Men jag kallar henne Tess

Jag vet inte hur du har det, men det finns en massa böcker som jag inte läst – exempelvis böcker som har titlar som innehåller namnet "Therese" i en eller annan form.

Theres. Steve Sem-Sandbergs bok om Ulrike Meinhof. Den står dock i bokhyllan.

Thérèse Raquin. Zolás naturalistiska klassiker som gäckat mig sedan tonåren. Nån annan snodde den på franskalektionen; den ströks på kurslistan just den terminen jag läste littvet, och fanns inte på biblioteket den gången jag Hade Bestämt Mig.

Tess av d'Urberville. Thomas Hardys berättelse om fattiga Tess som blir utnyttjad och straffad för det. Jag såg tv-serie på svtplay i somras, och det var vansinnigt spännande med en kärlekshistoria där man trodde men inte visste att de skulle få varann på slutet. Boken får dock vänta på läsning ett tag.

Thereses tillstånd. Hanne-Vibeke Holsts hjältinna som jag inte läste när den kom på grund av nån princip som jag definitivt har glömt av att följa sedan länge. Men eftersom jag gillade Kronprinsessan, så vet man aldrig vad som händer i framtiden. (Jag kanske läser Kungamordet, till exempel.)

Det här blev en fyrklöver, men är egentligen ett bidrag till Lyrans tematrio – denna vecka om Titelkvinnor.

Spegel, spegel på väggen där

Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.

Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.

Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?

Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.

Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.

Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.

Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?

Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?

Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?




Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?