Så medan Bokhora funderar över vilka böcker som vinner på bokläsning, och Snowflake överväger en omläsning av Kulla-Gulla, kan jag konstatera att det finns böcker som man inte borde läsa om. De är inte många, och man vet inte i förväg vilka de är. Först efteråt inser man att man borde bevarat dem i ljust minne och inte solkat dem med vuxna, kritiska ögon.
Lite sorgligt är det. Som att upptäcka att man inte hade den lyckliga barndom man alltid inbillat sig.
8 kommentarer:
När jag var yngre så ÄLSKADE jag verkligen Narnia-serien. Så för några år sedan läste jag om den, men åh vad besviken jag blev. Magin var nästan helt försvunnen och de religiösa symbolerna var alldeles för tydliga.
Visst är det så att en del böcker inte ska läsas om utan istället få ha kvar barndomens romantiska skimmer. Böcker som jag tyckt riktigt bra om vågar jag sällan läsa om. Det var nog dessutom tio år sedan jag läste om en bok. Jag hinner inte riktigt det längre.
Nuförtiden kan jag läsa om böcker som jag gillade när jag var mindre utan att det gör något om jag inte tycker de håller. Det tar inte ifrån från min upplevelse vid den första läsningen.
Sen har den trettiofemårige Petter inte nödvändigtvis alltid rätt gentemot den elvaårige Petter. Om den senare tyckte bättre om till exempel Narnia än den förre så behöver det inte innebära att elvaåringen hade fel bara för att han inte längre existerar.
Fiktionista: Narnia funkar för mig fortfarande. Som tur är. Jag tror att hemligheten ligger i att man läser om vissa böcker kontinuerligt, så att de förändras långsamt, långsamt i takt med att man själv växer.
Lilla O: Jag tycker det verkar som om människor är olika. En del är omläsare, och en del är inte det. Sen går det i perioder också, för mig i alla fall. När jag nått ett nytt mognadssteg så känner jag ibland behov av att läsa om böcker från tidigare, som gav mig något då, för att liksom konsolidera den tidigare upplevelsen. Men alla kanske inte alls känner så. Och du har ju helt rätt i att det finns mycket nytt att läsa (och det nya kan ju vara både modern och äldre...)
Petter: Jag gillar det perspektivet. När jag skrev om Ett veck i tiden avslutade jag med att man skulle ge den till en 11-åring nära sig. För bara för att man själv inte får ut något (eller åtminstone något helt annat) av en bok idag, så innebär det ju inte att någon annan 11-åring kan gilla boken. Och precis som du säger, så har man inte mer rätt för att man är vuxen och helt plötsligt inte tycker om en bok. Varför skulle man ha tolkningsföreträde då?
Oh, det här stämmer så bra... Jag har läst om en del i vuxen ålder för att se om det verkligen är ok att jag rekommenderar dem till barnen fortfarande eftersom jag älskade dem när jag var 8, 9 eller 11.. Vissa böcker håller ju verkligen måttet, men många böcker tycker jag förlorar i magi även om de fortfarande inte är dåliga. De är bara inte så mytiskt bra som man tyckte som liten 9-åring. Dessutom kanske de går att läsa på två dagar iställt för en vecka ellert två som de kanske tog då...
Bokomaten: Det kan ligga något i det där, att eftersom man läser snabbare, så hinner man inte tänka lika mycket under tiden, och därmed blir läsupplevelsen annorlunda. (Jag tänker - helt seriöst - göra en forskningsansökan som tangerar det ämnet.) Eller så beror en del på att man läst mycket mer som vuxen och har andra referenser. Typ.
Men jag tror på att man ska bevara ett barn inom sig, och erkänna att det barnet tyckte att andra saker var bra än man själv tycker nu. Något behöver ju inte vara dåligt, bara för att man inte längre tycker det är bra. Så tolkar jag Petter ovan :-D
Jag har läst om Anne på Grönkulla i vuxen ålder och där flagnar onekligen charmen en del när det handlar om den vuxna Anne (kommer inte ihåg exakt men eftersom Gilbert var högerman så var även Anne det i sann hustrulig anda t ex) men på det stora hela så tycker jag lika mycket om Anne med vuxenblick som med barnblick. Dessutom så uppskattar jag och förstår vissa böcker bättre som vuxen än som tioåring. Boken som är en samling brev till Gilbert tyckte jag var "konstig" som barn. I en skåpstädning häromveckan så hittade jag mina gamla Lotta-böcker så det blev nostalgiläsning där också (fort gick det, det tog längre tid att läsa dem som tioåring) och jag vet inte vad en tioårig tjej år 2009 skulle tycka om den, men även där charmas jag av Lotta (däremot inte av Paul, jag förstod inte hans charm då och jag förstår den inte nu heller men men).
HEJ Klotho! (Var har du varit?) Anne tycker jag håller. Men det där med att hon inte är samma Anne i de senare böckerna, det tyckte jag stämde redan som barn. (Jag har läst nånstans att Montgomery klagade över att förlaget nödvändigtvis ville att hon skulle "dra Anne genom högskolan", vilket väl tyder på att hon själv var lite trött på flickan, men fick böja sig eftersom det var en så stor succé). Boken Anne på egen hand (det är brevsamlingen) är ganska udnerhållande faktiskt. Det är ju den enda boken som nästan helt (det finns vissa passager som inte är sådana) är berättad i jag-perspektiv, och det är ganska roligt att få "höra" Annes stämma på det där sättet. Dessutom finns ju den lilla passagen när Anne besöker det hus där hon föddes, och där hennes föräldrar dog. Snyft. Och historien med Pringlarna, som är så förvanskad i tv-serien. Den är häftig!
Jag tycker det finns mycket i Anne-böckerna som jag har glädje av som vuxen, faktiskt.
Jag har nog bara läst en Lotta-bok tror jag. Och den minns jag inte särskilt tydlig (det är lustigt det där - det var inga av mina kompisar som läste Lottaböcker, men jag vet att några äldre tjejer på min gata läste dem. Om inga kompisar läste en viss serie så var det svårt att få tag på böckerna; femböcker och kittyböcker var ju hårdvaluta, eftersom de inte fanns p åbiblioteken.)
Skicka en kommentar