När storfiskarns armar inte räcker till

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner.  Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.