Nåt kul måste man ju ha när man köpt gummistövlar

Uppdatering, fyra timmar senare:

Alla föräldrar som försökt köpa gummistövlar till en 4-åring förtjänar de här böckerna i belöning.

Och alla 4-åringar som stått pall för alla listiga, hoppfulla och desperata övertalningsförsök att stoppa fötterna i prickiga, bildekorerade och rågummisulade stövlar förtjänar de här böckerna.

Det är däremot min fasta övertygelse att föräldrar som lyckats köpa gummistövlar inte är i behov av några böcker alls. Antingen har de en ängels tålamod och/eller en så samarbetsvillig 4-åring att det är belöning nog, eller så har de svettats, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat slängt sig på golvet och ylat så mycket att de ändå inte orkar läsa några böcker det närmsta kvartalet. Eventuellt var de också så smarta att de gick direkt till skoaffären när de kom till köpcentret. 

Vilda fantasier

Ibland tränger sig verkligheten på så mycket att jag slutar tänka på böcker ett litet tag. Som när jag står i  matvaruaffären och funderar ut liv åt mina medmänniskorna framför mig i kön. Strax före jul såg jag till exempel en mamma och en dotter i yngre tonåren. Till skillnad från alla andra som hade vagnar som dignade av julskinkor, Aladin-askar och risgrynskorvar hade mamman och dottern staplat oräkneliga mängder frysta enportionsrätter ovanpå varandra. Vid sidorna var piroger och frusna pizzor instoppade. Där fanns inte ens en liter mjölk eller ett paket kaffe. Inga äpplen, broccoli eller dammsugarpåsar. Ingen julmust, skumtomtar eller frysta köttbullar.

Jag funderade på vad de skulle göra. Skulle mamman sticka iväg två veckor till Thailand, och det här var vad dottern skulle äta under tiden hon var ensam hemma? Skulle de jobba i hemtjänsten under julhelgerna, och det här var maten alla gamlingar skulle få att äta? Tänkte de stänga in sig fjorton dagar i sommarstugan med en spelkonsoll? Ja, ni vet såna där tankar man roar sig med när man inte har någon bok med sig att läsa.

På samma sätt är det för mig när jag hittar någon annans kvarglömda bibliotekskvitto i en bok jag lånat. Jag hittar på allt möjligt om nån som lånat Godnatt, Alfons Åberg, Populärmusik från Vittula och filmen Arn Tempelriddaren (frånskild varannanveckas pappa. Kanske snygg.). Eller nån som har lånat Mannen utan öde, Satansverserna och Isprinsessan (kulturellt intresserad prisläsande medelålders kvinna som halvskäms för sin deckarlast och sitt oanvända Friskis-kort. Och som borde klippa håret.).

Och vad tror ni egentligen om nån som har den här samlingen hemma?

Mer oroande frågor än skrämmande svar

För någon månad sedan tipsade Lyran om Cordelia Edvardsons självbiografiska bok Bränt barn söker sig till elden, vilket fick mig att till slut läsa den. Det har varit en sån där bok jag tittar på länge, men tvekat inför. Här kommer alltså ett blogginlägg om koncentrationslägerskildringen. Knypplingen kanske ni slipper, och kärlekshistorien kommer så småningom.

Det är lite i Edvardsons bok som berör just hennes tid i Auschwitz. Det är som om hennes skuld är så stor att hon undviker att närma sig dess kärna. Varför hamnade hon i det här? En katolskt uppfostrad flicka, som inget annat ville än att höra till, gå med i de nazistiska ungdomsförbunden och få känna sig hemma. Hur överlevde hon? En ung flicka i Auschwitz som arbetade under den beryktade doktor Mengele. Hur lever hon vidare? Ett liv med vetskapen att hon har klarat sig, där miljoner har dött.

Cordelia föds som utomäktenskapligt barn till en författande mor. Hon har en judisk far, och även en judisk morfar. Modern gifter så småningom om sig med en tysk man av arisk typ (judevänlig och antinazist efter vad man kan förstå; han förlorar sin karriärmöjlighet inom universitetet genom den mesallians han ingår). När judeförföljelserna eskalerar drabbar det Cordelia, men hennes mor går fri – eller? Hennes mor gör försök att skydda henne (bland annat ordnar hon så att Cordelia adopteras av en spansk kvinna, och får därmed spanskt medborgarskap, vilket håller henne ifrån judetransporterna för en tid). Men hon måste lämna sin katolska skola. Hon får inte bo tillsammans med sin familj. Och hon blir så småningom deporterad.

Från och med detta ögonblick blir berättelsen mer fragmentarisk. Som läsare fyller jag i med detaljer som jag fått från alla de andra berättelserna jag läst genom åren (bland annat från makarna Einhorn, Ferenc Göndör, Imre Kertész, och inte minst Gitta Serenys bok Vid avgrunden som handlar om Franz Stangl, kommendant i Treblinka). Men Cordelias berättelse får jag inte riktigt grepp om. Hon skriver att hon överlevde genom att recitera stycken av (den tyska) världslitteraturen. Hon skriver att hon sökte upp tyska lägervakter, städerskor och andra, och berättade att hon också var från Berlin, vad hon kom ifrån. Hon skriver att hon överlevde därför att hon vissa stunder var "Delia", och inte bara nummer A3709. Det är starka ord. Om hur vi behåller människovärdet, och att det är detta som håller oss vid liv. Kanske betyder det mer, än de brödkanter eller det klädesplagg som dessa kontakter gav henne. Jag vet inte.

Och boken handlar också om det där som många överlevnadsskildringar berör. Att de som överlever måste leva också de liv som de döda inte fick. Cordelia vet att när numren tog slut i Auschwitsch, så återanvändes dem med ett "A" framför. Hon har själv haft möjlighet att slå upp vem som hade nummer 3709, och hon känner resten av sitt liv att det hon gör, det gör hon också i namn av den andra flickan, vilkens plats hon tog. På sidan 132 står det

3709 min syster, jag ville återskänka dig det liv som berövats dig, denna sommarmorgon är också din, kan också din död återupprättas i mig? Någon kommer att sluta mina, dina, ögon. Min grav blir också din, en skovel mull för mig och en för dig, en sten för dig och en för mig.

Men jag har så många frågor. Det finns nästan inga konkreta detaljer av det där lägerlivet, bara antydningar, som man alltså får fylla i med hjälp av sådant som andra berättat. Och det är så vaga beskrivningar av vad som händer efter kriget. I vad som beskrivs som en drömsekvens återvänder Cordelia till barndomshemmet, där ett tjockt dammlager ligger över allting, som om tiden stått stilla. Men det verkar på de faktiska händelserna som om hon inte återvände, som om hon kom direkt till Sverige. Först tror jag att det beror på att hennes föräldrar inte överlevde kriget, men senare brevväxlar hon med sin mor. Och jag undrar när och hur de träffades igen efter kriget. Vad sa de till varandra? Och råkade inte hennes mor också illa ut – även hon var ju till hälften judinna?

Cordelia antyder vidare att hon, som tidigare i sitt liv inte uppfattat sig som jude, nu sökte sig till den judiska gemenskapen. Jag vill veta hur det gick till, några sådana svar får jag inte. Berättelsen är medvetet vag och slingrande på den här punkten.

Det jag har tänkt på under de veckor, sedan jag läste ut den här boken är en passage där Cordelia skriver om sin vägran att tyckas synd om. Hon drar paralleller till Anne Franks dagbok, som "slutar då isen brister och Annes lillgamla och ack så försonliga funderingar kvävs i rädslans strupgrepp" (s 129). Ingen ska gråta över Cordelias historia, så som de gråter över Annes. Inga "vackra unga skådespelare [ska få] en tacksam roll att kreera på film och teater" (s 129). Och jag undrar vad Anne Frank hade skrivit om sin vistelse i koncentrationslägret om hon överlevt. Hade hon då blivit den symbol hon är idag? (Nyligen blev hennes dagböcker världsminne.)

Men från Cordelia får jag inte de svar jag söker hur man ska agera för att överleva. Vilka är överlevarna? Varför klarade de sig, och hur? Jag vet inte om jag har rätt att ställa sådana krav på en berättelse, men jag kan inte läsa om den här tidsperioden (och jag har läst mycket om den) utan att vända och vrida på pusselbitarna och se vilken roll jag själv skulle spelat. Skulle jag varit offer eller bödel? Eller – vilket är det mest skuldtyngda och sannolika – en medlöpare som i tysthet blundar och vänder sig bort från det hon borde begripa?