitt arbete igår kväll, och såg Babels Daniel Sjölin intervjua Peter Englund. Programmet innehöll även en genomgång av prismotiveringar (eller uteblivna sådana) genom tiderna. Helt nödvändig som inspiration. (Själv är jag mest förtjust i Sture Alléns sätt att presentera Nobelpristagarna; han verkar i alla fall så genuint glad över att få tilldela Nadime Gordimer priset.)

Programmet kan (nej, måste!) avnjutas i SVTPlay.

Vill man veta mer om hur Nobelpristagare nomineras och utses rekommenderar jag Svenska Akademiens sida om just detta. Pristagarna finns också listade, med gott om vidare länkar till bibliografiskt och litterärt material. Och vill man browsa lite mer på engelska och se klipp av den ständiga sekreteraren i olika skepnader ständigt öppna dörren och läsa prismotiveringar på olika språk kan man göra det här. (Och för övrigt var det lite kul att i intervjun höra om att Peter Englund har haft mardrömmar om att han inte ska lyckas öppna dörren den där torsdagen i oktober, som vi alla väntar på.)

Det stora kriget - på modet igen

På Valborgsmässoafton tog Vetenskapsradion Historia upp en ny avhandling av Lina Sturfelt, Eldens återsken.    Första världskriget i svensk föreställningsvärld. Det är spännande att höra om en historia som ligger så nära, men som för de flesta har överskuggats av bilder, (dokumentär)filmer och litterära skildringar av det mer näraliggande andra världskriget. Lyssna i efterhand på nätet, eller ladda hem som podradio!

Det är lite på modet nu, "det stora kriget". Jag tänker så klart även på Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg som kom precis innan jul. (Trots att det var den bok jag köpte till mig själv i julklapp har jag hittills endast kommit 34 sidor in i boken, och det var fyra månader sedan jag öppnade den senast. Men det är inte bokens fel. Eller lite grann är det bokens fel. Den är så tung att jag inte kan släpa med den på bussen, med mindre än att jag lämnar dator eller lunchmat hemma. Och jag upptäckte snabbt att det är inte en bok som vinner på att man läser pyttekorta stycken i taget just innan man somnar. Men snart  är det semester och dags att ta tag i den igen.)

Andra böcker, för den som inte vill läsa de allra tjockaste böckerna om första världskriget är Englunds "kortversion": Brev från nollpunkten. Det är en av de bästa essäsamlingarna jag har läst, och den har flera essäer om olika aspekter av första världskriget. Jag rekommenderar den varmt. En riktigt bra studentpresent, faktiskt (förutsatt att studenten i fråga är något sånär historiskt intresserad).

På romanfronten kan man  (förutom På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque) läsa En långvarig förlovning av Sebastién Japrisot. (Och se före eller efter den vackra filmen med Audrey Tautou!)  Eller varför inte läsa (om) Lilla Marilla av Lucy Maud Montgomery, där Anne på Grönkullas yngsta dotter får ta hand om ett moderslöst krigsbarn, medan fadern strider i Europa. Lite flickrumssentimental, men en fin skildring av hur livet pågick i Kanada, både långt ifrån krigsskådeplatsen, och samtidigt så nära för alla dem som hade sina älskade i en tröstlös skyttegrav där någonstans. Se däremot inte teve-serien där Anne själv anakronistiskt springer runt i skyttegravsleran med en baby i famnen!