Varför 4-åringar har gråhåriga mammor

Vi läste boken Varför prinsar och prinsessor inte har krona på huvudet skriven av den norska prinsessan Märtha Louise. Det gav upphov till följande ordväxling:

Mamman: Vet du att den här boken faktiskt har skrivits av en riktig prinsessa. Hon heter Märtha Louise och bor i Norge. Det är ett annat land, som ligger bredvid Sverige.
Dottern (förvånat): Finns det prinsessor nu också?*
Mamman: Ja, visst finns det det.
Dottern: Varför då?
Mamman: Ja, det finns det faktiskt dom som undrar.
Dottern: Undrar du det mamma?
Mamman: Ja, ibland.
Dottern: Undrar du det just nu mamma?
Mamman: – – – /ja, här minns jag inte riktigt vad jag svarade, men nån barnanpassad variant av Cecilia Åses bok om den svenska monarkin. Sen läste vi sagan./

Själva boken ska jag skriva om nån annan gång. Det korta omdömet lyder att den är bättre än man kan tro, men ni behöver inte springa benen av er för att få tag i den. Får ni en dotter nån gång är det förresten sannolikt att hon får den i present av nån äldre släkting som har köpt den på en bokrea (får ni en son kanske ni dock behöver köpa den själva). Utan barn behöver ni den knappast; då kan ni traggla på med Anna Karenina, eller vad ni nu har för tegelstenar från Waterloo i bokhyllan.


*Det är inte lätt att förstå det där; troll finns ju till exempel inte. Nuförtiden. Någon unge på dotterns dagis har visst hittat trollben i skogen, har jag hört. Det är nog med troll ungefär som dinosaurier. 

I nationens intresse

Jag skrev för nästan ett år sedan (tiden går fort!) om en intervju med statsvetaren Cecilia Åse, som skrivit boken Monarkins makt. Jag blev väldigt intresserad, och har länge tänkt försöka få tag i boken. Och i svallvågorna kring debatten om den nya kungaboken (Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) tyckte jag att det var dags att göra slag i saken.

Tyvärr finns inte tv-intervjun med Åse kvar, men ett program från Vetenskapsradion ligger fortfarande kvar på nätet, och där finns Åse också med, och delvis samma tankegång.

Boken Monarkins makt är resultaten av ett statsvetenskapligt forskningsprojekt som tar upp hur det kan komma sig att vi i Sverige har en monarki som är en plym eller en krusidull, medan vi samtidigt ständigt betonar det demokratiska, jämlika och jämställda samhället (låt vara att detta är en chimär).

Åse inleder boken med flera kapitel där hon diskuterar hur nationen behöver ett enande, opolitiskt element, och hur kungafamiljen och monarkin kan fungera på just det sättet, därför att den i Sverige står över de politiska turerna. Det är en symbol och en kraft som dessutom är mer oförargelig därför att det är ett ärftligt ämbete – det är faktiskt svårare att ställa någon till ansvar för något som man har ärvts in i, än för en position som man valts för. Det resonemang som Åse för fram är att demokrati i sig innebär splittring. Men för att kunna behålla en nationell enighet är det som att de politiska partierna enas om att vara eniga kring monarkin. Åse skriver (s 33):

När författningsfrågan diskuteras i början av 1970-talet är politikerna alltså överens om att komma överens om reglerna för svensk demokrati. Men de är också överens om att inte föra en politisk diskussion som öppet ställer monarki och republik emot varandra. 

Jag är ovan att tänka statsvetenskapligt, och jag ställs här inför flera, för mig, nya tankegångar. En av de viktigaste är den att själva kungafamiljens sammansättning och utseende har varit viktig för hur monarkins roll har utmejslats i Sverige. Under 60-talet när man utredde statschefens nya roll var man angelägen att betona att man inte ville göra förändringar under gamla kungens (Gustav VI Adolf) livstid, utan att man tänkte sig att en republik eventuellt kunde införas vid tronskiftet. Men strax därefter inträffade Silvia, och det blev förlovning, bröllop och nya prinsar och prinsessor; frågan om republik var i princip död. Åse skriver (s 148):

Att statsskicket vävs samman med genealogin inom en viss släkt leder också till en tydlig begränsning av vilka politiska handlingsalternativ som blir möjliga. I början av 1970-talet var det ett möjligt alternativ att avskaffa monarkin. Här fanns det som statsvetarna ibland kallar "a window of opportunity". Men med facit i hand kan man säga att förändringen i så fall skulle ha fått ske i mellanrummet mellan respekten för "gamla kungen" och glädjen över "den vackraste drottningen på Sveriges tron". 

Den diskussion om arvsföljden (kvinnlig, manlig, äldsta barnet?) som inletts redan tidigare men inte kunnat (eller vart menad) att fullföljas innan Gustav VI Adolfs död (år 1973) avslutas, och vi får 1980 en ny successionsordning som slår fast att det är det äldsta barnet – oavsett kön – som ärver tronen. (Och här hajar jag till, för jag har inte tidigare insett att om det här beslutet tagits före 1973, så hade vi inte haft vår nuvarande kung, utan i stället kanske hans äldsta syster Margareta hade blivit drottning! Eller kanske inte, eftersom hon gift sig med en icke-adlig man. Men Hagasessa nummer två: Birgitta hade i stället kunnat axla rollen.)

Åse fastslår att den formellt maktlösa kungarollen innebär en svårighet för republikaner. Att kungen inte har någon formell makt är monarkisternas avgörande argument – varför ska man avskaffa en maktlös monarki? Det – tolkar jag – är en viktig anledning att lyfta upp vilken informell makt som trots allt ligger i kungarollen.

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.