Det är som tur är aldrig försent att få nya bilderboksfavoriter!

Det är många djur man läser om som småbarnsförälder. Grodor och ankor. Rätt mycket björnar, otaliga hundar, kaniner och katter. Och drakar, monster, dinosaurier och spöken. Pingviner och kaniner igen. Det finns ibland små barn i barnböckerna, men desto fler isbjörnar och flodhästar känns det som, och jag börjar bli trött nu. Kanske är det därför jag blir extra glad när jag mitt i bilderboksdjungeln upptäcker en ny favorit: Var är mamma?, skriven och tecknad av Julia Donaldson och Axel Scheffler – samma par som ligger bakom de fantastiska böckerna om Gruffalon (som jag skrivit om här tidigare).

Historien är enkel: En liten apa letar efter sin mamma, och får hjälp av en fjäril i sökandet. Hon ställer frågor för att få reda på hur apans mamma ser ut, så att hon kan hjälpa henom att hitta henne. "Är hon stor?" frågar fjärilen, och apan svarar "Hon är större än jag". Fjärilen föreslår genast elefanten, som finns bara om hörnet. Men apan protesterar så klart, och specificerar att hens mamma tycker om att vira svansen runt träd. Nästa djur som fjärilen presenterar som mamma-material är är därmed – inte oväntat – en orm!

Och så där fortsätter det. Apan hävdar att hens mamma (till skillnad från ormen) har ben, och fjärilen visar henom på en spindel! Sedan en papegoja, en groda och en fladdermus. Att läsa boken tillsammans med ett barn är en hisnande upplevelse, för barnet tycker så klart att fjärilen är helstollig som tror att en groda kan vara mamma till en apa. Men samtidigt problematiseras ju det där med att kunna göra en tillräcklig och uttömmande beskrivning. Hur mycket information behöver apan ge till fjärilen för att hon ska förstå vad hen menar? Apans misslyckanden blir för barnet en viktig övning i dekontextualisering – alla i omgivningen känner inte alltid till alla omständigheter som barnet vill berätta om och kan fylla i de detaljer som saknas. Det är viktigt att inse vad din lyssnare vet, och vad du behöver förtydliga.

En spännande twist i berättelsen kommer mot slutet när det går upp för fjärilen att apans mamma faktiskt liknar henom. "Du har inte sagt att ni liknar varann!" säger fjärilen. "Nej, det trodde jag du förstod minsann", muttrar apan. Och fjärilen svarar: "Sånt vet man inte så säkert, nej... / för mina barn liknar då inte mej." Jag blev alldeles varm och glad när jag läste det här första gången. En sån viktig sak – att föräldrar och barn inte alltid liknar varandra! En del barn är adopterade. En del barn är biologiska men ser inte alls ut som sina föräldrar ändå. En del barn kanske ser ut som sina föräldrar, men är väldigt olika till sättet – de är sjuka (eller föräldern är sjuk) eller handikappade. Ja, jag blir så lycklig av den här lilla, lilla meningen.

Och som om det inte var nog, så är den apa som fjärilen till slut hittar inte den lilla apans mamma – utan hens pappa! Åh, tänk vilket statement: man kan inte se skillnad mellan en mamma och en pappa! Jag älskar älskar älskar när barnböcker utan att göra värsta temat av det hela lyckas få med viktiga självklarheter.

Sen slutar historien med att apan och pappa går hem till mamma, familjen är samlad och ordningen är återställd i den lilla apans universum. Och jag vet, man hade kanske kunnat tänka sig ett queerperspektiv också i den här historien, men det är faktiskt att begära för mycket salighet av en enda bok.

Enligt O skriver om en annan ny bok av samma radarpar: Zog, den lilla draken. Vi fick båda i ett månadspaket från Barnens Bokklubb i förra veckan, och även om Zog också är trevlig på många sätt, så tycker jag inte den är lika underbar som Var är min mamma?

Om ett hiskeligt djur, en Gruffalo!

När man har ett barn går mycket tid åt till att visa henne världen, och glädjas åt hennes förtjusning. Tycker man om böcker kan man ibland inte bärga sig tills hon har rätt ålder för att kunna ta till sig ens egna älskade läsupplevelser. Det är spännande att läsa mina gamla Pelle Svanslös-böcker tillsammans med henne (nåja, de första 43 gångerna i alla fall).

Men en annan positiv effekt av att ha ett barn är att man får möjlighet att helt ogenerat läsa nya barnböcker, som inte fanns när jag var i bilderboksåldern. En bok som jag hade sneglat på ett tag (för jag tyckte den lockade, och påminde om en av mina gamla älsklingar Till vildingarnas land), var boken Gruffalon. Den är kanske inte riktigt lika underbar som vildingarna, men det här är ändå en fantastisk bok.

Den handlar om den listiga lilla musen, som ständigt hotas av skogens alla köttätande djur. Räven bjuder in till lunch, ugglan på te och ormen till fest, och för att undgå att bli vännen som äts till middag har musen uppfunnit det hemliga vapnet, det påhittade monstret Gruffalon! När således räven vill sluka den lilla musen förklarar denne glatt att han just har en lunchdejt med en Gruffalo. Räven har aldrig hört talas om detta djur. "En gruffalo? Vad är det månntro?" frågar han i Lennart Hellsings eminenta översättning. "Ett hiskeligt djur är en gruffalo", svarar musen, och beskriver vidundret: en giftgadd på näsan, knotiga knän, glödande ögon och giftlila taggar på ryggen. Räven blir rädd och smiter in i sin lya, liksom ugglan och ormen snabbt försvinner när musen beskriver sin påhittade vän.

Nåväl. Så långt är allting gott. Men boken slutar inte här, för helt plötsligt, när musen travar fram där i sin sjumilaskog får han syn på något som är verkligt hiskeligt - kan det verkligen vara en Gruffalo? Jojomensan. En gruffalo som gärna vill ha lite musmos på sin smörgås. Nu gäller det för musen att tänka kvickt. Han hävdar strax att han må se ut som en liten mus, men inte smakar han gott, och alla skogens djur är rädda för honom. Om gruffalon bara vandrar alldeles bakom honom genom skogen, så ska han få se. Och under sin vandring träffar de på ormen, ugglan och räven, som alla skräckslagna flyr vid åsynen av gruffalon. Denna tror i sin tur att det är musen de fruktar, och lägger strax själv benen på ryggen. I den fridfulla skogen kan den lilla musen njuta av sin nöt, utan rädsla att bli uppäten av lurande rovdjur.

Boken är skriven av Julia Donaldson, och illustrerad av Alex Scheffer. De har även gjort fler böcker om gruffalon, men jag tycker att det här utan konkurrens är den bästa. En variant på temat hur den lilla, fysiskt svaga med hjälp av ett gott huvud överlistar vad som verkar vara en överman.

En uppläsning (på engelska) kan man få här, tillsammans med alla de fantastiska bilderna:

Gruffalon har förstås också en officiell fansajt.