Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

Pricken över i

Och nu har det blivit dags för mig att uppmärksamma de två körsbär som jag har fått. Två stycken är det,  stora och söta som bigarråer, som jag har fått av Eli och av Matilda. Jag tycker hemskt mycket om mina körsbär (särskilt som jag föreställer mig att de är alldeles nyplockade och inte instoppade i en chokladpralin eller så).

Denna Cherry on top-award förpliktigar mottagaren att:


1. Tacka den som man har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till sin blogg.
3. Berätta vilka 3 författare man räknar bland sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som man tycker förtjänar den.


Och därmed över till tre favoritförfattare och något de skrivit. Ack, så lätt och så svårt! Jag har många favoriter, men väljer här att ta upp tre som jag inte skrivit så mycket om här på bloggen, främst därför att jag inte läst (eller läst om) så mycket av dem på sistone:

1. En ungdomsboksförfattarfavorit är Lloyd Alexander. Jag tycker mycket mycket om hans Västmarks-trilogi: Väster om friheten, Tornfalken och Tiggardrottningen. Bäst gillar jag Tornfalken.

2. En dramatikerfavorit är Henrik Ibsen, och där står det rätt jämnt mellan Vildanden och Ett dockhem. Men kanske att Vildanden har lite lite företräde ändå.

3. En romanförfattare, som ibland har kallats deckarförfattare är Maarten 't Hart. Jag tycker om hans författarskap som helhet, men är kanske lite extra förtjust i Solvisaren. Eller Om så hela världen rasar, eller Jakobsstegen, eller Kronvittnet (som är en fristående föregångare till Solvisaren), eller Sladdbarnet, eller kanske Psalmupproret som kom på svenska ifjol. (Jag inser att jag måste börja skriva de där långa inläggen om honom som jag länge försökt få till.)

Jag har inte riktigt förstått precis vilka förtjänster en blogg ska ha för att kunna föräras en Cherry on top-award, men jag har valt att skicka mina körsbär till några bloggar(e) som jag håller på att lära känna. I alfabetisk ordning (för när alla andra delar ut sina körsbärsutmärkelse har jag lagt märke till att ordningen i vilken de utmärkta bloggarna presenteras tydligen är viktig, särskilt för kremlologer):

a fraction of the web, kanske allra mest för uppmaningen att vi måste blogga mer om Selma.

Böcker böcker böcker inte minst för den ambitiösa litteraturvetarskolan – bra som introduktion eller repetition.

Emmas bokhylla som inte bara läser böcker, utan dessutom gör det i Tanzania!

TidningsIda som kan vara värd ett körsbär bara för att det är det enda stället jag läst något negativt om den där hundraåringen.

What you readin? för att hon gärna vill ha fler läsare (jag har inte glömt det, men ibland kommer det ruskigt många saker emellan – sorry för din långa väntan Miss E!) och inte minst för att hon skrivit en Chic lit-uppsats om Mr Darcy.

Och jag vill inte vara en glädjedödare, men om någon av er vill käka upp körsbären i fred utan att skicka något vidare, så är det helt okej vad mig beträffar.

20.08

Jag har ordnat en liten krigshörna också. Där tänkte jag diskutera spioner och andra världskrigslitteratur med Jenny-utan-blogg. Jag tror att Ingrid gärna vill vara med här (jag har väl berättat att hon kommit? Hon har med sig hunden, även om han får hålla sig i trädgården, eftersom jag är lite allergisk.)

Annars sitter Ingrid i en sån där mer allvarlig diskussion, om Tunga och Svårlästa Böcker. Hermia är med också (men henne måste jag ju absolut fånga under ett obevakat ögonblick för att bland annat diskutera 't Harts bok Om så hela världen rasar, och det hänger nog Jenny-utan-blogg också med på). Och Ingrid och jag har mycket att dryfta, och många boktips att utbyta. Framför allt är jag så otroligt nyfiken på vad det egentligen vad som hände i hennes liv när hon läste William Somerset Maughams Månen och silverslanten.

Martina från Ett hem utan böcker måste jag också prata lite med. Vi har en hel del gemensamma läsupplevelser, oftast initierade från någon utmaning som Martina skapat. Victoria Benedictsson, till exempel. Eller Elin Wägner. Men jag kan inte förstå vad grejen är med Tidsresenärens hustru.

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här. 

Fyra favoriter

Det är ju min alltför omfattande deckarläsning som gjort mig deckartrött.  I den allt mer växande deckarhöstacken finns en hel del guldnålar, men det gäller att hitta dem. Här är tips på fyra av mina favoriter, med reservation för att det var några år sedan jag läste dem, och kanske kanske skulle jag inte finna dem lika bra idag. Jag valde den här gången fyra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och jag är medveten om att det kan vara svårt att få tag på dem. Men hej – det är sommar! Besök en loppmarknad eller ett antikvariat! För bokälskaren blir det garanterat dyrare än ett Lisebergsbesök, men det räcker längre.

Solvisaren av Maarten 't Hart

Det här är kanske inte en deckare i vanlig bemärkelse, utan mer en psykologisk roman om ett mysterium. Men låt mig saluföra den som deckare om det kan ge den fler läsare. Den är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, och är en fristående uppföljare till boken Kronvittnet. Den handlar om Leonie som får ärva alla väninnans Roos' ägodelar när denna olyckligtvis dör av solsting. Kravet är att Leonie flyttar in i Roos lägenhet och tar hand om hennes katter för att de inte ska behöva lämna sitt hem. Men Leonie upptäcker snart att det var mycket hon inte visste om Roos. Och hon börjar misstänka att Roos inte har dött av solsting.

Den har en småputtrig, undertryckt humor,  men är ständigt lite oroande. Den påminner i angreppssätt och stil lite grann om Ingrid Nolls "trevliga" deckare (om mordiska apotekerskor, och annat), men jag tycker att 't Hart är mycket bättre.

Jag tror att den här boken kan vara svår att få tag i, men lika läsvärda är annars Kronvittnet eller Om så hela världen rasar av samma författare. (Hans övriga böcker är också väldigt bra – jag ska återkomma till dem – men de kan knappast kallas för deckare).

Judasbarn av Carol O'Connell 

Den här boken läste jag när jag låg matförgiftad på ett hotell i Leipzig, efter att ha ätit middag på Goethes stamställe Auerbach Keller. Jag vet inte om det har påverkat min upplevelse av boken, men jag tyckte väldigt länge att det här var en av de bästa deckare jag läst, och köpte den i present till alla min omgivning. Jag tror att det här är den enda bok av O'Connell som översatts till svenska, och det var en av deckarförlaget Minotaurs första böcker.

Det här är en bok som vid första påseende verkar vara en variation på ett tema som finns i hundra andra deckare. Två småflickor har försvunnit en efter en. En polis ska utreda, men han påminns hela tiden om då hans tvillingssyster för femton år sedan mördades. Vad de nya försvinnanden visar är att den man som dömts för tvillingssysterns mord i själva verket är oskyldig. Det som gör den här boken särskilt läsvärd är att tempot, språket (excellent översättning!) och framför allt den så viktiga twisten på slutet. Men det är möjligt att jag skulle uppskattat den mindre om jag hade läst den här efter många andra deckare på senare år; jag har inte vågat läsa om den av rädsla för att förstöra minnet av den första omvälvande upplevelsen (tja, blandad med matförgiftning då).

Nattspinnare av Lucretia Grindle

En tvillingdeckare. Eller ja, ni vet – tvillingmotiv dyker oundvikligt upp i alla typer böcker (jämför Judasbarn, här ovan) med jämna mellanrum.  Det finns en förklarlig fascination över två människor som är exakt likadana och ändå inte är samma person. Titeln på den här boken syftar på det slags hemliga, icke-verbala språk som tvillingsystrarna Susannah och Marina brukade använda för att kommunicera med varandra. Men i boken har Marina knivmördats, och Susannah lämnats kvar. Hon flyttar för att komma bort, men får mystiska (naturligtvis nattliga) telefonsamtal. På ett djupare plan handlar boken om att Susannahs sökande efter vad som egentligen hände Marina är ett sätt att bearbeta att hon måste leva ensam utan systern. Men det är spännande när hon upptäcker att någon rest ytterligare en gravsten över hennes döda syster, och att det verkar som att det är hon själv som har beställt stenen. Den här boken lyckas också lura läsaren boken igenom och få till en oväntad upplösning; det är bekant det som definierar en bra deckare enligt mig.

Händelser vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond

Det här är en brittisk deckare med mord i internatskolemiljö. Det kan knappast bli bättre, eller hur? Boken hör till dem där något i det förflutna kastar långa skuggor, men en del författare lyckas ju få till det trots klyschorna. Redmond till exempel. Här intervjuar en journalist en före detta elev på skolan Kirkston Abbey för att få reda på "vad som egentligen hände" för fyrtio år sedan. Läsaren (och journalisten) får inte veta detta förrän mot slutet. I den här boken (som rättvisande beskrivs som psykologisk thriller) står människors handlingar i centrum. Vad innebär den stängda värld som en internatskola utgör? Vilka lojaliteter tvingas pojkarna till för att överleva? Vill man går det att dra långtgående analyser om gruppdynamiken och hur absurt det blir när gamla internatelever försvarar traditionerna. Flera snäpp bättre än Ondskan, men riktigt som Den hemliga historien är den inte.

Nu har jag skrivit en ny lista till min sambo!

Senare i sommar fyller jag år igen. Eftersom jag gärna vill ha böcker i present brukar jag varje år sammanställa en lista till min sambo. Listan innehåller böcker som jag gärna skulle vilja läsa, och som jag lovar att inte köpa eller (aktivt) på annat sätt införskaffa före min födelsedag. I alla fall inte utan att säga till först. 

Årets önskelistan ser just nu ut så här:

Psalmupproret av Maarten 't Hart

Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson

Sektbarn av Charlotte Essén

Vad konstigt av Billy Ehn

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde

Vad jag älskade av Siri Hustvedt

Hustrur och döttrar av Elizabeth Gaskell

Du sköna nya värld av Aldous Huxley

Kurs i långsamläsning

Om man vill läsa långsamt ska man läsa på ett originalspråk som man bara behärskar sådär. 

Jag har ett exemplar av Maarten 't Harts bok Lotte Weeda på originalspråket nederländska, som jag har hållit på med av och till de senaste tre åren. Långsamt går det. Jag vill veta vad som händer, men fastnar på något ord som jag antingen inte helt och hållet förstår, eller som jag förstår, men tycker är så fascinerande att jag börjar begrunda vad det kan heta på engelska, tyska och franska. Nederländskans oväntade likhet med svenskan har ofta den effekten. 

Det är bland annat på grund av detta som jag gärna undviker att läsa på originalspråk. Åtminstone när jag vill veta vad som händer. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.