lördag 12 september 2009

Hur en bokälskande bokbloggare tänker

Man vill få sina inlägg kommenterade,
i brist därpå lästa,
i brist därpå länkade,
i brist därpå få en plats i andras länklistor,
i brist därpå ett klick från bokbloggar.nu,
i brist därpå ett besök av mamma, eller del av något förbifladdrande klick från en missriktad googlesökning.

Man vill ingiva människorna något
slags känsla. Själen ryser för
tomrummet och vill kontakt till vad
pris som helst.

Tack Hjalmar.



23 kommentarer:

hannashorna sa...

Klockrent. Jag har läst, nu kommenterar jag. Sedan sk jag länka och placera dig i min länklista.

Ingrid sa...

Just så.

bokstavlarna sa...

Touché!
Det är ju verkligen precis så det är. Och du är härmed både kommenterad och länkad. :)

Lilla O sa...

Visst är det så! Ett problem i tiden.

Maria sa...

Hihi. :)

(Btw, det är .nu, inte .se)

Søren sa...

Smukt og originalt skrevet :-)

Men passer det? Er det hele sandheden? Jeg skal være den sidste til at fornægte det narcissistiske element, men er der ikke også et reelt ønske om at blive beriget og at berige tilstede?

Vixxtoria sa...

Till allihop: Jag trodde väl att det skulle vara någon mer som kände igen sig ;-) Fast inlägget var mer tänkt som en självinsikt jag ville dela med mig av, än ett fikande efter länkar. Faktiskt. Men jag bloggar främst för att jag vill diskutera och reflektera över läsande och böcker, så visst skriver jag alla mina inlägg i hopp och avsikt om att få kommentarer på dem.

Maria: TACK för påpekandet. Bokbloggar.NU är det ju. (Och länka dit kan man inte göra för många gånger.)

Søren: Tack. Originellt är det ju bara delvist, eftersom jag rippade idén från Hjalmar Söderberg.

Och nej, det är inte hela sanningen. Förstås. När är det nånsin det?

(En rad som jag jobbade länge med att plocka in och ta bort handlade om att man ville hamna överst på bloggtopplistor. Och det är väl också en sanning som jag inte helt kan lämna utanför diskussionen, även om en hög listnotering för mig främst innebär en chans att fler människor läser det jag skriver, vilket ökar sannolikheten för kommentarer...)

Jessica (ord och inga visor) sa...

Sjukt bra!

Tekoppen sa...

På pricken!

Spectatia sa...

Lysande!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Strålande!

Magix Bokbabbel sa...

Fantastiskt!

Fru E sa...

Bra skrivet! Visst är det kul med kommentarer - det yttersta beviset att någon faktiskt läser det man skriver. Innan jag började blogga läste jag bloggar och kommenterade väldigt sällan. Nu försöker jag kommentera, även om det ofta bara blir någon mening. Jag vet ju själv hur mycket det uppskattas. För mig är det också viktigt att skriva om något som jag vill förmedla, oftast blir det ju om böcker jag läst. Det är betydligt viktigare än att bli läst till vilket pris som helst. Jag skulle aldrig kunna publicera en massa inlägg bara för att synas ofta. Tror jag. ;-)

Vixxtoria sa...

Jessica, Tekoppen, Spectatia, Bokmania och Magix Bokbabbel: Visserligen låter ni tillsammans ungefär som de fyra männen som upptäcker tjuren Ferdinand, men jag blir väldigt väldigt glad över era uppmuntrande tillrop.

Fru E: Man kan inte kommentera allt (inte om man läser många bloggar i alla fall), men jag tycker också att det både känns roligt och viktigt att kommentera om det är något särskilt jag tänker på (mina kommentarar brukar bli så långa, bara). Och om man publicerar en massa inlägg "bara" för att synas ofta tror jag egentligen inte man blir särskilt _läst_? Eller? Det blir en massa klick, men inte egentlig läsning, och inte den kommunikation som jag helst vill ha. Men jag tycker att det är få såna inlägg just på bokbloggar; de flesta är både välformulerade och genomtänkta, ofta läsvärda och tänkvärda, och ganska ofta kul också.

Snöfrid sa...

Läser dina inlägg gör jag lite då och då, och här är en kommentar oxå :) länken får jag ju inte glömma heller.
Du har verkligen slagit huvudet på spiken!

Catrin sa...

Det var riktigt skojigt det där... Jag kommenterar ibland, men läser mest. Vår egen blogg, Wind Up Women, fungerar ganska mycket som en fortsättning på vår bokcirkels (med samma namn) träffar, men det är mest jag och en person till som skriver i bloggen. Vi är dock sex personer i salongen. Av samma anledning är vi inte så noga med hur många läsare vi har, eftersom huvudsyftet är att fortsätta kommunicera med varandra, men å andra och tredje sidan tycker vi att det är rasande trevligt att fler än vi själva hittat vår salong och gärna ger sig in och kommenterar och diskuterar! På så sätt blir det ju ÄNNU roligare.

Vixxtoria sa...

Catrin: Det är trevligt för oss som läser er blogg att ni för den på ett öppet forum. Där finns ofta mycket läsvärt, tycker jag. (Och skoj att du gillade mitt skoj :-) )

Hanna sa...

Många klick men ingen egentlig läsning känner jag igen från min blogg de senaste dagarna. Jag har "fulbloggat" en massa, finns inte mycket annat att göra sjuk på ett hotellrum. Visserligen viktiga ämnen i botten men kanske inte alltid så välskrivet. I dag länkade jag min blogg till olika artiklar på nätet, över 100 visningar men bara 1 kommentar. Så det ligger mycket i det du säger tror jag.

Men även om det inte är "finbloggat" så är det väl roligt med kommentarer eller hur? Bara någons reaktion.

Detta är inte ett fiskeri, tro mig, när jag fiskar så märks det.

Vixxtoria sa...

Jag tycker det är jätteroligt med kommentarer. Jag har hellre fem läsare och fem kommentarer än femhundra klick och inte en enda kommentar. Den här parafrasen var ju inte skriven som nån spark åt någon bloggare som vill locka läsare till sin blogg. Eller jo, möjligen åt mig själv då. För det är klart att jag vill bli läst – det är därför jag bloggar och inte skriver för hårddisken. Men främst vill jag bli läst för att jag vill samtala om de här böckerna och läsning och såna saker.

Och fulbloggning - var går den gränsen? Räknas det som fulbloggning att skriva om nånting som man tror många kommer klicka på? Jag fulbloggar så mycket jag kan med mina rubriker till exempel. (Sex säljer, kan jag säga!)

Hanna sa...

Då tycker vi nog rätt lika egentligen. Bara det att... och här kommer ett personligt avslöjande: Jag kan ibland nästan känna lite prestationsångest över att jag inte bloggar lika "kulturellt" eller "politiskt insatt" som många av de andra bloggare jag följer. Kanske skrev jag ner mig själv lite när jag skrev "fulbloggar" för att på något sätt visa att jag vet om det själv.

Jättedumt jag vet, läraren i mig mår dåligt.

Jag bloggar ofta utan närmare eftertanke på formuleringar, jag kommer på något och vill ha ut det - snabbt.

Vixxtoria sa...

Hanna: En blogg är ett bra sätt att få ut saker snabbt (fast man bör förstås lära sig tänka efter så pass mycket att man inte ångrar sig efteråt).

Angående prestationsångesten. Ja, frågan är väl om _du_ vill blogga kulturellt eller politiskt? Om du vill det är det en bra skola att läsa sådana bloggar och fundera över hur de gör. Om du egentligen inte vill det, ja, då är det meningslöst att känna underlägsenhet just i det fallet. Eller känner du att andra _förväntar_ sig att du ska blogga slagfärdigt om just de ämnena? Man kan liksom inte göra mer än sitt bästa (hur klyschigt det än låter), man kan inte vara någon annan än vad man är (ens i anonymiteten på nätet). Det är inget fel i att fulblogga, men jag tycker att det är fel att fulblogga (eller vad man vill kalla det), om man inte _vill_ fulblogga. Förstår du vad jag menar? Vill man egentligen blogga på ett annat sätt ska man kanske fundera över hur man kan bära sig åt för att göra det. Eller så får man vara nöjd med hur man nu brukar göra - och vet du, det går också bra. Det är ingen tävling i vem som är vitsigast på nätet (även om jag ibland inbillar mig det).

Folk som skriver såna där riktigt bra analyser som får en att tänka att "ja, just så där är det", eller "åh, nu lärde jag mig något", eller "så där har jag aldrig sett på saken, men vad intressant att jag fick se på det på det viset nu", ja, de bloggar nästan alltid om något de kan väldigt mycket om, har tänkt väldigt mycket på, och skrivit väldigt mycket om tidigare (det är såna mänskor som _inte_ trycker på sänd med en gång, vågar jag gissa). För att nå upp till sådana nivåer (oavsett ämne) måste man skriva om ens eget "expertfält", så att säga. Och det kan ju vara sockerkakor, bilderböcker eller Obamas tal i Vita huset. Det som är så bra med bloggen tycker jag är att folk som inte är journalister, och inte skriver i tidningar ändå kan berätta om saker som de är väldigt bra på.

Men lite mysigt småbluddrande är väl inte fy skam heller? Där befinner sig ju de flesta.

Hanna sa...

Kloka ord Vixxtoria. Nu ska jag sluta fundera på hur jag bloggar och bara blogga ett tag.

Kerstin sa...

Väldigt kloka ord, ja. Jag tyckte det var så himla bra skrivet att jag var tvungen att länka också :)