Veckans ljud: Blurb!

Om man läser Nya hyss av Emil i Lönneberga så låter det blurp mest hela tiden. Till exempel när Emils pappa får paltsmet i synen. Eller när han får raggmunkssmet över samma kroppsdel.  Eller när Emil hjälper Fru Petrell som svimmat genom att hälla en skål blåbärssoppa över henne. Astrid Lindgren skriver faktiskt uttryckligen: "Blurp!" sa Emils pappa.

Och därifrån är steget inte långt till "blurb" (för i vardagligt tal är "blurp" och "blurb" fonetiska homonymer). En blurb är ett sånt där citat som man ibland hittar på framsidan av böcker. Det är ofta skrivet av en annan – mer känd – författare. Tanken är att man som köpare ska tänka att om ens favoritförfattare gillar boken, så kommer man själv att gilla den också. (Det finns en viss risk med det här som jag ser det. Om ens favoritförfattare rekommenderar en bok som man själv sedan inte alls tycker om, så grumlas ju onekligen ens omdöme om författaren. Det kan gå så illa att man förlorar en favoritförfattare faktiskt.)

Blurbar blir mer och mer vanligt. Marias bokblogg har hittat blurbande på bokryggen, och hon ogillar det. (Jag är praktisk. Jag tänker att om det får plats där, så varför inte. Bättre än att förfula framsidan.)

Senaste Biblioteket diskuterar blurbens uppkomst – jag minns det förvånande tidiga året 1907 (jag orkar inte lyssna om; ni får gärna korrigera mig om det är fel). Biblioteket intervjuar även Jonathan Safran Foer – en flitig blurbskrivare. Det konstateras  att svenskar är ganska negativt inställda till bokblurbar. Jag är svensk, och med användning av gängse syllogismer kan jag bara instämma; jag tycker blurbar är rätt fåniga.

Det är möjligt att jag till och med skulle kunna avstå från att köpa en bok på grund av själva närvaron av en blurb på framsidan. Och jag funderar alltid på hur förlagen vågar chansa på att den som ska köpa en bok gillar den kändis vars namn+oneliner ska sälja boken. Det gäller ju att hitta precis rätt kombination.  Hur bra har den här blurben, där Fredrik och Filip hyllar Blonde funkat?

O-A-tes

Min dotter läser på bokryggarna i mitt bibliotek. Ord på 3-4 bokstäver klarar hon nu nästan undantagslöst (och att det blir problem med uttydningen av ord som "djur" eller "ljus" är ju inte så konstigt). Längre ord kan hon ljuda fram, men inte själv uttolka ännu, och jag får hjälpa till.

Utan urskillning läser hon dock allt som står på böckernas utsida, och konstaterar lyckligt när hon gett sig på en lång bokrad där samtliga böcker är från Albert Bonniers Förlag att det står "ab ab ab ab ab". Eftersom hon är inne i varföråldern (i förrgår fick jag till exempel förklara varför det finns djur) så undrar hon så klart vad "ab" betyder. Jag hamnar i en lång utläggning om den svenska förlagsbranschen och dess historia, som jag är rätt glad att ingen mer än vi två hörde.

Sen fortsätter jag att läsa min egen bok en liten stund, innan dottern plötsligt utbrister: "Mamma! På den här boken står det o-a-tes!" Och det är alldeles riktigt, det. Ett i och för sig obegripligt ord, men fem bokstäver är korrekt tolkade.

Och med tanke på hur många böcker Joyce Carol Oates har skrivit, så känns det bra att min dotter redan har börjat läsa åtminstone framsidan på dem. Kanske blir hon rentav den första person i världshistorien som kommer att ha hunnit läsa hela Oates stora produktion innan hon dör. Dottern, alltså, inte Oates. Hon kommer säkert leva 30 år till och skriva 60 böcker. (Och därefter följer all den postuma utgivningen.)

Hjältar och människor

För ett par veckor sedan filosoferade Helena på Fiktiviteter om böcker och författare som är så hyllade att man vördnadsfullt tassar förbi dem där de står olästa i bokhyllan. När hon läst böckerna hade hjälteglorian trillat av; Joyce Carol Oates förvandlades från myt till människa.

Min första tanke var att jag kände igen den där spänningen och hjältestatusen som omger De Stora. Min andra tanke var att inga böcker blir vardagliga för mig sedan jag läst dem. Det kan hända att jag inte uppskattar en författare så mycket som jag trodde, men från och med att jag slagit igen en bok är vi oupplösligt förbundna. Om det är en bok jag tycker mycket om är jag övertygad om att ingen har begripit sig på den såsom jag, att den aldrig har talat på samma sätt till någon annan. Om det är en bok jag inte gillar alls, så är jag lika övertygad om att alla som hyllat den har missförstått den eller har erbarmligt dålig smak.

Men summan av alltihop är att böcker förvandlas. För mig är de lästa böckerna en del av mitt liv, att minnas innehållet i dem och läsningen av dem berättar även en historia om mig själv. Det har jag ju varit inne på tidigare.

Faktum är att jag nog sällan känner att jag har en relation till böcker jag inte läst, medan en bok som jag läst förvandlas. Den sjunker långsamt in i mig, och sedan den hamnat i bokhyllan (noga inplacerad i ett sällskap där den ska trivas), så fortsätter vi länge att spana på varandra. Jag kan bli alldeles varm och ömsint och arg och upphetsad när jag håller en bok jag tidigare läst i min hand.  Vetskapen om vad som finns där innanför pärmarna är magisk. Min bokhylla är full av fantastiska lådor som innehåller parallella världar fulla med bästa vänner.

Och hos mig tänds ständigt nya hjälteglorior.

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Under stjärnbaneret

Lyrans tematrio inspireras av att USA:s nationaldag inföll i förra veckan. Jag upplevde ett nationaldagsfirande på plats för några år sedan. En strand med fullständigt gigantiska kylväskor fulla med is, öl, juice, frukt, kött till grillen, vodka och snacks. Därtill fulla tonåringar som moonade i fönstren, fyrverkerier och ett californiskt hav som kokade av alla badare. Det är en oförglömlig, om än inte omistlig, upplevelse. 

Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången: 

1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här. 

2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan  ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.

3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Det här med dagböcker

Bokmania skriver en sammanfattning av sina intryck under läsningen av Sylva Plaths dagböcker. Intressant, noterar jag, utan  några som helst planer på att läsa dessa dagböcker. Eller Carol Oates dagböcker, som alla antingen håller på att läsa just nu, suktar efter, eller redan har läst ut. Och kanske är lite besvikna på.

Över huvud taget känner jag inget särskilt sug i att läsa författardagböcker. Jag funderar på varför. Kanske är det för att jag (som Anne Swärd analyserar så fint i Sydsvenskan) är rädd att bli besviken på att människor jag beundrar visar sig vara några helt andra när jag synar dem.

Jag tänker också så här: Det är skillnad på en (ocensurerad) dagbok, och den person man tillåter sig att vara där (sig själv, förhoppningsvis), och det konstverk som en roman, diktsamling eller pjäs utgör. När läsaren sätter en författare på piedestal och gör henne till husgud så är det en projektion som säger mer om läsaren själv än om den människa som författaren – eller artisten eller skådespelaren – egentligen är. Ja, för de är inte mer än människor. Det är mänskligheten, de smutsiga fördomarna och de dagliga tillkortakommanden som har gjort det möjligt för dem att skapa verk vari vi känner igen oss själva. Böckerna, pjäserna, filmerna, musiken som får oss att tänka "Han skulle kunna vara jag!" "Hon tänker som jag!"

Men ärligt talat – är det inte större konst att skriva om ett liv olikt ens eget så att andra tror att det är sant, än att endast skriva om sina egna erfarenheter? Eller är den här besvikelsen efter dagboksläsning endast ett tecken på att vi ställer ett sanningskrav på författarna, som inte innebär trovärdig fiktion, utan bara kalla fakta uttryckt på ett originellt och konstfullt sätt?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.