Hungerspelet

Just nu läser jag Döden i grytan av Henrik Ennart & Mats-Eric Nilsson (ni vet, han som skrivit Den hemlige kocken, och ständigt tjatar om hur vår mat är full med e-nummer), som bland annat handlar om att förskolebarn inte längre får hjälpa till i köket och att korvkiosker tvingas sälja pulvermos i stället för kiosklagat potatismos, eftersom de inte får skala jordiga potatisar i kiosken.

Och det borde göra mig arg, men jag blir mest fruktansvärt hungrig. Och inte är jag sugen på långkok och ekologiska morötter, utan det är en protesthunger som kräver formfranska med apelsinmarmelad.

(Jag försöker analysera varför den här boken får såna effekter. När jag typ läste Snabbmatslandet av Eric Schlosser så höll jag mig ifrån hamburgare i flera år, men Ennart och Nilsson får mig att dras till halvfabrikaten. Är det något med bokens dramaturgi? Eller åt jag helt enkelt för lite till middag?)