Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

Trio med treo

Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.

1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)

2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994. Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.

3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.

Kortversionen för alla Austenälskare

Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.

Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.

Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.

Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av  handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.

Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.

Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.

Take the Quiz here!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Marknadsanpassad kvalitet

Nina Björk vill sluta fred med ordet kvalitet. I en kommentar i DN skriver hon att hon hellre bråkar om vad som är kvalitet än att ordet stryks i den nya kulturutredningen, och att kulturyttringarnas enda mål och mening är deras ekonomisk nytta. 

Jag tycker hon har en viktig poäng där. En bok som säljer mycket är inte nödvändigtvis en bra bok. En bok som säljer lite är inte heller nödvändigtvis det. En bok som läses av många behöver inte ha någon större kvalitet, lika lite som den behöver vara dålig. 

Ett kvalitetsbegrepp avhängigt marknadsekonomin innebär att den manlige, västerländske författaren som återigen tilldelas Nobelpriset (och som Björk tar som exempel), per definition är bra, eftersom han kommer att sälja mycket sedan sin utnämning. Det innebär också att de som inte får priset säljer lite mindre. Och är lite sämre kvalitetsmässigt. Eller?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.