Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

18.04

Andra som strax dyker upp är Lyran och Helena från Fiktiviteter, som samåkt. Helena måste jag gratulera ordentligt till att äntligen färdigställt avhandlingen, och önska lycka till på den förestående disputationen (sen låter jag henne klappa lite på min avhandling också, för det finns sammanhang då inte ens jag är så blygsam att jag kan låta blir att skryta).

Jag skulle gärna diskutera lite Austen med Helena också, men eftersom hon även är väldigt förtjust i vampyrer har jag förberett en särskilt blodig hörna för henne, Eli och Bokstävlarna. Den enda vampyrbok jag äger tror jag är The Historian av Elizabeth Kostova (det är lite konstigt faktiskt, för jag har ju ändå läst många av de stora vampyrböckerna, även om jag inte hoppat på True Blood och Twilight-tåget som tuffar just nu). I alla fall finns det både löständer och blodapelsiner och en vitlöksfläta.

Jag kan ju i och för sig inte lämna vampyrflickorna helt till sig själva, för något lite utbyte kring Den allvarsamma leken måste vi väl kunna ha, Bokstävlarna och jag. Och Eli och jag ska absolut diskutera lite Tintomara!

Men jag kan ju roa mig med Lyran så länge. Vi har en hel del gemensamma bokbekanta, även om jag inte läst riktigt lika många Nobelpristagare, och inte heller lika gärna ger mig ut på utflykter runtom i världen. Kanske kunde vi börja med en bilderboksdiskussion. Och sen förstås en massa om Selma Lagerlöf!

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.

Rutten - en tävling!

Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:

Hans Peterson

Emilie Flygare-Carlén

Selma Lagerlöf

Hjalmar Söderberg

Maria Gripe

Sven Wernström

Ellen Key

Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå. 

Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka? 

Tältbild från trädgården förra året. 

Vad gör alla superkända människor nu för tiden?

Jo, de skriver böcker. En del av dem gör det i stället för det de är kända för. DN listar kända namn i höstens bokutgivning. Själv kan jag inte låta bli att sucka över att ännu en Wallander-deckare dyker upp. Hur är det möjligt? Var inte den där serien avslutad? Skriv gärna deckare, Mankell, men varför kan du inte låta Kurt vila på sina lagrar? Håkan Nesser ger sig däremot på en kärleksroman. Jag gillar folk som gör det oväntade; vi får väl se om det blir bra också. 

Mest nyfiken är jag på Kerstin Ekmans nya bok, som sägs hämta inspiration från Söderbergs Doktor glas. Jag hoppas att det blir riktigt bra!

Vad gäller kändisböcker av Michael Nyqvist, Karin Hjulström och Mia Skäringer inväntar jag nog reaktionerna. Det skulle kunna bli bra. Det skulle kunna bli magplask. Vi får väl se. 

Från en tid så långt från vår

Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.

Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.

Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.

Novellen  Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade  böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)

Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.

Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".

Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.

Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!  

Läslösning i livspusslet

Jag är ingen novellälskare, har aldrig varit. När jag väl tagit mig in i en historia, precis lärt känna gestalterna, så rycks man ut igen, i bästa fall med en twist. Det gör att jag sällan orkar engagera mig i novellen, varken personerna eller historien; det känns som om det inte är så välinvesterad tid, helt enkelt. Dessutom hamnar noveller lätt i novellsamlingar, och det är där jag hittar dem (när jag nån gång hittar till dem). Det innebär att man går direkt från en historia in i nästa, utan eftertanke. När boken är utläst kvarstår oftast endast diffusa intryck, och få av novellerna fastnar riktigt. En lösning är förstår att sparsmakat läsa en novell i veckan eller så, och varva med romaner och annan litteratur. Men så blir det ju sällan i praktiken.

Låt mig klargöra att det  förstås finns noveller och noveller. En del läser jag gärna. Söderberg och Salinger, givetvis. Inger Edelfeldt är också en favorit hemma hos mig. Men sällan har jag blivit så besviken som när jag en kväll på besök hos mina föräldrar ur bokhyllan där lånade Torgny Lindgrens då rykande färska I Brokiga Blads vatten, och först när jag skulle påbörja andra "kapitlet" upptäckte att det var en novellsamling och inte en roman. Inget fel på dem (tvärtom!), men när man önskar sig en roman, så är en novell en klen ersättning.

Jag gillar de stora historierna. Jag gillar att följa en person under lång tid (kanske inte nödvändigtvis räknat i antal år innanför bokpärmen, men i alla fall under åtskilliga lästimmar). Jag efterfrågar ett myllrande antal bipersoner, frossande i dialog, monolog och slagfärdiga formuleringar. Beskrivningar av picknicker, enleveringar, ett ögonbryns form...  En riktigt bra novell kan få plats med allt det här. En riktigt bra novell är faktiskt ett koncentrat av allt det här. Men alltför många noveller känns som ofullkomliga romaner.

Nu har jag emellertid insett att för småbarnsföräldern som somnar mitt i sin roman varenda kväll, och som tvekar inför att ens sätta sig med boken, eftersom man kommer dras ut ur den goda historien så fort den fångat en igen, ja, då är faktiskt noveller inte så dumma. Man hinner läsa en, kanske två innan man somnar, eller medan man ligger och nattar ett barn. Man hinner till och med läsa en innan man går till jobbet, eller när man sitter på toaletten. Man får en avslutad helhet, som man kan fundera på tills nästa gång man greppar boken. Den enda nackdelen är att novellen stjäl den enda lilla lästid man har över, och även om stressen minskar och sinnesron och tankarna vinner på att läsa avslutande texter, så blir ändå romaaaaanerna lidande.

Ja, och så den andra nackdelen då – att det fortfarande kan vara lika svårt att hitta de riktigt bra novellerna. De som är skrivna i sin egen rätt, och inte ett substitut för romanen som författaren ville skriva.

Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Hjalmar, Hjalmar & Hjalmar

Jag är nog inte ensam om att tänka på Hjalmar Gullberg vid den här tiden på året. Just ikväll är en sådan kväll "i syrenernas tid och gullregnens månad". Raden kommer från diktsamlingen Kärlek i tjugonde århundradet, som jag läste många gånger som tonåring. Jag tycker fortfarande mycket om många av dikterna i samlingen, men identifieringen är inte lika klockren som när jag var 17 år, och tyckte att dessa rader på pricken beskrev mitt liv:

Kanske förunnas mig hälsa och frid.

Kanske jag bringas på fall.

Tro bara inte jag lever min tid

navelbeskådande kall.

Diktare är jag: allt hände mig förr.

Ångest har kramat min själ.

Visar sig döden en gång i min dörr,

känner jag honom så väl.

(ur Fråga mig ej)

Idag läser jag mindre gärna just de rimmade dikterna, men tycker om poesin i exempelvis Dödsmask och lustgård. Men man har störst behållning av Gullbergs dikter om man samtidigt kan sin (grekiska) mytologi, och är allmänt bevandrad i litteratur och religionshistorien. Anspelningarna är många och inte alltid så självklara, och jag är övertygad om att jag missar hälften. Men jag tycker om att då och då söka mig vidare från dikterna, och forska vidare till exempel om vad Una Whan var eller är.  Ibland känns det mer spännande än den moderna(re) poesins lek med ord.

---

En annan bok som hör våren till är Flickan i frack av en annan Hjalmar med Bergman i efternamn. Boken är från 1925 och handlar om Katja Kock (flickan som kanske kunde "utan skada ha ägnad en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre") som tar studenten, och i stället lånar brorsans frack. Den snobbige brorsan heter Curry, och  presenteras i en bisats 10 rader in i boken med kommentaren "är ute och drar med Eva Biörck". Åh, jag är så svag för sådana där inpass! Den här stilen tilltalar mig. Läs detta från sidan ett:

Flickan passar på, då hennes bror är ute och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder - nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. För att icke såra den unga damens känslor, hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa: Titta!

Varför nu Katja klär sig i frack, det ägnas åtskilliga sidor att reda ut. Lite har det att göra med en ung man vid namn Ludwig. De kanske älskade varandra, "ty de flirtade aldrig". Katja bor förstås i Wadköping (Bergmans namn på Örebro), och det är klart att boken innehåller en slags småstadssatir, säkert mycket träffande för 1920-talets läsare. Själv småskrattar jag åt luriga formuleringar och ordvändningar mest hela tiden. Är man svag för sådant här så är Bergman sannerligen en mästare! Den här boken är kort (knappt ett hundratal sidor), och finns säkert i något slitet exemplar på ett antikvariat nära dig. (Själv har jag lagt beslag på min mammas fullklottrade skolupplaga från 1961). Det går annars nästan lika bra att läsa Markurells i Wadköping.

---

Och det associativa steget från två klassiska Hjalmar till den tredje är inte så långt. Hjalmar Söderberg med Doktor Glas och Den allvarsamma leken, bland annat. Och alla hans  historietter. Pälsen, exempelvis. Men för sommartiden lämpar sig väl ändå Den allvarsamma leken bäst.

Den kom ut första gången 1912, men Söderbergs stil är så märkvärdigt modern. Visst är några uttryckssätt ålderdomliga, och visst är samhället förändrat, både vad gäller konvenans och förväntningar, men känslorna, drömmarna och obeslutsamheten är densamma idag. Mitt i boken ungefär tänker huvudpersonen Arvid Stjärnblom på att skilja sig från sin hustru Dagmar. Han vill och kan inte riktigt ta sig för att ta tag i saken, utan sitter i stället och dagdrömmer och önskar att hustrun ska förälska sig i någon annan och själv föreslå skilsmässa. För Arvid är alltså själv förälskad. Igen eller fortfarande, sedan 10 år eller så. I Lydia Stille (hon som fått en egen bok av Gun-Britt Sundström, som jag skriver om här.) Hela Söderbergs bok är en gummibandshistoria om hur Arvid och Lydia möts och skils, älskar varandra och älskar andra. Sårar och förlåter. Men inte glömmer. De får varandra förstås aldrig. Det är därför man minns boken, och därför den ännu slår an en sträng hos alla som minns en ungdomskärlek som det aldrig blev något med, men som alltid ruckar lite på ens världsbild om man råkar springa på honom. Som det är för Arvid i slutkapitlet:

Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa med honom – nu och alltid.

Att det nästan är 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Den allvarsamma leken är svårt att tro. Bergmans yngre, men kåserande ironier känns betydligt mer otympliga i jämförelse, och även om jag på många sätt föredrar Bergman, är Söderbergs prosa så lekande lätt att man utan att märka det dras in i berättelsen. Det är sannerligen inte en klassiker som man behöver kämpa sig igenom.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg