Dålig, sämre, sämst

Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran  tre bidrag till veckans tematrio.

Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.

1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.

2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.

3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.

Om o-böcker som jag hunnit läsa

Lyran undrar vad jag läser när jag inte läser skönlitteratur. Det är en rätt intressant fråga, för jag har på sista tiden själv blivit allt mer varse att det är sällan jag läser en vanlig, hederlig roman. I stället läser jag till exempel det här:

Vetenskapliga artiklar. Eller läser och läser. Jag skummar abstract och slutsatser, och sen gör jag en sammanfattning av resultatet för den artikel som jag själv håller på att skriva (som nån annan jävel om ett par år endast kommer läsa abstractet och slutsatser på; jag är ibland jävligt sugen på att skriva blahahahaha på sidorna i mitten och se om nån upptäcker det).

Råd & rön. Om det inte finns för många leksaker och barn i vägen så slänger jag mig genast på soffan när jag hämtat den tidningen ur brevlådan, och sen frossar jag i spännande upplösningar av  ARN-anmälningar och test av dammsugarfilter och snöskovlar.

Telefonkatalogen. Det är så spännande att se vad folk heter! Även om jag inte precis ligger och bläddrar i katalogen varenda kväll, så blir jag alltid fast en bra stund när jag tar fram den. På Eniro råkar man ju aldrig snubbla över fantastiska namn när man ska leta reda på Anna Anderssons telefonnummer.

Men jag kallar henne Tess

Jag vet inte hur du har det, men det finns en massa böcker som jag inte läst – exempelvis böcker som har titlar som innehåller namnet "Therese" i en eller annan form.

Theres. Steve Sem-Sandbergs bok om Ulrike Meinhof. Den står dock i bokhyllan.

Thérèse Raquin. Zolás naturalistiska klassiker som gäckat mig sedan tonåren. Nån annan snodde den på franskalektionen; den ströks på kurslistan just den terminen jag läste littvet, och fanns inte på biblioteket den gången jag Hade Bestämt Mig.

Tess av d'Urberville. Thomas Hardys berättelse om fattiga Tess som blir utnyttjad och straffad för det. Jag såg tv-serie på svtplay i somras, och det var vansinnigt spännande med en kärlekshistoria där man trodde men inte visste att de skulle få varann på slutet. Boken får dock vänta på läsning ett tag.

Thereses tillstånd. Hanne-Vibeke Holsts hjältinna som jag inte läste när den kom på grund av nån princip som jag definitivt har glömt av att följa sedan länge. Men eftersom jag gillade Kronprinsessan, så vet man aldrig vad som händer i framtiden. (Jag kanske läser Kungamordet, till exempel.)

Det här blev en fyrklöver, men är egentligen ett bidrag till Lyrans tematrio – denna vecka om Titelkvinnor.

Tätt och tunt

Under året har jag försökt läsa många "tunnisar", vilket är vad Lyran vill att veckans tematrio ska handla om. Jag tycker att det därigenom blir påtagligt vilken njutning det är att läsa en riktigt bra bok, som dessutom väger lätt i handen. Dessutom blir det uppenbart att många böcker idag är både för tjocka och för dåliga, och det ofta finns ett samband här emellan. Jag tror jag vågar utlova att utveckla detta vid ett senare tillfälle, men nu över till mitt bidrag till trion; två av tre böcker har jag läst nu i år.

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. En av de bästa böcker som är skrivna på svenska. Eller svenska och svenska – västerbottnisk fattigdom och utsatthet där valet bokstavligt talat handlar om att sälja sin kropp eller att låta sina barn svälta ihjäl. Och frysa ihjäl. Om hur maktförhållande och utnyttjande går i arv, som om allt vore ödesbestämt. En av mina favoritböcker.

Mordbyn av Anna-Maria Schenkel. I dagens deckartsunami går det inte att vara spektakulär i mordgåtor eller tillvägagångssätt längre. Men man kan berätta historien ur en annorlunda vinkel.

Vart tog all denna kärlek vägen? av Käbi Laretei om förhållandet mellan henne och Ingmar Bergman. En oväntad pärla (vem visste att Laretei kunde skriva så!?) om kärlek och goda föresatser, och vuxna människors egoism, drömmar och oförmåga att mötas, försonas och acceptera att den andra inte är så som man föreställt sig. Gillar man inte Ingmar Bergman, så kan man byta ut namnet mot Valentin Olsson.

Om sommaren

Lyran återuppväcker en semestrande Tematrio och vill veta vad vi gjorde under sommaren. En trio som inte ska handla om böcker, påstår hon – jag förstår inte vad hon menar?

1. Under ett hejdundrande åskväder fyndade jag ett oläst exemplar av Min första bok om Nalle Puh i en loppislada utanför Hemse. Femton spänn för tre fina långa kapitel om hur Ior får ett hus, hur Puh uppfinner leken Puh-pinnar och Puh och Christopher Robin räddar Nasse genom att göra en båt av ett paraply.

2. Jag har läst en ebok på mitt nya universalverktyg iPhone (är det nån som vet om det finns nån konservburksöppnar-app?). Den är grön, förresten, har jag berättat det?

3. Ja, och så har jag upptäckt att igelkottar inte kommer in i tältet och letar efter godbitar så länge man ligger och läser i ficklampans sken. Men när man har släckt så tar det inte många minuter innan de dyker upp. Mer irriterande än myggor, faktiskt. Som ni förstår har jag gjort mitt bästa för att skydda min familj mot igelkottsattacker under de varma sommarnätterna.

Midsommarkrans

Den här veckan påbjuder Lyrans tematrio en lista om trenne boktitlar med blomnamn uti. Lyran själv begränsar sig dessutom till rosor, och där vill ju inte jag vara sämre. Här är tre ros-titlar som Lyran inte nämner:

Svalan katten rosen döden av Håkan Nesser. Jag kommer inte ihåg en stavelse av den här boken, och det tycker jag är skönt. Den har dock fått högsta betyg i mina noteringar, vilket tyder på minst en oväntad nesseristisk twist mot slutet. Jag har en längre tid nu varit på det klara med att detta kommer vara nästa Nesser-bok som jag läser om, så påminn mig inte om handlingen.

Rosens namn av Umberto Eco. Medeltidsdeckare eller bildningsroman, det är frågan när läsaren får följa med den unge munken Adso och hans lärare William av Baskerville som undersöker mystiska dödsfall i ett kloster, med hjälp av logik à la Thomas av Aquino. Den här är nog läst två eller tre gånger, och jag minns handlingen mycket väl, men jag hoppas jag hinner med två eller tre omläsningar till innan jag dör. Jag är så gammal (eller kanske tråkig) att jag uppskattar bildningsinslaget mer än deckarintrigen.

Näckrosdammen av Annika Thor. Andra delen i serien (som inleds med En ö i havet) om Steffi och Nelli, två judiska flickor som under andra världskriget flyr från Österrike till Sverige. De hamnar på en ö i göteborgska skärgården, och utsätts både för vänlighet och kulturkrockar. (Jag har förresten alltid tänkt att den här serien är lite som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, fast för barn. Och möjligen med lite mindre psykoanalytisk ansats.)

Besök i djurparken

Lilla O tyckte det var svårt att komma på djur i förra veckans tematrio, och var lite undrande till hur jag kunde fylla ett helt A4. Nu har jag tagit mig till jobbet bara för att fotografera mitt kollegieblock och bevisa att det var lätt som en plätt. Jag konstaterade dessutom att ganska många (däribland fru O själv) har exemplifierat med ännu fler djurtitlar, som jag inte kom på när jag spånade.

Så frågan är vad det är med djur egentligen. Tycker man att de ohämmat kan anropas i var och varannan  boktitel bara för att de inte är läskunniga?

Eller om vi ska vara lite allvarliga: Visst är det fascinerande hur mycket betydelse man får med på köpet bara för att man använder ordet "varg" eller "orm"? Kulturellt är det också väldigt fascinerande; räkna med att konnotationer kring ord som "gris" och "hund" skiljer sig beroende på var folk vuxit upp.

(Jag ber inte om ursäkt för handstilen – jag är ju ändå doktor – men man ser lite bättre hur oläslig handstil jag har om man klickar på bilden.)

Kvinnor och äktenskap

Ibland har jag svårt att inte ytterligare tematisera tematrior när andan faller på. Så är det den här veckan då  Lyran vill att vi skriver om tre böcker som handlar om bröllop. Jag listar tre verk vars titlar för dåtidens läsare signalerade att det handlade om fantasieggande frågeställningar.

Mor gifter sig av Moa Martinson har en väldigt intressant titel, som det är lätt att förbise. Dels därför att så många har hört titeln (om de också inte läst boken), dels därför att det inte är särskilt sensationellt eller ovanligt med en mor som gifter sig idag. Men smaka lite på orden och föreställ er ett samhälle där ogifta mödrar var paria och både den som fick barn utanför äktenskapet och den som var född utanför äktenskapet skulle skämmas. Då blir titeln genast mer laddad. Boken i sig rymmer dessutom alla de komplikationer man kan tänka sig. Vad gör inte en ogift kvinna för att bli gift? Vad står hon inte ut med för att inte hamna i de ogiftas hörna igen, och vad måste inte både hon och dottern ställa upp på för att få vara "en riktig familj"?

Tjänstekvinnans son av August Strindberg är en nästan lika utsliten titel. Här anspelar Strindberg på den bibliska Hagar (hon som var Saras tjänarinna, och som fick ett barn tillsammans med Abraham. Barnet fick namnet Ismael, och försköts tillsammans med sin mor när Sara äntligen födde Abraham den äkta sonen Isak. Myten används ibland för att förklara exempelvis fiendskapen mellan judar och muslimer). Men tjänstekvinnan i fråga är även Strindbergs egen mor. Hon som fick en son med sin arbetsgivare utanför äktenskapet, och sedan gifte sig med honom. I hela sitt liv kände Strindberg mindervärdeskomplex för detta att inte vara född i äkta säng. Med boken skriver

Kronbruden av August Strindberg. I det här dramat (som blev opera) får vi veta hur olyckligt det kan gå för en flicka som vill bära brudkrona när hon gifter sig, trots att hon inte är oskuld, utan har fött ett barn i lönndom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte gick särskilt bra. Det finns en tv-version av den här operan från 1990 som jag såg för länge sen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har blivit hemskt mycket lättare att vara kvinna och mor nuförtiden. Vi kan vara döttrar till ogifta kvinnor och själva ha barn och ändå gifta oss i kyrkan med krona och allt. Dessutom kan vi nog vara ganska säkra på att våra söner inte skriver bittra böcker om detta i framtiden. Fast helt säkra kan vi inte vara, ty tiderna kan förändras fortare än någon anar. Ingen av de här böckerna är mycket äldre än 100 år.

Vingar som bär

Tematrion den här veckan påbjuder listning av tre böcker med djur i titlarna. Jag har just klottrat ett helt A4-blad fullt med förslag, för det är faktiskt inte klokt hur populära djur verkar vara. (Och ibland undrar man om inte djurskyddsföreningen eller Veterinärernas riksförbund borde ingripa, eller vad sägs om Ulf Nilssons titel  Alla döda små djur?) Jag bestämde mig till slut för en fågeltrio:

Främmande fågel är Anna Janssons bästa deckare tycker jag. Här kommer fågelinfluensan (eller något mycket liknande) till Gotland och sprider sig över ön. Myndigheternas försök att isolera de sjuka lyckas inte riktigt, och jag tycker framför allt att slutet är väldigt spännande (och okej då; jag ska inte avslöja det om någon vill läsa den här i sommar). Jansson förenar här sina specialkunskaper sjukvård (hon är sjuksköterska från början) och Gotland, och det gör inte så mycket att psykologin haltar här och där.

Måsen av Anton Tjechov, en av hans allra mest spelade dramer. Här älskar alla fel personerna och försöker förtvivlat finna sin plats i en tillvaro stadd i förändring. Tjechov påstod ju att han skrev komedier, men här slutar det tragiskt så det förslår. Jag läser om den här i sommar (för jag har äntligen beställt hem en samling med alla Tjechovs dramer på svenska).

Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti är en tragikomisk berättelse om hur tre livsöden vävs samman under en semester till Sydpolen. Inledningsvis många skratt och typiskt mazettiska vardagsiakttagelser, men det blir tråkigare ju längre in i boken man kommer, och tyvärr alltför förutsägbar mot slutet.

Och som bakgrundsmusik till veckans trio spelar jag Fåglar av Cornelis Vreeswijk.




Några bubblare till fågeltrion: Vildanden av Ibsen, Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser, Lilla Sparvel (ja, jag tänker i alla fall alltid på en sparv när jag ser titeln) av Barbro Lindgren, Tornfalken av Lloyd Alexander, Tuppen är död av Ingrid Noll, Tuppenkuppen av Viveca Lärn, Törnfåglarna av Colleen McCollough, Flyttfåglar av Marianne Fredriksson, Olycksfågeln av Camilla Läckberg samt Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson. (Ja, och utifrån den här listan så önskar jag en särskild tematrio som fokuserar på "Tuppar" i titeln.)

Svenska fakta

Lyrans tematrio denna vecka påbjuder en lista på tre bra svenska böcker som blivit lästa senaste året. Så lätt! tänkte jag och kollade igenom min läslista. Och kollade igen. Och igen.

Det visade sig att det fanns riktigt få svenska bra romaner på den listan. Tänk, jag som trodde att jag mest läste böcker av svenska författare jämt. (Det är rätt underligt det där, vilka föreställningar man har om vad man "egentligen" läser. Visst kan man ljuga med statistik, men ganska ofta ljuger man bättre utan.) Min trio blir därför tre svenska fackböcker som jag läst och tycker är tillräckligt bra för att omnämnas, men som jag av olika anledningar inte har bloggat om (nästan alls) under året.

1. Slaveriets historia, del 1 av Dick Harrison. En genomgång av slaveriets historia från urminnes tid fram till renässansen ungefär. Bitvis mycket intressant, men med ett 200-sidigt mittenparti som är stentråkigt. (Det borde nästan vara skottpengar på någon som har förmågan att lägga fram en sak både intressant och roligt men låter bli detta.) Jag ser fram emot att läsa del 2 och 3, men jag måste faktiskt muntra upp mig lite först. Den stora behållningen av boken är kunskapen att slaveriet har varit en viktig del i de flesta ekonomier runt om i världen. Det är alltså ingen företeelse som fanns en kort tid i antikens Rom, återuppstod med de transatlantiska slavtransporterna till Nya världen, och dog ut i och med det amerikanska inbördeskriget. En annan intressant detalj är att slavhandeln i Afrika förekom många hundra år före det att europeerna började importera slavar till Amerika

2. Världens lyckligaste folk av Lena Sundström. Sundström flyttar till Köpenhamn i några månader för att på plats ta reda på vad som hänt i Danmark. Hon ställer till synes naiva frågor för att begripa hur den gemytliga bild av Danmark som hon vuxit upp med har blivit ett samhälle där folk röstar på Dansk Folkeparti. Det här är kanske inte Sundströms allra bästa bok, och den lämnar läsaren med fler frågor än den ger svar. Men det är inte så dumt att stå där med sina frågor ibland.

3. De apatiska av Gellert Tamas. Det här faktiskt inget mindre än en rafflande politisk samtidsthriller, baserad på två av Tamas reportage för SVT:s Uppdrag granskning. Det handlar om apatiska flyktingbarn som bärs ombord på chartrade flygplan för att avvisas från Sverige. Det handlar om det cyniska spelet för att misstänkliggöra barnens sjukdom och deras föräldrars avsikter. Simulerar barnen? Förgiftas de av föräldrar? Allra mest handlar det om hur politiker inte tar ansvar för konsekvenserna av sin förda politik, utan tvärtom försvarar den in absurdum. Jag fastnar för tanken att det för vissa är viktigare att bestämma, än vad man bestämmer.

Vitt som äppelblom

Veckans tematrio handlar om titlar med färg, och jag väljer att skapa en barn- och ungdomsbokstrio, lika vit som äppelblommen i min trädgård, eller körsbärsblomsbladen som singlar ner i mitt hår när jag cyklar till bussen.

... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe är en av de allra mest lästa böckerna i min bokhylla. I denna andra del av den s k Skugg-serien beger sig halvsystrarna Berta och Carolin till Rosengåva slott för att sommarjobba som sällskap åt de isolerade tvillingarna Arild och Rosilda. Rosilda är stum, och kommunicerar förutom genom skrivna meddelanden (som hon sparar i särskilda anteckningsböcker, som sparas och förvaras i ett tornrum) genom att måla. På hennes suggestiva målningar av landskapet kring slottet Rosengåva är skuggorna mellan de skira björkarna vita och inte mörka. Vita, som skuggor blir på ett fotografiskt negativ. Vita, som för att dölja en vitklädd kvinna där mellan träden...

Den vita stenen av Gunnel Linde är ett fall där man inte vet om boken eller tv-serien är bäst. Fia och Hampus är barnen som alltid är lite utanför. När de träffas under sina alias Fideli och Farornas konung får de varsin vän och en äventyrlig sommar där de växelvis utför uppdrag för att som belöning utbyta den vita stenen. Åh, jag tycker den är både rolig och insiktsfull, den här boken. Om fantasins kraft, om längtan efter att få höra till, om snälla människor och dumma människor.

Slottet det vita av Tormod Haugen. Detta är en bok som jag lånade gång på gång från mitt skolbibliotek. Det är en tjock bok, en underlig saga om ett isolerat slott där pojken Elm bor med sin far kungen och sin mor drottningen. Det bor kanske någon i tornet. Guldbollen som Elm hittar i trädgården tillhör kanske någon. Kanske finns det svar på Elms frågor, även om varken kungen eller drottningen vill säga något. Jag skulle gärna vilja ha tag på boken som vuxen, för den är fortfarande ett mysterium för mig. Kanske är det en mytologiserad berättelse om en dysfunktionell familj?

Norska män

Lyran firar Norges nationaldag i veckans tematrio, och jag firar den så här i elfte timman. Jag listar händelsevis just de tre norska författare som jag stiftat bekantskap med sedan jag svarade på samma tematrio förra året.

1. Jag har läst två böcker av Per Petterson under året, och det är svårt att säga att den ena är bättre än den andra, men kanske kanske kanske tycker jag att Ut och skjuta stjäla hästar är lite bättre därför att väven i den boken är lite mer komplicerad, och intrigen har några fler bottnar. Men jag tyckte också mycket mycket mycket om  Jag förbannar tidens flod. Så mycket, faktiskt, att jag förutspår att han får Norges nästa Nobelpris i litteratur.

2. Jag läste även Henrik H Langelands bok Manuskriptet och tyckte inte alls om den. (Detta var en ganska oväntad och tråkig upplevelse, för jag hade länge suktat efter boken och fick den som en speciell gåva.) Upphaussad, pretentiös, långrandig... Nej, livet kan tillbringas rätt mycket bättre, tycker jag, men det verkar som att jag är lite ensam om att tycka så.

3. Jag har upptäckt Erlend Loe! Jag har hittills endast hunnit skriva om honom lite apropå, men jag lovar att det kommer mer. Humor, satir, människokännedom, lekfullhet. Jag tror inte det blir några Nobelpris till Loe, men i den här trion känner jag mest gemenskap med honom.

Till nästa år lovar jag att trion kommer bestå av tre norska kvinnor som inte skrivit deckare eller fått Nobelpriset.

(O)ljud i bilen

Jag tänkte strunta i den här veckans tematrio som handlar om ljudböcker, eftersom jag i stort sett inte lyssnat på några sådana de senaste åren. Men så kom jag på att det ju inte är sant. Tvärtom är det så att jag som förälder har upptäckt den underbara uppfinningen barnböcker-på-cd-i-bilen. Efter åratal av bokläsning och sagoberättande och sjungande och pekande på mer eller mindre idisslande kossor utanför fönstret (eller mer eller mindre snurrande väderkvarnar under en Ölandssemester) så har vår dotter sedan ett drygt halvår blivit cd-boks-frälst. Visserligen kan man bli lite galen av 30 mils genomlyssning av Alfons Åberg-sagor, men det är ändå en lisa jämfört med att hesare och hesare sjunga Hjulen på bussen snurrar runt runt runt...

Mamma Mu åker rutschkana. Jujja Wieslander läser sin egen saga om Mamma Mu och Kråkan. Det är alltid speciellt med en författaruppläsning, och Wieslanders inläsningar är väldigt fina. Texterna får ett helt annat liv. Sagan i sig handlar om hur Mamma Mu lånar barnens rutschkana på kvällen sedan de gått hem. Hon råkar räta ut kanan så den inte går att åka på längre och hennes vän Kråkan tänker ut en komplicerat lösning (som bland annat involverar helikoptrar) för att få den rak igen. Till slut löser sig allt med en välriktad spark från Mamma Mus bakben. Om man ska kritisera något så är det att berättelsen är lite svår att hänga med i (åtminstone när Kråkan kommer igång med sina tekniska lösningar på rutschkane-uträtningen) om man inte kan titta på bilderna samtidigt.

Vad är det som låter? sa Spöket Laban. Här är det Olle Sarri som läser parets Sandbergs berättelse om hur Labolina och prinsessan Busan byter läte på alla djuren under midsommarnatten. Myggan låter som en ko, grisen som en kattunge och så vidare. Sarris uppläsning ganska rolig, men volymen på de inspelade ljudeffekterna är ganska låg, och svåra att urskilja vid normal bilkörning, eller om stereoljuden inte fungerar som det ska. Det här är dock inte den allra roligaste Laban-berättelsen, och jag förstår faktiskt inte varför den måste heta just Vad är det som låter, sa Spöket Laban, när det trots allt är Labolina (och Busan) som är de främsta aktörerna i den här historien.

"Är du där?" Alfons Åberg. Den här cd:n innehåller fyra längre (ca 10 minuter) sagor om Alfons, och sex sånger. Björn Gustafson läser, sjunger och agerar, och vid första genomlyssningen tyckte jag att det var lite jobbigt att höra faktiskt. Men det här är en inspelning som växer. Produktionen är riktigt väl genomförd, och det taffliga och orytmiska blir till slut det som lyfter alltihop. Cd:n är ett allkonstverk, och mycket uppskattad både av treåringen och hennes föräldrar. Sagorna av Gunilla Bergström som ingår är Flyg, sa Alfons Åberg, Mera monster Alfons!, Näpp, sa Alfons Åberg samt Hur långt når Alfons?



När det gäller barnboks-cd, så följer de ofta med den vanliga bilderboken som en bonus (eller vad man ska kalla det; man får ju trots allt betala extra för denna service). Det innebär att de oftast är nedstuckna i en liten plastficka som är hjälpligt fastsatt inuti bakre pärmen. Hjälpligt fastsatt betyder att vilken normalbegåvad två-åring som helst får loss plastfickan bara genom att titta på den. Jag tycker inte att det vore orimligt för förlagen att hitta en annan lösning för cd-skivorna. Ett litet infällt pappersetui i bakre pärmen, kanske?

Ung och kåt

Veckans tematrio handlar om sex, och även om jag brukar passa tematriorna om jag inte har möjlighet att delta samma dag eller strax därefter, så vill jag gärna delta denna gång. (Eller okej, jag bidrar så här några dagar för sent därför att jag är rädd att nån ska tro att jag är pryd om jag avstår.)

Lyran efterlyser denna gång minnesvärda sexskildringar och när jag tittat runt bland de som redan svarat så är det man minns många gånger ganska dåliga sådana. Med tanke på hur svårt det verkar vara att skriva något som är både litterärt och upphetsande, utan att få sina läsare att rodna av genans över beskrivningar så artificiella att åttans biologibok känns som poesi, eller omskrivningar så långsökta att Vänner-Monicas omskrivning att "han ska ta min blomma" känns som en informationsbroschyr från RFSU, så ska man nog vara glad att över huvud taget hitta passabla sexskildringar i litteraturen.

Mina tre exempel är hämtade från ungdomslitteraturen.

1. Först ut är Aidan Chambers. Han har skrivit mycket (t ex i boken Om böcker) om att han tycker sex är viktig i ungdomsböcker, därför att det är något som intresserar unga människor, och att det är något som handlar om liv och död. Även om hans böcker inte alls är kryddade av sexskildringar, så finns där alltid ett sexuellt driv, det är sexuella spänningar som driver berättelsen framåt, till och med i en bok om religion som Nu vet jag. En av de mest minnesvärda sexskildringarna finner vi dock i Spelöppning, en grafiskt mycket intressant roman, där författaren övergår till två spalter per sida när samlaget skildras. I den högra spalten har vi en mycket teknisk beskrivning, medan den vänstra spalten ägnas åt ihoptvinnade tankar och fysiska sensationer; varannan rad är kursiv och beskriver huvudspersonens tankar, och varannan rad skildrar vad som händer rent fysiskt mellan flickan och pojken. Det är ju svårt att avgöra om man verkligen blir upphetsad som läsare, men det är i alla fall ingen dålig skildring.

2. Mitt andra exempel kommer från Katarina von Bredows Syskonkärlek. Det här är en speciell och kontroversiell (och väldigt bra!) bok som handlar om kärlek och sex mellan två halvsyskon. Trots – eller kanske på grund av? – ett enkelt språk har von Bredow alltid en ton och en röst i sina böcker som gör att man vill läsa vidare. Sexskildringarna mellan syskonen Amanda och Ludvig är både rättframma och äkta, passionerade och självklara, och framför allt inte fumliga eller genanta. En hel del andra har mycket att läsa av von Bredow!

3. Sist nämner jag Christina Herrströms bok Glappet, baserad på tv-serien med samma namn. Boken och tv-serien är en enda lång problematisering utan några självklara svar om könsroller, tillhörighet och sexualitet. I centrum står tonårsflickorna Ella och Josefin, och deras relationer till män gamla nog att vara deras fäder. Runt om dem finns klasskamrater som kämpar med identiteter och positionering. En av pojkarna är Odin, och på en fest när han blir full och somnat utnyttjar Ella hans tillstånd – en ganska ovanlig skildring av en ung flicka som har sex med en medvetslös yngling. (Som problematiserar frågan om huruvida män kan våldtas.) Scenen från tv-serien börjar ca 4 minuter in i detta klipp.

I hast – med eller utan kvast

Här ska det skrivas om häxor utan att nämna Harry Potter-böckerna, som Lyran paxade i egenskap av tematrio-general. Jag lämnar faktiskt även Eva Ibbotsons Häxtävlingen därhän, i trygg förvissning om att någon annan kommer nämna den. I stället följer denna trio:

1. Det finns knappast några mer klassiska häxor än de som uppträder i inledningen till Shakespeares Macbeth.  Det blodiga drama där Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, för att själv kunna bestiga Skottlands tron. En pjäs där spådomar blir självuppfyllande profetior,  där Lady Macbeth förgäves försöker två sina händer rena, och där hela Birnams skog kommer för att kräva hämnd. Pjäsen är en av Shakespeares kortaste, men orkar man inte igenom hela så är det ingen fara – häxorna förekommer redan i första scenen i akt I: När möts vi tre igen? I åska och blixt eller regn?


2. Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) dramatiserar 1600-talets häxjakt i den lilla staden Salem i Massachusett. Pjäsen från 1953 kan också läsas som en allegori över kommunistjakten under McCarthy-eran i USA. I centrum av historien finns 17-åriga Abigail Williams som anklagas för att vara en häxa, och i sin tur drar in andra i sina vittnesmål – sin unga kusin, sin älskare, älskarens hustru, och ett otal andra i det lilla samhället.

3. Och till sist lämnar jag dramatiken och övergår till en av mina absoluta favoriter bland ungdomsböcker: Förvandlingen av Margaret Mahy. Jag har skrivit ett långt inlägg om boken här, men i korthet handlar den om kärlekshistorien mellan Laura och Sorrow Carlisle, som – ovanligt för en kille – råkar vara en häxa. För att rädda sin älskade lillebror Jacko, som blivit "kidnappad" av en mara, genomgår Laura en förvandling till häxa. Denna nya zeeländska bok bryter mot föreställningar om både det ena och det andra, men är särskilt läsvärd på grund av samspelet mellan Laura och Sorrow.

Trio med treo

Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.

1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)

2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994. Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.

3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.

Och solen har sin gång...

En tematrio om gamla svenskar som vi fortfarande tycker om att läsa efterlyser Lyran idag, så här kommer en trio från mig: Tre herrar, med alster som passar särskilt bra att komma ihåg på den internationella kvinnodagen.

1. Strindbergs Fadren. Pjäsen som vältrar sig i mannens vånda över att han aldrig kan vara säker på att hans barn är hans. Aktuell även idag där varje far som brottas med samma frågor kan matcha sitt DNA med avkommans. Och där äggdonaton gör att inte ens en moder alltid är modern.

2. Almqvists Det går an. Om ett resonemangsparti där kärleken inte ska förminskas av njugga ekonomiska slitningar. Som ett genomtänkt, modernt särboskap, med plats för både egentid och självförverkligande.

3. Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Om Katja Kock som lånar broderns frack för att gå på studentbal. En till synes underhållande bagatell i en tid då fler kvinnor bär byxor än studentmössa, men då det fortfarande är tämligen ovanligt med män i högklackat – snömodd eller inte snömodd.

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

Alla kretensare ljuger

Jag brukar ju ljuga och lägga till när det gäller vilka böcker jag har läst (det är sällan drar jag ifrån, faktiskt), så att komma på tre klassiker som jag inte har läst, inte påstått att jag har läst, men vill läsa blir lite svårt. Jag  har nöjt mig med klassiker som jag i alla fall inte påstått här på bloggen att jag läst, och som jag vill läsa. Och det är mitt bidrag till veckans tematrio om olästa klassiker.

Brideshead revisited. Fråga mig inte varför jag inte läst den. Antagligen för att jag aldrig såg tv-serien En förlorad värld, och inte heller visste att den baserades på en roman (jag trodde mer att den var som Herrskap och tjänstefolk ungefär – en tv-serie jag förvisso inte heller sett). Men den är inköpt och väntar på läsning. (Och precis när jag insåg att det var en bok tänker jag faktiskt inte avslöja.)

På spaning efter den tid som flytt. Jag skrev för bara ett par veckor sedan hos Ingrid att Prousts septalog tänker jag (helt utan ironi) läsa innan jag dör. Men jag har inte tänkt dö än på länge.

Zen eller konsten att sköta en motorcykel. Den här boken får väl räknas som en modern klassiker. Jag har inte läst ut den, för jag tycker den är tråååååkig. Men jag planerar en utläsning, för det irriterar mig att ha haft den oläst i bokhyllan sedan 1993. Och halvläst sedan 2004.

Svisch!

Det där med bladvändare är inte så lätt, faktiskt. Vad som får en människa att vända blad får en annan att gäspa uttråkat över det dåliga språket och förutsägbara slutet, och vad som får en annan att gå med en bok framför ögonen för att inte missa ett ord får någon att traggla sig fram i månader. Det handlar lite grann om tycke och smak, precis som vanligt, alltså. Och en hel del om korta kapitel och avsaknad av långa miljöbeskrivningar och dito filosofiska utläggningar.

Här är i alla fall tre böcker som fått mig att bläddra snabbt, som bidrag till Lyrans tematrio denna vecka.

1. Sandro slash Ida av Sara Kadefors. Ungdomsbok med korta kapitel och dråpligt språk som skildrar inkännande, igenkännande och medkännande situationer, som vilken vuxen som helst är glad att hon (och han) inte längre behöver uppleva.

2. The Eight (eller på svenska De åttas hemlighet) av Katherine Neville. Svåråtkomlig och biblioteksmagasinerad, men väl värd att snoka reda på för den som vill ha något med fart i. Lite bättre än Dan Brown. Innehåller schackspelande, historiska referenser, och en kärlekshistoria, som jag är lite svag för.

3. Bitar av mig själv. En generationsroman. av Gun-Britt Sundström. Det här är en samling korta texter av författaren till Maken och För Lydia. En bok där man egentligen ska läsa lite här och där och inte alls sträckläsa, men det är sannerligen svårt att låta bli. Djup och humor – inte om vartannat, utan samtidigt. Boken kom för drygt ett år sen, så den borde finnas i pocket typ nu.