Hur en bokälskare tänker när hon får besök

När folk hälsar på oss funderar jag alltid på hur jag ska få besökarna att ta så många av mina böcker som möjligt med sig när de går. Jag har ju lite trångt här hemma, och det bästa är helt enkelt om några hyllmeter är konstant utlånade. Min enda regel är att jag inte lånar ut böcker som jag själv inte läst. För övrigt är alla knep tillåtna.

Så om du kommer hem till mig får du te och rabarberpaj (vi har nämligen även gott om rabarber), och personligt anpassade boktips. Och eftersom jag har så många sådana där halvstora papperskassar som inte duger nånting till staplade inne i garderoben får du med dig en sådan att bära böckerna i.

- Vad sa du? Funderade du på att åka till Spanien?

Då ska du läsa Falcones Katedralen vid havet.
Tjock bok, räcker hela resan.

Är precis som att besöka Barcelona på 1400-talet.

Den berättar om byggandet av Catedral del Mar,
en mycket vacker kyrka,

jag var själv där i påskas. Och blev rånad. Berättade jag det?

Här, stoppa ner i kassen, du blir inte besviken!

- Inget bra recept på blåbärspaj? Jag har precis boken för dig!

Annas pajer – innehåller allt du behöver veta.

Flera sidor i början om hur man gör den perfeka pajdegen.

Och hennes laxpaj kan jag verkligen rekommendera.

Jag har tänkt göra den till lunch, om du stannar!

Och titta här så fint plastpåsen med rabarberstjälkar får plats
här vid sidan om boken?

Ska du skära bort fettet?
Det är inte farligt längre, har du inte hört det?

Jag har några böcker som du borde läsa,
en som heter Bantningsbluffen,

och en annan som heter Fettskrämd.

Ja, det är lite Atkinsstuk, men med svenska recept.

Har du läst Den hemlige kocken, förresten?

Det har jag, det är därför det bara är riktig grädde i såsen.

Ville du ha en påse att stoppa böckerna i?

Så där, så får armmusklerna lite träning!

- Men människa – menar du att du missat Stieg Larssons böcker?

Nej inte Stig. Sti-eg.
Han är död, och tänder inte på 13-åringar efter vad jag har hört.

Vänta så ska jag genast hämta böckerna.
Nej, nej, nej, det är inget besvär.

Jag läste dem för flera år sedan,
och jag ska inte läsa om dem i brådrasket.

Tjocka? Jodå, men de är riktiga bladvändare.

Ska det vara två påsar till det?
Och så en plastpåse till rabarberna.

Så där.
Det här räcker nog till två stora rabarberspajer och lite kräm.

Pust, nu åkte de äntligen. Jag blev av med nästan ett halvt hyllplan.  Undrar om jag kan låna ut mina 22 halvfranska band av Nordisk familjebok till någon. Är inte pappas kusin en sån där kalenderbitare?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.