Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Hjälp! Buxbombuskarna är det enda jag minns

Nu behöver jag hjälp att hitta en gammal favoritbok som jag har tappat titel och författare till. Det är en barnbok som jag gissar att 10-11-åringar fortfarande tycker är helt fantastisk, om de kommer över den. Den handlar om tidsresor och utspelar sig på något slott i England. Trädgården på slottet är full med buxbombuskar, klippta i olika figurer. En är en ekorre vill jag minnas. Det finns en nutid och det finns en dåtid, och i dåtiden finns det en pojke som jag tror heter Toby. Det är i alla fall någon som heter något på 'T', kanske är det inte pojken, utan någon trädgårdsmästare eller något. Jag tror också att det finns en flicka som heter något på 'L'. 'Linnet', kanske. Något av de här barnen finns också i nutiden, och reser alltså tillbaks i tiden. Och jag har för mig att det finns en sång som spelas där i slottet, musik som kan höras genom århundradena.

Jag läste boken flera gånger på låg- och mellanstadiet, så den fanns åtminstone i svenskt tryck och svensk översättning runt 1983-84, och det var då ingen äldre bok (av typen Edit Nesbiths böcker; det är inte hon som är författaren, även om den liknade Huset Ardens gåta lite), även om det engelska originalet förstås skulle kunna ha några decennier på nacken. För säkerhets skull kan jag påpeka att det är inte Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Burnett jag söker. Och inte heller boken Jessamy of Barbara Sleigh. Dom har jag koll på.

10 poäng och evig ära till den som kan hjälpa mig att identifiera boken!

Alltid den där Jane

Jag har nu sett (om) hela serien Lost in Austen, tv-äventyret där 2000-talstjejen Amanda Price, som älskar Pride & Prejudice över allt annat, får besök av Elizabeth Bennet som en dag gör entré genom en tidigare okänd dörr bakom Amandas badkar. Flickorna byter tid och liv, och medan Elizabeth tar plats som barnflicka i en modern Londonfamilj (och klipper sig kort, blir vegetarian, och njuter av alla nutidens appliances (som att beställa och betala taxi med sms)) hamnar Amanda som gäst på Longbourne samma vecka som Mr Bingley flyttat in på Netherfield.

Till en början agerar hon fascinerat utifrån antagandet att alla hon möter är romanfigurer. Hon förutspår vad som ska hända, och tar saker och ting för givna. Men i denna underbara serie (och här kommer spoilervarningen) har man verkligen tagit fasta på fjärilseffekten. När Elizabeth saknas rullas förstås ett helt annat händelseförlopp upp. Jane gifter sig med Mr Collins. Charlotte Lucas åker som missionär till Afrika. Och när vi träffar Austens romanfigurer i verkligheten visar det sig att deras karaktärer mejslats och händelser förskjutits för att passa in i romanbygget. I verkligheten – jo, för de är verkliga personer, och inte bara delar av en underbar dröm som Amanda erfar – i verkligheten är Miss Bingley lesbisk, och Georgiana Darcy har inte blivit bortförd mot sin vilja, utan tvärtom försökt förföra Wickham. Och denne visar sig i sin tur vara styckets hyggligaste prick, självironisk och självuppoffrande. Det enda som jag har emot den här mycket lyckade filmatiseringen är nog att Amanda väljer en Mr Darcy som mer än något annat är en karikatyr av den figur Austen målar upp på Netherfield-balen, i stället för den ironiske (och mycket snyggare) George Wickham.

Jag har varit lite trött på de senaste årens hänsynslösa exploaterande i och av Jane Austens namn, men när resultaten blir så här bra förlåter jag allt.

(Och jag har redan börjat knacka lite i väggen bakom mitt badkar. Om inte Elizabeth känner för att titta in, så kanske Elinor Dashwood gör det. Teet står klart.)