En för alla

Ack, aldrig slutar bokälskaren att leka med sina böcker. I den här leken lägger man ihop tre boktitlar och får en helt ny mening. Idén är helt rippad från bloggen Oanade sidor.

De här två lyckades jag få ihop medan jag borstade tänderna i morse:

Kvinnor som tänker för mycket städa Hotell New Hampshire.

(Lägg märke till hur jag fick elegant användning för en gammal hederlig pluralform av verbet här!)

Gentlemen taking chances 60 years later. 


När jag satte samman de här meningarna var min tanke att samtidigt erinra om att idag för precis 90 år sedan var första gången alla myndiga kvinnor (eller ja, dom som fyllt 23 året innan) i Sverige fick rösta i valet till Riksdagens andra kammare. Ser ni temat?

Och så här lite på slutet kan man med anledning av detta kanske ha glädje av att läsa (om) min text om Elin Wägners Pennskaftet – rösträttsboken som filmen Erin Brokowich måste baserat sitt manus på (låt er inte bedras av att filmen handlar om folk som druckit cancerframkallande vatten).

Upp till bevis

Enligt DN idag släpps Salinger-uppföljaren i Sverige (men fortfarande i engelsk version) redan nästa vecka. Förlaget (identisk med författaren i det här fallet) funderar på att trycka upp klistermärken med "Banned in the US" och sätta på boken. Som ett försäljningsargument. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Lite trött undrar jag vad som hände med idén att skriva en bok som folk villeläsa? Eller tanken att skriva en bok som hade något att säga. 

Colting säger också i intervjun:

– Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting.

Okej, Colting. En domare har stoppat utgivningen. Det betyder inte bannlysning. "Bannlysning" är något som den kristna (företrädelsevis katolska) kyrkan har använt mot icke önskvärda personer och företeelser. Och det där med fritt land? Har du inte sett lite för mycket på amerikanska westerns, och lite för lite på domstolsfilmer? Censur, sa du? Jamen var det inte precis den du skulle använda som argument för att kränga böcker här i Sverige? 

Jag har skrivit om Salinger-affären tidigare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Salinger: fortsättning eller kommentar?

En amerikansk domare har nu stoppat utgivningen av den så kallade uppföljaren till Salingers Räddaren i nöden. Både DN och SvD skriver om det hela, och använder samma text, från samma nyhetsbyrå, får man förmoda.

I den korta texten citeras den svenske författaren och förläggaren Fredrik Colting, som i det här sammanhanget ska ha sagt att boken "ska betraktas som en litterär kommentar eller parodi". Med en sådan tolkning borde boken kunna jämställas med andra litterära pendanger (jag har tidigare talat exempelvis om Sundströms För Lydia). 

Men Coltings har sagt andra saker i tidigare intervjuer, som den här från Svensk bokhandel. Där talar han om att han "visste att det skulle bli stor uppmärksamhet". Jag kan inte hjälpa att jag tolkar det som att han snarare ville ha uppmärksamhet än att kommentera just Salinger. I samma intervju säger Colting: "Hela bloggosfären kallar det för en uppföljare, då är det svårt för oss att hävda någonting annat. Sedan är det ju säkert ingen nackdel att folk har kallat den för det, bara vi inte har sagt det". Det tolkar jag som att de gärna vill att det ska ses som en uppföljare, men vill ha ryggen juridiskt fri. 

Jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag tycker. Visst ska man få skriva kommentarer till kända verk (litterära eller andra) – allt annat vore konstigt, men spelar det någon roll om man gör det bara för att väcka uppmärksamhet, eller om det görs  för att man har något att säga om originalverket? Ja, jag tycker att att det gör det. Däremot tycker jag inte att man ska stoppa utgivningen av en bok bara för att författaren snyltar på någons renommé. Om det bara är en lycksökande wannabe så kommer det snabbt visa sig i alla fall. Och i bästa fall skapar det uppmärksamhet kring och ger en ny läsekrets för originalet.

Jag har skrivit om Salinger-affären här tidigare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Salinger – uppföljaren

Visst är det uppfriskande med litterära skandaler?! Jag kan inte låta bli att kommentera Salinger-skandalen idag också, särskilt när det nu finns mer att säga om hela saken. Svensk bokhandel publicerar idag en lång intervju med Fredrik Colting som skapat rubriker efter att under pseudonym gett ut en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. 

Här avslöjas 1) att man planerade för att boken skulle få maximalt genomslag när den kom ut (Vad var det jag sa!!), samt  2) att man tycker det är bra att bloggosfären (och för all del även en hel del tidningar) kallat det för uppföljare, men Colting och förlaget Nicotext  använder själva inte detta ord (för att hålla ryggen fri under stämningsansökan, får man anta). 

Vad ska man tycka om det här? Svensk bokhandels intervju innehåller några meningar om att Colting ville undersöka vad som händer med en karaktär som skapas, om de lever vidare utanför boken. Det är en mycket intressant fråga, och det finns många svar på den. En karaktär som Holden Caulfield från en bästsäljande, ständigt återutgiven kultbok som Räddaren i nöden lever naturligtvis sitt liv utanför boken, i föreställningsvärlden hos de många läsare (som många gånger även återvänt till boken). Detta gäller förstås även andra litterära gestalter, som Elizabeth Bennet eller Raskolnikov.  

Det finns också mer än en roman som fått uppföljare, och det kan ju ibland bli riktigt bra. Som Sundströms För Lydia, eller Ohlssons Gregorius (för att ta ett uppmärksammat ganska aktuellt svenskt exempel). Även om de flesta har den goda smaken att vänta tills författaren är död innan man lägger beslag på huvudrollsinnehavaren, så tycker jag nog inte egentligen att det är orimligt att man skriver en pendang till mer aktuella böcker. Det är en del av det litterära samtalet. Men det är en skillnad (kanske hårfin, men den finns där!), mellan att å ena sidan skriva en bok som fungerar som kommentar, kritik eller hyllning av ett välkänt verk, och att å andra sidan kidnappa en huvudperson och själv skriva om vad som hände sedan boken avslutats. Salinger har all min sympati här.

Det är möjligt att man juridiskt kan komma undan med en vidarediktning, som Colting gjort nu, men blir det mer moraliskt rätt för det? 

Andra som skriver om Salinger-uppföljaren idag är Karin Rebas.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Bluffen synad

Med anledning av Salinger-affären som jag följt här på bloggen, och här, känner jag mig manad att rapportera att den mystiske J. D. California har identifierats. Bakom pseudonymen (för det var förstås en sådan) gömmer sig den svenske förläggaren Fredrik Colting, som agerat talesperson för det svenska förlaget Nicotext som stämts av Salinger på grund av boken 60 years later: coming through the rye. Jag kan knappast använda rubriken "Vad var det jag sa!" igen, men visst luktar det fortfarande pr-trick?!  Fattas bara att boken är läsvärd!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Nu börjar jag tycka det här låter riktigt spännande, faktiskt

Svenska Dagbladet har en mer fyllig artikel än gårdagens DN angående det faktum att J. D.  Salinger stämmer författaren John David California för hans så kallade "uppföljare" på Räddaren i nöden. SvD har intervjuat California, och man noterar att han har samma initialer (J.D.) som Salinger, och att han är född 1 april. Samt att den nya boken är exakt lika lång som originalet. 

Finns California och vem är han? Eller vem är det som har tänkt till så här bra för att lansera inte bara en ny bok, utan också ett helt nytt författarskap? 

Eller förhåller det sig på ett helt annat sätt? När SvD skriver att Californias föräldrar jobbade på en circus, så tänker jag faktiskt att han egentligen är en figur ur en John Irving-roman. Jag väntar på det stora avslöjandet!

Jag har tidigare skrivit om "uppföljaren" och Salingers stämning av densamma.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg

Vad var det jag sa!

För ett par veckor sedan tog jag upp DN:s artikel om att det skrivs en uppföljare på J. D. Salingers Räddaren i nöden. Jag förutspådde redan då att Salinger inte skulle gilla denna bok. Och sanna mina ord! En ny artikel i dagens DN förtäljer att Salinger stämmer författaren John David California, som skrivit uppföljaren, samt alla de förlag (amerikanska, engelska, svenska...) som ska ge ut boken.

Dagens DN diskuterar vidare om en författare verkligen kan ha patent på en "skrivstil", och stämma andra som skriver i samma anda. Det låter å ena sidan som ett  orimligt krav från en författare. Men är det å andra sidan helt självklart att en annan författare ska kunna "kidnappa" en romanfigur från någon annans bok, och göra honom eller henne till sin. Skulle det vara okej om någon annan började skriva om Kurt Wallander utan Mankells tillstånd? (Hm, Jan Guillou gör det faktiskt i En medborgare höjd över varje misstanke, om jag inte missminner mig.) Kan samma romanfigur dyka upp i flera böcker, skrivna av flera författare? (Hm. Jan Guillou (igen!) och GW Persson använder ju båda sin gemensamma skapelse Anna Holt i sina polisromaner/thrillers.) Det går uppenbarligen (om man är Jan Guillou i alla fall). Någon slags varumärkessnyltning kommer man trots allt att tänka på.

Det blir hur som helst en spännande fortsättning.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Jag känner mig lite otrogen om jag läser den här

Idag noterar DN att John David California skriver en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. Holden Caulfield är 60 år äldre, och författaren California hoppas enligt DN att Salinger ska uppskatta hans uppföljare. "Dream on!" tänker jag. Salinger är också nästan 60 år äldre jämfört med när hans kultbok kom 1951. Och han är inte död än. Däremot har han dragit sig tillbaka från världen, och vägrar publicera något mer, eftersom han blir så missförstådd. Har California inte hört talas om det?

Själv hör jag till skaran som redan under ungdomsåren fick en käftsmäll av Räddaren i nöden, och jag är i gott sällskap. Särskilt mördare dras till den boken. Och svensklärare. Själv har jag svårt att förstå båda kategoriernas fascination. Svensklärare gör boken till obligatorisk klassrumsläsning för att verka hippa, eller för att de vill välja en bok som kan säga något till en ung människa, och kidnappar och neutraliserar på så sätt något som skulle kunna bli en stor läsupplevelse. Och den enda anledningen jag kan se till att boken uppväcker mordlystnad är att den håglöshet Holden Caulfield beskriver appelerar till tomheten i läsarens eget liv. En uppmaning till mord är romanen knappast i sig själv. Om man inte blir så förbannad på Holdens gnälliga självömkan att man vill strypa honom, vill säga.

Själv blir jag alltid så berörd av den där coola, tillkämpade attityden som Holden Caulfield har, en genomskinlig förklädnad över den desperata ensamheten. Han misstolkar alla vuxenlivets välvilliga försök att bryta igenom fasaden. Ett barn som inte har blivit så älskad som han skulle behövt. Som vill skydda sin lillasyster Phoebe (eller vill skydda det som var han själv för bara några år sedan?).  Han är ensam och utsatt, han ger i stort sett inte uttryck för några drömmar eller framtidsplaner för egen del, som om han betraktar det som uteslutet att han själv ska ta del av ett "normalt liv". Hans lilla hopp bygger på en missuppfattning av en Robert Burns-dikt, när han beskriver att han skulle vilja rädda barn som springer runt och leker på ett rågfält. Han vill vara räddaren i nöden så att andra barn inte faller över stupet. Antingen finns det ett hopp i detta, att det finns något gott i honom trots allt, eller så finns det en hopplöshet i att han tänker att hans enda mening kan finnas i att finnas där för andra.

För Salinger-fans, kan jag rekommendera en mycket oauktoriserad bok om honom, hans författarskap och liv som skrivits av Ian Hamilton. På spaning efter J. D. Salinger, heter den.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.