Karl Bertil Jonsson-metoden

Om det snöar mycket hemma hos en dagen före julafton och man lät bli att köpa bokliga julklappar dagen före eftersom det var för lång kö i bokhandeln så kan man använda julklappsetiketter och klistra över sitt eget namn i några av sina älsklingsböcker och ge bort dem i julklapp.

Och så får man tid att klä granen, baka pepparkaksslott, griljera skinka och slå in julklappar i stället för att slinta ner i snöiga diken.

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

Perspektiv

Min farmor brukade bland mycket annat köpa och ge bort utsorterade böcker till mig. Antikvariat-fynd, utrangerade biblioteksböcker och såna där upplagor som förlagen slumpade bort av olika orsaker. Orsaken till att farmors förlagsfynd var billiga brukade vara att en eller flera sidor av misstag blivit blanka, så de kunde helt enkelt inte ta fullt betalt för böckerna. Att detta var orsaken tror jag aldrig att min farmor begrep, och jag berättade det aldrig för henne.

Men det var irriterande att läsa böcker där sidan 28, 63, 117 och 212 (just innan slutet!) var blanka, det var det.

Idag har jag kommit på att det är nästan lika irriterande att jag tappat bort mina tjocka, alldeles nyinköpta vantar och nu måste jag strax gå ut och skrapa rutan på bilen, och skotta lite snö.

Se där – tänk att det gick att skapa en litterär anknytning till mina borttappade vantar! (Förresten tror jag att jag glömde dem i Akademibokhandeln förra veckan. Om jag hade kommit att tänka på det först hade jag ju kunnat spara historien om farmor till ett annat tillfälle.)