Varning för leda

Nån gång i våras köpte jag Johan Theorins senaste bok, Blodläge, till min sambo med baktanken att själv läsa den så snart som möjligt. Så snart som möjligt blev nu i veckan, men det hade kanske skett tidigare om sambon visat lite mer entusiasm.

Nu när jag också har läst är jag inte heller entusiastisk. Tvärtom, faktiskt. Det var en av de sämsta böckerna jag brytt mig om att läsa ut på år och dag. Åh, visst blir man mer besviken på en bok av någon som tidigare skrivit böcker man uppskattat? Jag har blivit riktigt behagligt skrämd av såväl Skumtimmen som Nattfåk (särskilt Nattfåk, faktiskt), men vad gäller denna nya saga om älvor och troll så griper den inte tag i mig nånstans. Språket känns platt och oinspirerat, och handlingen pendlar mellan att vara en hårdkokt gangsterfilm, ett skilsmässodrama och kittlande berättelser om hur älvorna uppfyller människors önskningar. (Vad gäller det sista spåret irriterar det mig nästan mest att Theorin mer än tidigare skriver in rationella förklaringar till de "mystiska" händelserna. Ska det vara spökhistorier, så ska det liksom vara spökhistorier – inte en vuxenvariant av "Blodet droppar", där det visar sig att det bara är en kruka lingonsylt som vält i matkällaren.)

En av bokens två huvudpersoner är Vendela som återvänt till Öland med sin nye man, kändispsykologen Max, som nu skriver en kokbok. De har byggt en lyxvilla i lilla Stensvik, bara en bit ifrån den plats där Vendela föddes och växte upp. Då var hon ett ensamt barn, som bodde med sin änkling till far, och sin förståndshandikappade storebror i ett hus utan el, och då hade hon i  uppgift att valla kor morgon och kväll, och att sköta hushållet. På sin väg till skolan passerade Vendela älvstenen, och där stannade hon och önskade sig saker, medan hon offrade något av sin döda mors smycken. Hon önskar sig en bästa vän, en resa till Borgholm, variation i den enahanda middagsmaten. Önskningarna går i uppfyllelse, ibland på de mest skrämmande sätt. Nu när hon som vuxen återvänt till Öland går hon igen till älvstenen och offrar mynt i hopp om att rädda sitt hopplösa äktenskap.

Den andre huvudpersonen är Per Mörner, som också han återvänt till Öland, sedan han fått ärva en gammal stuga. Han är skild, och är far till tvillingarna Jesper och Nilla. Nilla är svårt sjuk i cancer och ligger på sjukhus i Kalmar. Historien kompliceras av att Pers far ringer honom hela tiden. Han är tidigare porrkung, och kan stoltsera med  två erotiska magasin och en filmstudio. Nu har han svårt att tala efter en stroke, och skuggor ur hans tidigare liv förföljer honom. Per räddar honom ur en mordbrand i den före detta filmstudion. Polisen verkar sköta utredningen kring denna mycket valhänt, och det intensifieras inte ens när fadern blir överkörd av en smitare. Denna händelse blir  startskottet för att Per (med lite hjälp av Gerlof Davidsson, som dyker upp även i denna bok) ska börja rota i faderns förflutna. Per får kontakt med män och kvinnor som medverkat i faderns tidningar och filmer, och  det leder honom in i en porrhärva, och någon slags hämnd som jag aldrig blir helt klok på.

Jag antar att det skulle kunna vara möjligt att väva ihop de här trådarna (och några till) till en tät och spännande väv (även om jag måste tillstå att ingen av historierna kittlar mig något vidare), men Theorin lyckas inte. Det är ospännande. Och obra.

Men mest är det sorgligt att någon som kan få till bra historier skriver ihop något som faller så platt till marken. Jag hoppas dock att nästa bok är värd att vänta på (och jag väntar gärna länge på den, bara boken blir i Nattfåksstandard).

När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Dimma på Öland

Om den generella tendensen att filma allt som har nått försäljningstopplistans nedre halva tycker jag inte. 

Men jag hoppas ändå att filmatiseringen av Theorins Skumtimmen inte blir ett magplask (och inte heller att de går vilse i dimman, hehe). Jag gillar Daniel Lind Lagerlöf jättemycket, och hoppas nu bara på att hans fru Malin blir inblandad i manusarbetet.