Ett barn (som tjänar pengar) ska jag ha när jag blir stor

Vi håller på med lite yrkesvägledning härhemma. Dottern har tyvärr sedan en tid övergett alla planer på att bli bilmekaniker (som vi vore i behov av en sån i vår släkt!), och har funderat rätt mycket över veterinär och sjörövare i stället. Just sjörövaryrket lockar mycket, men hon har flera gånger bekymrat frågat om flickor verkligen kan vara sjörövare. I såna lägen är det skönt att kunna plocka fram ett äss som Brechts Sjörövar-Jenny ur rockärmen!

Arkeolog är också ett drömyrke. Eller om det är paleontolog hon egentligen menar. Det hon vill göra är nämligen att å ena sidan gräva och upptäcka skatter och å andra sidan gräva och upptäcka ben efter sedan länge utdöda troll och dinosaurier. Kanske går yrkena att kombinera, även om jag har försökt intressera henne för den mer ekonomiska sidan av saken – kan hon inte tänka sig att till exempel arbeta lite med bygg och gräv? Rörläggare tjänar nog betydligt mer än arkeologer nuförtiden. Säkrare arbetsmarknad också. Fast nej, pekuniära argument biter ännu inte på min dotter.

Det senaste budet är emellertid att hon vill jobba som expedit. Helst som fröken i en kassa med rullband och streckkoder, men jag tror hon med lite mild övertalning kan tänka sig att arbeta i en bokhandel, så länge kunderna betalar tjugotretton centimeter och femtio kontant.

Nu måste vi bara ta reda på hur mycket bokhandelsexpediters mammor får i rabatt.

Spöke, spöke i huset där

För ett tag sen jämförde jag med Brechts teaterideal när jag skrev om Clarice Lispectors bok Stjärnans ögonblick. När Brecht framförde sin idé om Vervremdung (det vill säga att man skulle hindra teaterpubliken att ryckas med och bli berörd av föreställningen genom att bryta illusionen av verklighet på alla upptänkliga sätt) så gjorde han det som en reaktion på Stanislavskijs naturalistiska ideal, där scenkonsten skulle efterlikna verkligheten, och skådespelaren vara "äkta på scen".

Och det är ingen överdrift att säga att Sarah Waters är en författare tillämpar The Method (som Stanislavskijs ideal kallas i USA) när hon skriver. Hennes känsla för tidstypiska händelser, tankar och föremål känns nästan skrämmande äkta tänker jag flera gånger när jag läser boken The little stranger, och Waters förmåga att förställa sig enligt det årtionde hon skildrar är lika övertygande andra böcker som jag läst av henne.  Eftersom jag vistats i det engelska 40-talet många gånger, till exempel under de senaste årens omläsningar av Christie-deckare är det mycket jag känner igen i tonen, samhället och tankarna.

Men det klassperspektiv som Waters anlägger är sällan så tydligt i autentiska 40-talsböcker. Här är berättaren Dr Faraday, en medelålders läkare vars föräldrar har gjort stora uppoffringar för att han ska få sin utbildning. De är båda döda nu, bland annat till följd av de försakelser de behövde göra för att få sin son genom läkarutbildningen. Dr Faraday har återvänt till sin hemby, där han inte får patienter från överklassen (eller ens övre medelklass), eftersom han ses som en uppkompling, samtidigt som dem han vuxit upp tillsammans med ser honom som någon som lämnat arbetarklassen. Han hamnar i mitten, och hankar sig fram, men inte så mycket mer.

Som barn besökte Faraday vid ett tillfälle Hundreds Hall, det stora herresäte, där faktiskt hans mor en gång arbetade som barnflicka. Han fascinerades av huset, av den rika familjen, av denna symbol för rikedom och överflöd som han aldrig tidigare hade sett. När han fick tillfälle att komma in i husets entré-hall, karvade han försiktigt bort en bit av den vackra gipsdekorationen som prydde väggen, och tog med som minne. Är det rentav vid detta tillfälle som husets förfall börjar – som efterdyningarna från första världskriget, ryska revolutionen och underklassens längtan efter bättre arbetsvillkor och bostäder?

30 år senare får Dr Faraday får av en slump ett sjukbud till Hundreds Hall – den nya tjänsteflickan Betty har blivit sjuk. Det visar sig dock att hon inte är särskilt illa däran, utan snarast längtar hem, och tycker att huset är spöklikt. Dr Faraday har svårt att förstå att någon inte kan trivas som får vistas i ett sådant hus; själv är han överväldigad, trots att han tydligt ser att husets storhetstid är förbi. Familjen, som nu består av gamla Mrs Ayres, den krigsinvalide sonen Roderick, och hans syster – den rätt osköna – Caroline, hankar sig fram med avlagda kläder, tillstängda, kalla rum, och utan att ens någonsin unna sig själva någon en lyx som läkarbesök eller tjockare skivor av den kaka som serveras till det svarta teet. Dr Faraday fascineras av familjen, och erbjuder sig att utan ersättning behandla Rodericks skadade ben med elterapi. På så sätt kommer han att tillbringa mycket tid tillsammans med familjen, och får god inblick i de mystiska händelser som utspelar sig där.

Ja, här blir det spoilers mina vänner, så sluta för all del läsa nu om ni inte vill veta för mycket. Waters har planterar in en slags poltergeist i sin historia. Den lämnar brända märken i Rodericks rum och skrämmer honom till galenskap, så att han – genom Dr Faradays försorg – blir intagen på ett mentalsjukhus. Den lurar gamla Mrs Ayres att tro att det är hennes döda dotter Susan som spökar, och hon drivs slutligen att hänga sig själv. Den jagar Betty och städhjälpen ur köket genom att vissla i det gamla talröret från barnkammaren (oerhört skrämmande detalj, enligt mig!). Den får slutligen förnuftiga Caroline (som brutit en möjligen alltför hastigt ingången förlovning med Dr Faraday) att kasta sig över räcket från tredje våningen, efter att hon utropat "Du!". Dr Faraday finns där hela tiden i bakgrunden, och medicinerar bort problemen. Caroline visar honom böcker om poltergeistrar och andar, men han förkastar dem. Eftersom det är en jag-berättelse får jag ändå en stark känsla av att hans sätt att ge allt rationella förklaringar är en smula slentrianmässigt.

The Little Stranger är alltså den spökhistoria som faktiskt skrämde mig flera gånger under läsningen (det gillar jag ju, på sätt och vis). Men så här efteråt irriterar mig spöktemat faktiskt en hel del. Inte för att jag har problem med spökhistorier (tvärtom, faktiskt, det finns tidigare exempel på att jag varit arg på en spökhistoria som fick alltför rationella förklaringar), och egentligen inte för att jag har problem med att man inte riktigt vet hur saker och ting förhöll sig, utan för att jag tycker att slutet på boken inte tillräckligt öppnar upp för hur det skulle kunna ha varit. Är det en del av Dr Faraday som (mer eller mindre omedvetet, lite likt Harry Potter som ibland dras in i  Lord Voldemorts huvud) likt en avundsjuk ande hämnas på invånarna i det hus han beundrat och åtrått sedan en liten pojke? Är det dottern Caroline som bär skulden, eller flickan Betty? Jag vet att många andra har läst den här historien vid det här laget, och vad säger ni om spökerierna? Just nu är jag mest böjd åt att tro att det är  Dr Faradays onda, undermedvetna genius som hämnas för att han aldrig blir accepterad som en jämlike av överklassen. Eller så arbetar han medvetet för att komma åt huset.

Nu när jag skrivit klart det här och ska publicera så är det sent på kvällen, och nästan alla lampor här i huset är redan släckta. Jag tycker det är rätt obehagligt att sitta här och tänka på bokens händelser, och på den gapande mörka dörröppningen som leder till köket. Och jag funderar allvarligt på om jag kan klara mig hela natten utan att gå på toaletten, för jag är inte säker på att jag vågar gå genom mitt nedsläckta bibliotek. Om det inte dyker upp några fler blogginlägg från mig, så har jag kanske kastat mig ut genom fönstret eller hängt mig i badrocksskärpet.  

Så nära, och så långt ifrån

Lyran har länge haft ett citat en bra bit ner i högerspalten på bloggen. Att tänka är en handling.
Att känna är ett faktum, står det. Ur Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Nå, citatet får vara hur tänkvärt som helst, men jag fastnade för namnet. Clarice Lispector. Clarice Lispector. Jag vet inte vad ni tänker på, men i över ett år nu har jag (fast att jag så klart inser att likheten är rena tillfälligheter) tänkt på Clarice Sterling i När lammen tystnar. Det är namnet Clarice som spökar, så klart. Och så Lispector som påminner om 'inspector'. Ja, hur som helst så kan det ibland gå till så när jag väljer böcker, i fall nu nån vill veta.

För här har jag under några dagar läst denna förunderliga lilla bok Stjärnans ögonblick. Det är en metaberättelse om en författare som inte kan låta bli att berätta historien om den fattiga flickan Macabéa i Brasiliens slum. Hon som inte vet hur man ska leva. Så menlös, anspråkslös och så utan drivkraft. Hon har nån slags pojkvän som hon låter köra över henne på alla sätt (utom att faktiskt rent bokstavligt dra över henne) och sedan lämna henne för hennes rikare och vackrare väninna. Väninnan får henne att låna pengar för att kunna besöka en spåkvinna. Och spåkvinnan förutspår en lysande framtid för Macabéa – som går direkt därifrån för att möta sitt öde, vilket visar sig vara att bli överkörd av en dyr, gul bil. På trottoaren blöder hon till döds, och författaren kan äntligen släppa detta meningslösa människoöde som trängt sig på.

I efterordet (av Örjan Sjögren) står det att romanen är ett exempel på hur verkligheten förvandlas till konst. Det står också såna där saker som att "texten har tagit det metafysiska språnget" och att denna tragiska berättelse är full av en "speciell lispectorsk humor". Må så vara. Jag fastnar för skildringen av hur en historia tränger sig på en författare och kräver att bli berättad. Författaren resonerar sig fram till hur han (för författaren är helt klart en "han" här, även om Lispector är en "hon") ser på Macabéa. Han är en allvetande författare, oförmögen att gripa in i hennes eländiga liv, trots att det är sprunget ur hans eget medvetande. "Jag svär på att det inte finns något jag kan göra för henne. Jag försäkrar er att om jag kunde förbättra något skulle jag göra det" (s 44). Jag tänker på författaren som en gud som skapat  universum och människor, men sedan inte kan styra hur människorna agerar.  Bokens lek med författarens skaparlust och vånda, med obevekligheten i den historia han tänkt ut (vid ett tillfälle försöker författaren lämna berättelsen, och Macabéas sällskap, tar en paus under några dagar, men saknar sin skapelse så mycket att han återvänder) påminner mig mycket om Cees Nooteboms ihopfantiserade historia Paradiset förlorat som jag läste för nästan precis ett år sen. (Och med tanke på Nooteboms stora beläsenhet är jag böjd att tro att det inte är en slump att kvinnan som utlöser hans fantasi och roman läser en artikel om Brasilien; visst måste det vara en blinkning till Lispectors metaroman!)

Men mest av allt tänker jag på hur det här är en bok som genom att hela tiden rycka läsaren från historien, och påminna henne om att det bara är fiktion, i själva verket understryker hur nära verkligheten det hela är. Det är så nära verkligheten, att vi inte för ett ögonblick får tillåtas att dras med i historien, att snyfta åt Macabéas tafatta verklighetsuppfattning eller hennes hopplösa möjligheter att ta sig ur fattigdomen. Gör vi det slår sentimentaliteten till, och vi blir oförmögna till att se att detta inte är fiktion utan verklighet. (Ja, jag antar att det är precis det här som Sjögren menar när han skriver "Texten har tagit det metafysiska språket" i efterordet.)

Det skulle bli en så bra pjäs det här! tänker jag också. För här har vi en text som har tagit fasta på Brechts vervremdungsbegrepp; han använde det på teatern, och menade att det var viktigt att åskådarna inte levde sig in känslomässigt i det som hände på scenen, eftersom de då riskerade att förlora den kritiska blicken. På samma sätt är det här. Så fort jag som läsare försjunker i Macabéas förunderliga föreställningar om allt hon nytt och spännande hon hör talas om på radion, eller förfasas över likgiltigheten hos den läkare som undersöker hennes undernärda kropp (och envisas med att gräla på henne för att hon "bantar", när hon i själva verket inte fått ett enda riktigt mål mat i hela sitt liv), ja, då rycker mig författaren därifrån. Ingen jävla sentimentalitet här, inte!  

Och det är bra.