Hur var det här då?

Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen? 
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut? 
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan? 
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld? 
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig? 
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig? 
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel? 
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du? 
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis? 
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu? 
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag  definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

21.38

Nu är det på tiden att Moa från Textappeal och jag börjar frossa i Margaret Atwood.

Och sen ska jag och Bokblomma ta tag i Majgull Axelsson! Och så måste jag be lite om ursäkt för att hon inte gillade Salinger som jag gillade. (Usch, jag känner mig alltid skyldig när folk läser böcker jag gillar och inte tycker om dem.)

Nattskräck

Sent på nätterna läser jag just nu Marie Darrieussecqs bok Tom är död, där berättarjaget skriver fram sorgen över sin son. Han som dog bara fyra och ett halvt år gammal. Det går långsamt framåt, för jag är trött, det är sent och jag har svårt att läsa utan att gråta. Jag vet ännu inte säkert hur och varför pojken dog, men jag anar att det finns en skuld där. Kanske en mor som var för trött och inte kunde vaka över sonen under middagsluren.

Det är en bok jag bara klarar av att läsa när jag håller min egen sömnvarma dotter i min famn och känner att hon lever. Och jag läser tills text blir suddig av tårar och sömn. Då lägger jag ifrån mig boken och blir klarvaken. Jag kan ju inte gärna läsa om Häxorna en gång till efter bara en vecka, så det blir att vrida och vända på sig i flera timmar innan sömnen infinner sig.

Och jag kan inte låta bli att fundera över om det finns böcker som jag inte borde läsa. Ja, det händer faktiskt inte alltför sällan att jag försöker komma fram till ett svar på den frågan. Det jag brukar komma fram till är att jo, visst finns det böcker jag inte borde läsa. Jag borde inte slösa mitt liv på meningslösa böcker. Böcker som varken roar mig eller lyfter upp mig. Böcker som inte ger mig mer kunskap eller vidgar mitt bild av världen. Böcker där jag inte känner igen mig eller böcker som inte talar till mig. Men nej, just den här boken är inte en sådan.

Det finns saker som är helt outhärdliga att genomleva. Den som lever finns mitt i det där, men jag som läsare måste hoppa över vissa partier, fuska mig fram, skumma och tjuvläsa slutet för att orka ta mig igenom. Som böcker om förintelsen. Som Majgull Axelssons bok Rosario är död. Böcker om tortyr, incest, kärlekslöshet och död. Jag måste tvinga mig att läsa sådana böcker. Jag gör det alltid med tacksamhet över allt det jag värdesätter i mitt liv. De människor som står mig nära som jag har hos mig. Den mat jag har i kylskåpet, den utbildning jag har genomgått, det arbete jag har och de framtidsplaner jag känner mig tillräckligt trygg för att försiktigt smida. Det som är självklart en vanlig dag blir i katastrofens och utsatthetens ljus en ynnest. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att ibland bli påmind om detta.

Men jag tänker ibland att det finns ett drag av förmätenhet inblandat. Jag sitter här och frossar i andras olycka, mår kokett dåligt och läser vidare. Jag ursäktar mig ädelt med att jag det är min skyldighet att åtminstone orka läsa om eländet om andra har kunnat genomleva det. Det är svårt att läsa om andras olyckor utan sensationslystnad och utan att slå sig för bröstet av ren präktighet. Jag försöker klara av balansgången med inlevelse och tacksamhet, vilket inte minskar känslan av skakande katharsis när boken är utläst.



Marie Darrieussecq skriver – om jag har förstått saken rätt – inte om en självupplevd händelse (och det tänkte jag att jag skulle diskutera i ett inlägg senare i veckan). 

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Ett tungt bagage

Veckans tematrio från Lyran handlar om böcker som förknippas med resor. Jag kopplar ofta samman böcker med resor, antingen genom att jag tänker på resan, eller genom att jag tänker på boken. Det funkar väl okej om man till exempel läser Bridget Jones Diary när man är i England (done that!), men man ser onekligen lite annorlunda på ett snöigt Washington om man samtidigt läser Anils skugga (som utspelar sig på ett varmt och fuktigt Sri Lanka) av Michael Ondaatje. Både boken och resan blir präglad av ett sånt möte. Tre exempel på andra bokresor från mitt liv följer här.

1. Jag läste Naomi Kleins No Logo på en camping i Sundsvall för några år sedan. När jag tog upp och började på boken hade vi varit på resande fot i nästan två veckor. Utan nätuppkoppling bodde vi i tält, tog bilen åt det håll kofångaren pekade och var utan bekymmer i världen. Knappt ens några tidningar och ett härligt ur hand i mun-liv. Kontrasten mot Kleins genomgång av vårt logo-iserade samhälle är stort. Plötsligt började jag se alla Adidas-overaller i campingens duschkö, alla Coca Cola-reklam utanför glasskioskerna, Fjällräven och Northface-märkena på de vattentäta regnjackorna. Under en dag på fjället några dagar senare tänkte jag på polarkaka när jag såg silhuetten av en ren avteckna sig i motljus en bit upp på sluttningen. Om man kan uttrycka saken så, skulle jag säga att jag tycker mycket om Kleins civilisationskritik. Den här boken är tjock, men det går att läsa ett kapitel här och där, en sida här och där. Jag gillade den tankeprocess boken väckte hos mig. Så att jag ibland väljer annorlunda.

2. En annan kulturkrock var när jag läste Aprilhäxan under en (jobb)resa till Israel. Hela dagarna satt jag i svettiga, varma föreläsningssalar på universitetet i Tel Aviv, kvällarna på svalare restauranger i medelhavsmörker där diskussionerna fortsatte, och på nätterna läste jag Majgull Axelssons saga om efterkrigssverige, och de fyra fostersystrarna som fått namn efter Hagasessorna. Just den här jobbresan var upptakten till ett stort projekt, med återkommande workshops världen runt de följande åren, och mycket jobb på hemmaplan däremellan. Jag har alltid förknippat det här projektet med just Axelsson, och faktiskt valt att ta med andra av hennes böcker när vi senare haft projektmöten i exempelvis Madrid och San Diego. (Då har jag lästRosario är död och Långt borta från Nifelheim.)

3. Jag skrev i förra veckans tematrio om presenter om John Marsdens sju böcker som inleds med boken I morgon när kriget kom. Nu när jag tänker på det måste jag ha läst serien under 2002, för det var på senhösten samma år som jag och sambon befann oss i Singapore, och jag ville så hemskt gärna köpa böckerna till honom (på engelska) i födelsedagspresent. Också här var det svettigt och varmt, och höga bötesstraff på att skräpa ner den offentliga miljön. Jag hade fått nys om att det skulle finnas en barnbokhandel i en av alla de stora shoppingarkader som finns i staden. Jag fick vandra långt, men till slut hittade jag den lilla affären, längst upp i en byggnad. Jag hade sådan tur att de hade nästan samtliga (och åtminstone de fyra första) av Marsdens böcker, som sambon kunde få på sin födelsedag dagen efter. (Han blev om möjligt ännu mer begeistrad i huvudpersonen Ellie, än vad jag redan var, så det visade sig vara ett mycket bra presentval.)  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

I stället för att jobba

Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.

Senast köpta inbundna bok: 

Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.

Senast köpta pocketbok: 

Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.

Favoritgenre:

 

Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.

Ultimata längden på en bok: 

En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte. 

Favoritbokhandel: 

Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.

Favoritbibliotek: 

Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat". 

Favoritplats att läsa (i hemmet):

 Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): 

Bilen kanske? 

Fem författare du alltid köper i inbundet format: 

Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta. 

Bästa lässnackset: 

 Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!) 

Bästa läsdrycken:

Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?

Bästa bakgrundsljudet vid läsning: 

Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar. 

När på dygnet läser du helst?

När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.

Bästa bakfylleläsningen:

Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är  fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Den jag skulle kunna ha varit

Jag tycker om MajGull Axelssons kontrafaktiska förhållande till livet. I särskilt de två senaste (Den jag inte var, respektive Is och vatten, vatten och is) undersöker hon hur det skulle kunna vara att leva ett parallellt liv. I Den jag inte var är det samma person som skildras, dels som Mary, dels som Marie. Två sidor av samma person. Två olika vägar som livet skulle ha kunnat ta. Samma person men annorlunda liv, beroende på omständigheter.

Hur skulle mitt liv ha sett ut om mina föräldrar bosatt sig någon annanstans? Om min familj hade råkat ut för katastrofer av något slag. Bilolyckor, dödsfall, bränder, sjukdom. Om jag gjort ett annat yrkesval? Om jag haft andra fritidsintressen som barn? Om jag tillbringat en längre tid på sjukhus som barn. Om jag haft andra syskon, lärare, klasskamrater, läst andra böcker eller bott i ett annat land? Hade jag fortfarande varit jag då, eller en annan person med samma namn?

I den senaste boken Is och vatten, vatten och is angriper Axelsson problemet från en annan vinkel. Här är det ett par tvillingsystrar som är så lika, så lika, och som får så olika liv. Särskilt intressant blir det att den ena av systrarna får ett (oäkta) barn nån gång i 40-talets Landskrona, men det är hennes syster som tar hand om, uppfostrar och älskar sonen som sin egen. Jag tycker just den här förskjutningen och diskussionen kring vem som är mor till pojken väcker många tankar.

Sedan är ju Axelsson så bra. Det är så avkopplande att läsa ett språk som bär berättelsen, och inte finns till för sin egen skull. Jag njuter av att läsa en riktig roman. Inget experimentellt, ingen deckare, bara en helt underbar roman, som diskuterar vad det är att vara människa. Och vad det skulle kunna ha varit.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Där man minst anar det...

En kompis till mig skriver med tunn tunn spindelblyerts i början av sina böcker upp de sidor där det finns textstycken med citat som hon tycker är bra. Det här vet jag eftersom jag många gånger har lånat böcker av henne. Bläddrar man till sidan 78 eller vad det är får man leta noga för att hitta hennes försiktiga understrykning av det hon tycker är intressant.

Ibland har jag kopierat idén, och sålunda hittar man även i en del av mina böcker noteringar om sidor (dock inte närmelsevis så tunna, och inte heller alltid i blyerts), och understrykningar. Oftare har jag dock skrivit av citat i min gröna, tjocka citatbok. Där finns vid det här laget högt och lågt. Aforismer som jag plockat upp från citatsamlingar, utdrag ur låttexter, och så korta rader från alla möjliga böcker. Från Nietzsche till Susanne Alfvengren.

Det intressanta är att en ganska alldaglig bok kan rymma pärlor. En riktigt dålig författare kan få till en formulering som jag gärna vill komma ihåg på ett eller annat sätt. Och ibland kan man läsa en riktigt bra bok, och förtvivlat försöka hitta en eller ett par meningar som fångar andemeningen av det som sägs, men skribenten som kan tillhandahålla ett så ypperligt helhetsperspektiv är inte samtidigt begåvad med det korta och kärnfulla.

Men det mest orättvisa i sammanhanget är att en citat som lyfts ur sin kontext kan få en helt annan betydelse, på gott och ont.

Nåväl, här kommer två tänkvärdheter från min samling:

I butiken vid entrén såldes billiga väskor och jag köpte den stora läderbagen för att den såg ut att tillhöra den jag ville vara.

ur Den jag aldrig var av Majgull Axelsson, s 65

Tänk så mycket roligt man kunde ta sig för i livet, bara inte folk alltid skulle 'prata'.

Anne Shirley, i Anne på Grönkulla eller någon av de andra Anne-böckerna (jag har inte noterat vilken), av L. M. Montgomery

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Läslust och inte

Jag mår inte bra när jag inte läser. Under få, och ganska korta perioder i mitt liv, då jag inte haft möjlighet att läsa, eller på grund av någon slags tanke om att spara tid fått för mig att jag inte skulle läsa, har jag snabbt upptäckt att läsning tillhör mina grundläggande behov. I samma kategori som att sova, att äta, att tvätta sig och att gå på toaletten. Den stora fördelen med att läsa är att man kan göra det samtidigt som en del andra livsnödvändigheter. I alla fall samtidigt som man äter eller sitter på toa. Men det har ofta irriterat mig att det är så jäkla svårt att läsa samtidigt som man duschar. Hur mycket man än utnyttjar möjligheten till att läsa i badet (och tro mig, jag hör till dem som utnyttjar den här möjligheten så ofta som möjligt om man bara har tillgång till ett badkar), så är det svårt att läsa samtidigt som man tvättar håret. 

Trots att jag levt en stor del av mitt liv med näsan i en bok kommer då och då perioder då läslusten inte finns där riktigt. Under hela april har jag läst på en enda bok (David Lagerkrantz' Syndafallet i Wilmslow), och under mars gick det också jäkligt trögt, med endast 2-3 böcker lästa. Jag har förutom detta ett tio-tal böcker som jag kommit in minst en tredjedel i, och som jag skulle beskriva som att jag läser aktivt, men det verkar stå till. Flera av dessa böcker är högt rejtade på bästsäljarlistor, av kritiker, och det är böcker som jag normalt skulle ha läst ut på 2-3 dagar (ja, snabbare än så går det inte när man ska heltidsarbeta också). Böcker som MajGull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Snabba cash av Jens Lapidus, och någon av Karin Alvtegens alla böcker som börjar på S. 

Men läser man av lust så läser man av lust. Då får man göra något annat om lusten tillfälligt sviker. Just nu spelar jag Age of Empire. Jag är en spanjor som invaderar Nya Världen med mina ridande missionärer. Jag vet inte om jag skulle jämställa datorspelande med läsande, men båda aktiviteterna konkurrerar om samma del av en småbarnsförälders tid. Det är lättare att somna ifrån när man läser. På gott och ont. Och det är svårt (men inte helt omöjligt) att spela datorspel medan man sitter på toaletten.