Jag har ett par böcker i min bokhylla som jag minns att jag tyckte var riktigt bra. De är skrivna av Liselott Willén och heter Sten för sten och Eldsmärket. Det är en slags psykologiska spänningsromaner, mycket välskrivna, som har starka likheter med exempelvis något av Ruth Rendell, eller kanske Inger Frimansson. När jag nu gav mig på hennes senaste bok Islekar (från 2008) tänker jag även mycket på Åsa Larsson.
Islekar är en bok om barns utsatthet. Om mobbning. Om längtan att få höra till, och att bli älskad. Om att vara betydelsefull för de som står oss närmast. Om att ljuga för att ingen ska komma på sanningen. Och om vådan av att tro allt man ser och hör.
Boken handlar om flickan Alex som växer upp på Åland i ett hem där hon försöker bli sedd av sin mamma, som i första hand bryr sig om de tre byrackor hon förbarmat sig över, i andra hand ömkar Alex kamrater, som hon helst inte vill ha i huset. I skolan är Alex utanför, livrädd för att bli lika mobbad som tjocka Lisa, längtar efter att få bli vän med rika, oberoende Sara, fjäskar för att hålla sig väl med klassens tuffaste tjejer. När pojken Jakob flyttar till samhället blir han den nya hackkycklingen. Trots det kan Alex först tänka sig att vara ihop med honom om eftermiddagarna, men det erbjudandet försvinner snart, och Alex avvisar svartsjukt Jakob, sedan hennes mor börjat visa ömsint intresse för den stackars pojken.
Det är vinter, och på andra sidan viken bor Målaren. Om honom sägs det att han slagit ihjäl sin fru och sin lille son. Kanske ligger liken på vikens botten. Kanske finns de gömda hemma hos honom.
Det är vinter, och på andra sidan viken bor också Sara, flickan som Alex vill bli vän med. Hon som iakttar allt och vet att berätta hemligheter om var och en. Hon säger att hennes mor har cancer. Och det är kanske hon som lurar iväg mammans älsklingshundar ner i vaken?
Alex minns allt det här när hon återvänder till viken, 25 år senare. Men mest minns hon att Jakob försvann, och att hon och Sara var de enda som visste varför.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om boken faktiskt, mer än att jag långt in i läsningen tänkte ge den trea i betyg, och att den på slutet höjde sig till en fyra. Det är starkt i de här sammanhangen. Det är en bok som man kan läsa om man är deckartrött (och särskilt inte står ut med medelålders poliser med äktenskapsproblem), men ändå uppskattar spänning och ovisshet in i det sista.
Jag kan faktiskt inte förstå varför man hört så lite om Willén. Hennes böcker utklassar med god marginal mycket av det som ligger på topplistorna, både vad gäller språk och spänning. Skaffa dig böckerna pronto! Och det gör ingenting om du råkar komma över någon av de tidigare böckerna, för de är ännu bättre än den här.
