Man tager vad andra haver

Idag får en papperslapp mig att tänka på en kusin jag har. Han är två år äldre, vilket innebär att vi är jämngamla nuförtiden, men när vi växte upp så var han (konstigt nog skulle man säga om man känner honom) en stor förebild som jag gärna tog efter.

Papperslappen innehåller lite läsdokumenation, några nedskrivna rader från vecka 6 år 1987. Jag gick i sjunde klass, och skulle snart ha sportlov. Boken jag läst ut och gett ett omdöme var Stephen Kings bok Cujo, och det var en av min kusins älsklingsböcker, som han lånat till mig:

Och jag inser härigenom något som jag inte tänkt på förut. Min kusin och hans bokhylla har spelat en inte helt irrelevant roll i min litterära uppväxthistoria!!

Det var till exempel han som introducerade mig både för Susan Coopers En ring av järn och för Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Inte att förglömma var det hans mor (således min moster) som gav honom Grottbjörnens folk och Hästarnas dal i 14-årspresent, böcker som jag ganska snart lånade. Förutom Cujo, så sålde han även in Gökboet (av Ken Kesey) hos mig. Och när han var så där 17-18 och alldeles uppslukad av Peter Englunds Poltava och Jan Guillous I nationens intresse, ja, då var det jag som hängde på.

Det är märkligt det där, vilka tillfälligheter som gör att vi läser de böcker vi läser. Hade jag inte hittat den här lilla lappen, med läsdokumentationen från 1987 hade jag aldrig associerat de här böckerna med min kusin idag (kanske med undantag av Gökboet). Jag skulle mest ha kommit ihåg de där visselpiporna vi täljde när vi lekte indianer vid Dödskalleklippan, och hur vi åkte hemmagjorda vattenskidor efter en motorbåt. Och hur olidligt det var när han sjöng Habanera ur Carmen under en fyra timmar lång bilresa till Stockholm.

Min kusin fyller 40 år på lördag, och jag är inte ens säker på om han skulle uppskatta en bok idag. Annars skulle så klart den sjätte och sista delen i Jean M. Auels serie om grottbjörnsflickan Ayla vara självskriven.

Jag spelar lite Carmen i stället – så här ska det låta:



Som av en ren händelse bloggar Helena och Helena om Stephen King nu i dagarna. Om nu nån råkar vara intresserad av det än av min kusin.

P.S. Poängräkningen fortskrider givetvis. Ytterligare poängingivande inlägg följer under dagen. 

Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 1

Under mitt liv har jag läst åtminstone de här böckerna med föreställningen att de, eftersom de uppgavs vara favoritböcker, skulle säga något om föremålet för min ömma låga: 

Cujo av Stephen King Om rabiessmittad hund som attackerar huvudpersonen, som större delen av berättelsen sitter inlåst i en bil, utan mat och vatten. Och toalett (men det nämns förstås inte).

Fölungen av Richard Fuchs Om en hästtokig flicka som får ett barn med sin favoritponny. Barnet (som får hästhuvud, och alltså inte hästkropp som nån slags kentaur) blir bland annat president i USA.

Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck Den här minns jag inget alls av. Jag tror inte ens att jag hann läsa ut den innan förälskelsen tog slut. 

Det var nu så länge sen jag var tonåring. Men när jag går förbi titlarna i hyllan händer det att jag tänker på anledningen till att de står där. 

Törs du avslöja vad du läst när du var kär och galen?

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg

Ljudböcker eller inte

Jag läser aldrig ljudböcker nu för tiden. Eller lyssnar på böcker. Eller vad man ska kalla det. Jag gjorde det ganska ofta för ganska länge sedan. Ungefär för så länge sedan att vi talar om kassettband, och ett mycket begränsat antal ljudböcker på biblioteket. Så begränsat att det inte var särskilt svårt att beta av bibliotekets samlade utbud på en halv sommar. Jag slutade faktiskt lyssna på ljudböcker ungefär samtidigt som den stora ljudboksboomen kom, och det låter lite snobbigt när man säger det, men det berodde på andra saker i livet än något slags ställningstagande mot att alla helt plötsligt går runt med proppar i öronen eller lyssnar på Läckbergs senaste i bilradion när de kör till sommarstugan. 

På den tiden jag lyssnade blev det (på grund av bibliotekets urval) lite av varje. Jag minns Stephen Kings Sommardåd (som alltså är en långnovell och förlaga till filmen Stand by me). Jag minns Doris Lessings Det femte barnet. Jag minns Håkan Nessers Borkmanns punkt. Den hade jag försökt läsa i bokform flera gånger tidigare, men inte kommit in i. Hade det inte varit för ljudboken hade jag aldrig läst klart den. Och säkert inte läst andra Nesserböcker efter det, så jag är väldigt glad för att Majornas bibliotek hade just den där ljudboken i typ åtta kassettband. Under gymnasiet (för ett halvt liv sen, alltså) var det ganska ofta som jag lyssnade på engelska ljudböcker. Öva språket och höra något intressant samtidigt. Särskilt minns jag  A town like Alice (eller Fem svarta höns, som den heter på svenska) av Nevil Shute, som jag lyssnade på medan jag strök tvätt ute på altanen, en varm vårdag.

För det är ju det man gör när man lyssnar på en bok. Man gör något annat samtidigt. Stryker. Kör bil. Lagar mat. Spelar Tetris eller lägger patiens på datorn. Nu när man inte längre är bunden till bandspelaren utan kan plugga in iPodens hörlurar i öronen när som helst och var som helst blir lyssnandet enkelt. En bok medan du rensar ogräs, eller cyklar till jobbet. Faktum är att man till och med kan lyssna samtidigt som man tar itu med en maratonnattning av sina barn (även om detta förutsätter att man gömmer sladden och öronpropparna under håret). 

Men jag lyssnar alltså inte längre på ljudböcker. Det finns i huvudsak två skäl:

1) Jag föredrar att lyssna på radio i min iPod. Det gör jag tämligen ofta, till exempel på väg till och från jobbet, medan jag hänger tvätt, eller gör något annat som inte är för bullrigt och tar uppmärksamhet från programmet. Fördelen med pod-radioprogrammen är att de oftast är betydligt kortare än en bok. Vetenskapsradions olika program är mina favoriter: 20-25 minuter långa, allmänbildande, och med ett innehåll som spänner över ett brett fält. Läser jag en bok med öronen och blir avbruten hela tiden och behöver höra om är det svårt att hänga med. Det är också svårt att överblicka var i ljudströmmen det kommer att finnas en naturligt punkt att pausa. Ni vet kapitel - sådana brytpunkter som man ser i ögonvrån när man ögonläser.  

2a) Jag läser mycket snabbare med ögonen än med ögonen, så det känns som ett slöseri med tid att lyssna på boken, när jag kunde läsa den mycket snabbare. (Det är förstås lite paradoxalt, för jag skulle förstås samtidigt kunna lyssna i situationer där jag idag inte kan läsa, och på så sätt utnyttja tiden när jag borstar tänderna eller byter lakan.)

2b) Men det har också att göra med att jag upplever boken på ett helt annat sätt om jag hör den uppläst än om någon annan läser. Detta är säkert  något jag delar med många andra. En sak är att uppläsaren påverkar tolkningen av boken - och detta kan bli både en förhöjning av upplevelsen om man har tur, och vara en katastrof i andra fall. En annan sak är att det skrivna ordet idag inte alltid är gjort för att läsas högt. Det är svårt att minnas allting, det är krångligt att gå tillbaka om man vill kolla en uppgift om någonting. Ett namn eller en plats. En inkonsekvens. Det ligger i det skrivna språkets natur att författaren inte behöver upprepa sig, eftersom läsaren kan gå tillbaks och kontrollera vem "han" syftar till, och om huruvida det var Gunilla eller Ulla som var gift med Hans som efter att ha lämnat historien sedan kapitel två, dyker upp i igen i kaptitel femtioelva. 

Jag har alltså inte något principiellt emot ljudboken. Tvärtom. Det är väl fantastiskt att så många läser, oavsett på vilket sätt. Ljudboken passar bara inte så bra in i mitt liv just nu. Min pappa har däremot just upptäckt dess tjusning, och somnar varje kväll med sin mp3-spelare i öronen. Han har hört fler böcker i år än sammanlagt under den senaste 10-års-perioden. Det är inte bara personer som har haft svårt att hinna med böckerna, eller att komma in i dem (som min pappa), utan personer som läser och skriver dåligt (kanske rentav är dyslektiker) har i och med ljudbokens närvaro, och relativa prissänkning på senare år, fått mycket mer tillgänglig litteratur. Det är bara positivt. (Synskadade har också fått det lättare, men dessa har tidigare kunnat låna inläst material på biblioteket.)

Samtidigt ger ju ljudboken möjlighet att simultant dela sin läsupplevelse med någon annan. Jag vet familjer där makarna lyssnar på ljudböcker tillsammans medan de diskar efter maten. Det låter väldigt mysigt, tycker jag. Och historiskt sett har läsningen varit något gemensamt. Man läste högt vid brasan eller fotogenlampan. Ett nöje innan iPoden, datorn och tevens tid. 

(Med det perspektivet är det inom parentes sagt intressant att många har uppfattningen att man "inte har läst en bok på riktigt" om man endast tagit del av en bok i ljudboksform.)

Det enda som riktigt stör mig i det hela är urvalet av böcker. Det är väldigt mycket aktuella topplisteböcker det handlar om. Urvalet för dem som endast lyssnar på böcker (och det är en växande skara) blir därmed begränsat. Varför jag nu klagar på det; för min egen del var det just det begränsade urvalet av ljudböcker som en gång fick mig att lyssna på böcker jag annars inte hade valt att läsa. Som A town like Alice. Eller Borkmanns punkt.