I mååååål!

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!  

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:


En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4  p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p


Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma  (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

Nu börjar spurten

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här? 

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

När man sitter där och klickar runt på Tradera i stället för att baka pepparkakshus

Jag brukar försöka passa på att få en del saker påbörjade när andan faller på. Det är särskilt påtagligt på jobbet – jag har nästan aldrig lust att jobba med det jag borde, utan dras mest till arbetsuppgifter som ligger flera månader fram i tiden. Men jag har med åren lärt mig att det är lika bra att arbeta lite med det jag får inspiration till, för alltid har man nytta av det när deadline närmar sig, och man inte längre har lust att ta tag i projektet.

I undantagsfall tillämpar jag samma princip för mitt privatliv. Just nu sitter jag och planerar min sommarläsning i stället för att slå in julklappar, och det lutar en del åt Maria Lang nästa sommar (efter en Dorothy Sayers-sommar och en Sjöwall/Wahlöö-sommar). Men till skillnad från tidigare år så innebär Maria Lang inte särskilt mycket omläsning för mig. Jag har nog bara läst några få av hennes deckare när jag var i 12-årsåldern så där, och minns inte mycket av dem. Det behövs inte så mycket efterforskning för att inse att det här författarskapet handlar om betydligt fler än 10-15 böcker. Kanske betyder det för min del att läsningen delas upp på två somrar, kanske betyder det att endast ett urval läses, det får tiden (lusten) utvisa.

Eftersom jag vet att Langläsarna därute är många så undrar jag så där allmänt om böckerna måste läsas i ordning. Finns det några särskilda pärlor som jag inte får missa om jag gör ett urval? Om jag bestämmer mig för att läsa 10 böcker i rad – är det då bäst med de 10 första i serien om Puck, eller de 10 sista? Eller kanske de 10 i mitten? Ska jag läsa varannan bok? Ska jag kasta tärning?

Eller borde jag läsa Trenterdeckare nästa sommar i stället?

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!

Jag och tio romaner om ett brott

Jag hade sedan flera veckor tillbaks bestämt mig.

Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)

Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)

Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)

Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)

Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.

Kors och tvärs

Under morgondagen har jag tänkt dela ut några speciella presenter, men det sista julklappsinlägget som ägnas helt åt en enda blogg kommer nu ikväll. Jag råkar veta att det är någon som väntat otåligt och länge på sin present. Men den har tagit lite tid att packa in på ett snyggt sätt.

Den stora present som är kvar går förstås till Snowflakes blogg. Jag har redan beskrivit den som den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen. Här bloggas det intensivt och impulsivt om litteratur och litterära referenser. Detaljer och överblickar. Tv-serier, filmer, teaterföreställningar – och poesi. Det är högt i tak, och golvet har jag aldrig sett. Här blandas glädje och sorg, allvar och lek på det mest oväntade sätt. Och här brukar också diskussionerna bli långa och slingrande i kommentarsfältet, och som om inte detta räckte är Snowflake en av bokbloggosfärens mest ivriga, entusiastiska och välvilliga kommentatorer. Jag tycker om det öppna sinnet, värmen, omtanken, impulsiviteten, kreativiteten och det varma hjärtat som genomsyrar bloggen. Och bloggerskan.

Ibland kan det bli långrandigt att slå in julklappar, och då får man göra sitt bästa för att roa sig själv. Det har jag gjort den här gången. Inspirerad av en aldrig sinande ström av hintar om Alfapet har jag konstruerat en julklapp som består av ett korsord baserat på mördarnas efternamn i åtta av Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey, eftersom Sayers är en av de författare vi båda tycker om att diskutera. Jag har använt mig av de namn mördarna kallas för i större delen av boken (i vissa fall är det ju ett antaget namn, men det tar jag inte hänsyn till här). Om det finns fler än en mördare är det endast ett namn jag använt. Den lodräta, skuggade raden bildar ett ord som betecknar en förklädnad Lord Peter begagnar sig av i den bok som illustreras i nummer två.

För att komplicera det hela (för det blir ju barnsligt lätt när man bara har ett visst bestämt antal böcker att leta bland) illustreras varje bok endast av en bild, som på något sätt associerar till någon viktig (nyckel)scen eller händelse i boken. Ja, det är jag som associerar alltså, vilket kan förklara om det är lite långsökt ibland. Jag har dock försökt undvika de värsta utlöparna (som till exempel de två alternativen att antingen illustrera Oskuld och arsenik med gamla spetsar eller med ett foto på Love Almqvist), det är väl alltid något att glädjas åt?

1. 

2.

3. 

4. 

5. 

6. 

7. 

8. 

P.S. Jag hade tänkt använda ett lodrätt ord med flera stycken zäta i, men tyvärr bestämde sig Dorothy en gång i tiden att inte begåva en enda av sina mördare med ett namn med denna bokstav, så du få hålla tillgodo med ett ord som med lite välvilja kan ha ett Q i sig. Det är ju inte så illa heller?

P.P.S. Sa jag God jul, förresten?

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.

Sayers vs. Christie

Om man nu ska tala om deckardrottningar (och det finns ju en del som gärna gör det) så finns det faktiskt bara två som kan komma ifråga för titeln: Sayers och Christie.

Jag tillbringade sommaren med att till stor förnöjelse läsa om större delen av Dorothy Sayers deckarproduktion, och under de senaste 2-3 åren har jag även läst om stora delar (vi kan väl höfta till med 70 %?) av Agatha Christies produktion av 84 kriminalromaner. (Båda skrev en hel del annat, men det har jag inte läst.) Eftersom Holly Hock gjorde mig uppmärksam på att det faktiskt är Christievecka, tar jag det som incitament att skriva den jämförelse mellan författarna, som jag länge funderat över.

Det är mycket som slår mig när man läser båda så tätt inpå varandra. Det finns många likheter (deras författarskap överlappar inte minst i tid, och båda beskriver ju de övre skikten i ett engelskt samhälle, som fortfarande är en kolonialmakt med utposter runtom i världen). Men jag ser också många skillnader. Den mest framträdande är nog att Sayers arbetar med en och samma deckarhjälte. Hur tydligt han är kalkerad på Sherlock Holmes behöver man inte spekulera i; Lord Peter Wimsey (som jag skrev en hel del om här) raljerar ofta och gärna och mycket över att han försöker efterlikna denne litterära storhet. Genom användningen av en och samma huvudperson skapar Sayers även progression i sina böcker; Lord Peter blir äldre, och i de här böckerna behöver man inte riskera att författaren låtsas som om det hällregnat mellan varje ny bok. I stället får vi i flera böcker följa med från Wimseys första möte med och förälskelse i den mordanklagade Harriet Vane, till Wimsey och Vanes bröllop och smekmånad. I takt med att bekanskapen Wimsey-Vane fördjupas (som jag bland annat skrev lite om här) gör också den psykologiska gestaltningen det. Vissa menar att Sayers identifierade sig med Harriet Vane, och det här skulle i så fall kunna vara en förklaring till varför böckerna utvecklas till något mer än ett mysteriepussel; själv tror jag Sayers avslöjar mycket i den diskussion som förs i boken Kamratfesten, där Wimsey föreslår att Vane ska lägga in mer psykologisk trovärdiga förklaringar till de brott som personerna i hennes uppdiktade kriminalromaner begår. När Sayers gör samma sak, så får vi mer blod, tårar och känsla i böckerna. Men hon sätter onekligen sitt eget hjärta i pant i relationen Vane-Wimsey, och det är det som gör att den fungerar, trots att kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ibland skymmer deckargåtan lite väl mycket.

Christies Poirot är den av hennes deckarhjältar som närmast följer Sherlock-traditionen. Han är också professionell detektiv, till skillnad från Miss Marple, som ju mer hör till den skarpsynta, till synes oförargeliga sanningssägande sorten. (Hon har för övrigt en motsvarighet, om än inte lika skärpt sådan, i Sayers Miss Climpson (som diskuteras ganska ingående i kommentarsfältet i ett inlägg hos Snowflakes). Värt att notera att Marple vid mer än ett tillfälle själv förställer sig eller klär ut sig för att avslöja någon mördare. Därutöver spelar hon förvirrad och dum och snurrig och inte minst så där gammaldags nyfiken när det behövs för att komma fram till sanningen. Hon tubbar också vid flera tillfällen någon annan att spela teater för att få mördaren fast, men då står oftast polisen i kulisserna och kan rädda den unga flickan (som det oftast handlar om) när mördaren är på väg att slå till igen.

Även om det berättas hur Lord Peter flyger och far över hela världen (nåja, Europa), så utspelar sig Sayers deckare i England. Christie rör sig däremot världsvant utöver England bland annat i Monte-Carlo, Mellanöstern, Egypten, Karibien, och Mesopotamien. Att hon har egna erfarenhet från dessa miljöer framgår också tydligt (bland annat var hon själv gift med en arkeolog, och reste med honom på utgrävningar, vilket man ser spår av i ett flertal böcker).

Sayers Lord Peter rör sig i de högsta adelskretsar och är du och bror med ärkebiskopar och prinsar. Riktigt så högt upp i hierarkin svingar sig inte Agatha Christie, men å andra sidan täcker hon in en stor del av klassen därunder: officerer, läkare, advokater förekommer i stort sett alla böcker (ofta även som mördare), men hon har också många tjänsteflickor, prästfruar, och konstnärer. Ett normalt persongalleri i en av hennes många kriminalromaner består av 8-12 vuxna personer, ett par gifta par, någon äldre officier och hans dotter eller styvdotter från första äktenskapet, en äldre kvinna, utfattig, men av fin familj, och så ett varierande antal vuxna individer, män eller kvinnor i 30-årsåldern som på olika sätt skulle kunna vinna på att en person dör. Det kan handlar om pengar och arv. Det kan handla om kärlek. Det kan handla om hämnd för oförrätter begångna mot mördarens föräldrar.

I Christies böcker sker oftast flera mord, medan Sayers i flertalet fall nöjer sig med ett, och så kanske något mordförsök därtill. Sayers har oftast inte heller ett lika tydligt klientel som kan vara misstänkta. Och även om hon konstruerar mycket intrikata deckargåtor (till exempel i De nio målarna) eller skiffer (som i Drama kring ung dansör), eller oväntade förklaringar till arsenikförgifningen (som i Oskuld och arsenik), så är hennes vändningar och upplösningar aldrig lika svåra att lista ut som hos Christie.

Eftersom det förekommer så ofantligt många fler mördade personer i Christies böcker är det svårt att genomföra en riktigt rättvis jämförelse mellan mordmetoder. Vi kan säga att Christie använder i stort sett allt man kan tänka sig. Knuff från klippor, gift i marmeladen, strypning, kvävning med kudde, bilolyckor, fallande krukor eller statyer, knivar, pistoler, dolkar, injektionssprutor... Ofta är det första (eller de första) morden noga uttänkta, men allteftersom att mördaren blir mer desperat, tar han eller hon till de mordvapen som finns till hands. Sayers hittar på fler ovanliga metoder att ta livet av folk. Det är mer regel än undantag att man inte är riktigt säker på om hur och när dödsfallet har skett.

Christie har hämtar frekvent inspiration från barnkammar-rim. Tio små negerpojkar, Fem små grisar, En ficka full med råg, Three blind mice är de exempel som jag kommer på just nu. Det är också Christie som vanligen samlar alla misstänkta i biblioteket (eller var det nu kan vara) och låter deckaren avslöja vem den skyldige är. Eftersom Sayers inte på samma sätt som Christie skapar ett slutet sällskap (på en båt, ett tåg, en restaurang, ett herresäte eller i en liten by) och eftersom Lord Peter har delvis andra metoder att avslöja mördaren (och dessutom samarbetar tätt med polisen, oftast i form av svågern Parker) finns normlt ingen motsvarande samling i Sayers-böckerna. Det handlar snarare om Peters personliga triumf i att lösa ett mysterium, än en lättnadens suck som dras i ett helt sällskap.

Jag har skrivit om vad jag tolkar som Sayers problem med att straffa den skyldige här. Christie ägnar inte alls lika mycket tankar åt den saken, även om det där med hängning dyker upp på ett lite obekvämt sätt ibland. Däremot för Christie fram ett annat grepp, som borgar för en slags försoning i böckerna. Både Poirot och Marple fungerar ofta som en slags terapeuter för mördaren. Under bokens gång blir de anförtrodda allt möjligt, och båda har sådana personligheter att människor gärna ger dem förtroenden. Ingen av dem accepterar brott, men de uppvisar alltid en slags förståelse för mördaren, och för motivet, som jag inte finner hos Sayers. Att samla alla anklagande i biblioteket i slutet av boken, och berätta "hur det egentligen gick till", blir också ett sätt att visa för mördaren att han eller hon är förstådd och sedd. För läsaren fungerar det som en psykologisk förklaringsmodell: hur kan brott ske? Och varför? I vissa böcker är samlingen ersatt av en (skriftlig) bekännelse hos mördaren. Men Christie låter inte sina mördare mer eller mindre regelrätt ta livet av sig, såsom Sayers gör. På ett sätt kan man säga att hon blundar för problemet när hon låter böckerna sluta med att man får reda på vem som har utfört brottet.

Poirot och Marple förekommer inte vid något tillfälle i samma bok. Jag läste någonstans att Christie inte tyckte att hon kunde göra det. Poirot är alldeles för självmedveten för att acceptera att någon annan kan lösa mordgåtan. Det kanske ligger något i det, men det hade varit trevligt att få se vad som hände om de möttes, det hade det. För att inte tala om vad de skulle sagt när Lord Peter svepte in och började undersöka fingeravtryck och kommendera sin betjänt Bunter att fotografera.

Att sätta den ena framför det andra i det här fallet tycker jag är meningslöst. Båda är mycket bra, och om du har Mordet på Orientexpressen i ena handen och Oskuld och arsenik i den andra så vete sjutton vilken jag skulle rekommendera dig att börja med.

Nej, jag kan inte säga att det är en av dem som jag föredrar före den andra. Eller, jo, om man pressar mig riktigt hårt (och typ hotar med bokbål eller indragna bokpengar under ett decennium) skulle jag nog kunna tänka mig klämma fram med ett svar. Gissa vilket?

Jag tycker den svenska wikipedia-artikeln om Christie är riktigt trevlig att läsa, och rekommenderar den till den som vill ha mer biografiska bakgrundsdata, och en lista på Christies verk. Den svenska Sayers-artikeln behöver utökas rejält, men man kan läsa den engelska sidan om man vill ha mer information.

Förutom de länkar som finns här ovan där jag har tidigare skrivit om Sayers, finns här också ett inlägg om Christie. Snowflake har nyligen recenserat ett par av Sayers böcker. Lord Peters största affär, Naturlig död?. Och så tror jag det finns ytterligare en till, men den hittar jag inte.

Den vetgiriges lilla svarta

Den här meningen ska jag lägga på minnet. Det är bara fantasin som sätter gränser för dess användbarhet. Den är ockå ett exempel på den tidiga Wimseysiska pladdrigheten.

Ursäkta, sade Wimsey, men skulle ni vilja – jag vet att lekmän är olidliga med sin förfärliga okunnighet – men om ni skulle vilja vara så god och förklara vad det där eländiga ordet betytt eller betyder, så skulle det vara till sådan stor hjälp, nämligen.

Lord Peter Wimsey, s 176 i Naturlig död? av Dorothy Sayers

Sayers och döden

Efter att i sommar ha läst igenom nästan hela Dorothy Sayers deckarproduktion tycker jag mig se vilket dilemma hon ställs inför varje gång hon låter deckarhjälten Lord Peter avslöja mördaren. Sayers skriver sina deckare under den period då det brittiska gentlemannaidealet fortfarande var allenarådande. Detta är anledningen till att hon (liksom Christie) inte är intresserad av mördare från lägre klasser, utan väljer sådana med god familj och utbildning. Lite extra trevligt är det förstås om de är rasande intelligenta, och innehar något ansett yrke (advokat och läkare). Men jag tycker mig ana att Sayers hade svårt att förlika sig med att hennes brottslingar skulle föras till galgen (jo, för sådan var ju lagen i England på den tiden Sayers skrev sina böcker).

Därför är det mer regel än undantag att hennes mördare tar livet av sig. Som i Naturlig död? som jag just läst ut. Eller så uppmanas de att ta livet av sig; Lord Peter kan skicka iväg dem med orden att han först i morgon ska gå till polisen, med den underförstådda uppmaningen att mördaren kan gå hem och ta livet av sig, eftersom detta skulle innebära mindre skandal för fru och barn än en mordrättegång. I en bok (Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben) får mördaren på sista sidorna till och med låna en pistol, så att han kan begå självmord. Praktiskt och bra.

Ibland verkar tanken på att en mördare ska åka fast fungera preventivt. För Sayers (inte för mördaren). Så tycks mig vara fallet i boken Kamratfesten (som jag skrev om här, med en ordentlig spoilervarning), där det inte ens sker ett mord, utan "bara" några mordförsök. Historien blir inte mindre spännande för det (vilket är en lärdom som många borde ta till sig!), men är lite symptomatisk för Sayers äldre böcker. I och med att boken saknar mördare, finns det heller ingen som kan dömas till dödsstraff. På samma sätt löser hon mysteriet i De nio målarna. (Och nu är det dags att blunda och hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur mordet gick till.) Det är visserligen någon som har dött, och det finns många misstänkta, men i sista änden visar det sig att döden var om inte naturlig, så i alla fall inte resultatet av en mördares hand.

För att mördaren måste straffas är ett dilemma för Lord Peter. Och för Sayers själv kan man förstå. I de sista böckerna (framför allt Lord Peters smekmånad) blir det tydligt hur detektiven plågas över alla de människor han sänt i döden. Visserligen ett statligt sanktionerat mord, (vilket ju de facto är vad dödsstraffet innebär), men ändå. Lord Peter har mardrömmar. Och Sayers slutar skriva deckare. Och jag blir inte klok på om jag ska förstå hennes sista böcker som ett inlägg i en debatt om att avskaffa dödsstraffet?

Snowflake har skrivit om ett par av Sayers första deckare: Lord Peters största affär respektive Naturlig död?

Modermord

Först är det kanske på sin plats att påminna om att den här bloggen har spoilervarning på alla sina inlägg. Men med detta är gjort skrider jag till verket med att diskutera några aspekter av Dorothy Sayers Kamratfesten. Det är en bok där man, om man vill, kan se brottet som endast en komplikation i den kärlekssaga som utspelar sig mellan den framstående deckarförfattarinnan Harriet Vane och den aristokratiske deckarhjälten Lord Peter Wimsey.

Oxfords akademiska ankdamm är skådeplatsen för det könsdrama som spelas upp i boken. Som en förlängning av klostrens kyska nunneordrar viger vittra kvinnor sitt liv till vetenskapen. Boken frossar i föreställningar om kvinnor i celibat som blir galna av att leva ihopträngda, och förtrycka sin sexualitet. Åsikten att akademiska kvinnor inte är riktiga kvinnor, att kvinnor som är mödrar (eller åtminstone gifta) är värda mer. Att kvinnor som arbetar (i princip med vad det vara må) tar maten ur munnen på männen, förminskar dem, gör dem värdelösa, och därigenom dömer deras hustrur och barn till svält.

En kvinna som orsakar en mans fall är precis vad som ligger bakom den här deckargåtan: En manlig, fuskande historiker avslöjas på grund av en granskande kvinna som sätter forskningens sanningsanspråk i första rummet. Han måste lämna sitt arbete, och tar så småningom till följd av detta sitt liv. Hans efterlämnade änka, Annie, inackorderar sina barn, och tar under antaget namn plats som husa i det kvinnliga Oxfordcollege som är bokens skådeplats, för att få tillfälle att hämnas inte bara på den forskare som indirekt orsakat hennes döde makes nesliga nederlag, utan även på hela den kvinnliga akademiska värld som lett till hennes olycka.

Hämnden tar hon med den äran. Oanständiga teckningar, hotelsebrev, insinuationer, vandalism, hängda dockor, trakasserier, mordförsök. Akademien är skakad. De kan inte, vill inte gå till polisen, rädda som de är för skriverier och dåligt rykte. I stället kontaktar de deckarförfattarinnan Harriet Vane, en före detta student vid colleget, och frågar om hon vill åta sig att reda ut mysteriet. Hon kommer dit, kanske mest för att hon lockas av Oxfords slutna värld, och vill dra sig tillbaka från skriverier, mordanklagelser och ett liv där hon skriver för brödfödan, till det stilla, eftertänksamma livet som en grundlig, ganska tråkig, forskningstermin i dammiga bibliotek innebär.

Men medan Annies gärningar eskalerar, misstänker alla inom colleget alla. Och i lärarrummet går diskussionerna höga. En del lärare tillstår att de anser att även om de själva valt den akademiska banan, så utför ändå en kvinna som gifter sig och blir mor en större gärning. En variant av den här åsikten är att visserligen ska kvinnor inte arbeta (utanför hemmet), eftersom de då tar jobb (och mat och värdighet) från männen (vi ska betänka att boken skrevs under eller strax efter 30-talets depression), men undantag kan förstås göras för änkor. Särskilt sådana med barn, som behöver en inkomst. Dekanen understryker att de är så glada att kunna hjälpa någon som Annie. Men andra tycker att det är för mycket daltande med de arbetande mödrarna. Som Annie. Ska hon behöva ha ett eget rum bara för att hon är mor, medan andra delar av tjänstefolk måste dela? Och varför denna förståelse för att hon inte kan sköta sitt arbete när barnen är sjuka?

Kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ses kanske som en parallellhistoria. Kanske i värsta fall som en bihandling, en komplikation i detektivens liv. Men så är det förstås inte. Boken är i själva verket inte alls en kriminalroman, utan en illustration över det problem Harriet står inför. För samtidigt som hon kommer underfund med och brottas med sina känslor för Lord Peter, så står hon till synes inför valet att offra sin självständighet, sin yrkeskarriär, sitt eget jag om hon skulle gifta sig med honom.

Men när Sayers gör änkan och modern Annie till den skyldiga i den här berättelsen punkterar hon en gång för alla modersmyten som gör det omöjligt för kvinnor att på männens villkor ta del av livet utanför hemmet. Kvinnor är inte heliga. Mödrar inte mer upphöjda än andra. Kvinnor är inte en särskild slags människor som ska behandlas med silkesvantar och hållas höjda över varje misstanke.

Detta med reflektionen att Sayers trots allt inte låter Annie begå mord. Mordförsök och anstiftan till självmord är det närmaste hon kommer. Läser man stora delar av Sayers produktion, och ser hur hon delar ut silkessnören (= självmordsmöjligheter) till varje mördare som är en gentleman, så inser man att även om hon inte låter en mördare gå fri, så kan heller inte alla mördare behandlas lika. Sayers skrider över könsgränser i den här (och andra) böcker, men inte klassgränser.

Till slut tycker jag mig se hur kvinnans inträde på brottets väg, skapar ett utrymme för Harriets ja till Peter. Gränserna mellan hem och arbete har suddats ut; kvinnans plats har blivit större. Om en kvinna kan vara både mor och brottsling kanske en annan kvinna vara både hustru och författare?

Det går att skala av många andra förklaringslager till Harriets kluvna känslor inför att förlora sin frihet när och om hon gifter sig med Lorden. Det är inte i alla så kallade detektivromaner det är möjligt.

Det finns dock en stor ironi i den här boken. I denna feministiska pamflett lyckas den tillkallade Harriet Vane inte lösa mysteriet utan hjälp av Lord Peter. Jag har funderat på om det var Sayers fredsoffer. En roman som så tydligt för fram kvinnans självklara plats inom akademin (och givetvis annorstädes), och så effektivt punkterar myten om den heliga modern, måste inte den erbjuda någon liten manlig triumf för att återställa balansen? För jag kan inte tro att Sayers egentligen inte bedömde Harriet kapabel att lösa den här deckargåtan, när hon låter henne vara Wimseys intellektuelle jämlike.

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.

12 böcker

Om ni ser nån sitta på ett sommarcafé med en tvååring i knät och försöka läsa Mamma Mu och Dorothy Sayers samtidigt så kanske det är jag och dottern. Hur ska vi två annars lyckas läsa oss igenom alla böcker vi packat ner?

Jag skulle så gärna ha gjort några inlägg som kunde publiceras medan jag är borta, men blogg.se har inte den funktionen (ja, jag har mejlat och frågat). När jag kommer tillbaks till den digitala världen om några veckor ska jag byta bloggverktyg. Någon som vill ge lite input om alla för- och nackdelar med exempelvis wordpress och blogspot och blogger, eller vilket verktyg du nu använder? Dina synpunkter är mer än välkomna!

Tills jag kommer tillbaks får du nöja er med att läsa något av alla de över 250 blogginlägg som publicerats här de drygt 100 dagarna bloggen har existerat. Och när du läst igenom dom kan du kolla på länklistan här nere till höger. Bland bokbloggare är det alltid någon som har sommarskiftet.

Och skulle du ha läsklåda när du läst ut internet, så rekommenderar jag en bra bok. Och kalla bad.

P.S. 12 böcker är det kvar i semesterhögen. Fler böcker går inte att plocka bort!

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 

1. Vad läser du just nu?

Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):

•  Ashenden av William Somerset Maugham
•  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
•  Nu vet jag av Aidan Chambers
•  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro

Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?

Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  

4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

I stället för att jobba

Jag svarar på en bokenkät från Bokhora, eftersom jag inte kommer mig för med att sätta igång med jobbet idag. Kanske kan det hjälpa min tålmodiga hemliga bokvän något också.

Senast köpta inbundna bok: 

Kamratfesten av Dorothy Sayers. Tradera-fynd som borde anlända med posten typ idag.

Senast köpta pocketbok: 

Jag köpte ett gäng förra veckan. Bland annat The world without us av Alan Weisman.

Favoritgenre:

 

Hm... Svårt. Jag får vända på det: Jag är allätare, men inte överförtjust i reseskildringar, verklighetsbaserade böcker eller biografier.

Ultimata längden på en bok: 

En bra bok ska vara så lång som möjligt utan att bli dålig. En sämre bok ska vara 253 sidor. Om den är riktigt dålig kan den vara hur lång eller kort som helst, för då läser jag den inte. 

Favoritbokhandel: 

Jag gillar alla bokhandlar. Om jag ska nämna någon där jag hängt mycket på senare år är det Hamrelius i Malmö. Och en gång tillbringade jag nästan en hel vecka på Barnes & Nobles i Baltimore.

Favoritbibliotek: 

Malmö stadsbibliotek för ljuset och arkitekturen och att man alltid blir inspirerad till att hitta något nytt. Göteborgs stadsbibliotek för att det känns som ett bibliotek, och för att man alltid hittar det man letar efter, eller åtminstone får veta att det är utlånat, och inte "borde stå någonstans i en temaavdelning som vi skapat". 

Favoritplats att läsa (i hemmet):

 Sängen. Men den måste tyvärr undvikas så mycket som möjligt, eftersom jag har börjat somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Så bussen, då kanske. Eller soffan, badet, köksbordet, hammocken, gräsmattan...

Favoritplats att läsa (utanför hemmet): 

Bilen kanske? 

Fem författare du alltid köper i inbundet format: 

Det blir författare vars böcker jag längtar så efter att jag inte kan vänta på pocket. Torgny Lindgren hör väl hit. Deckarförfattaren Arnaldur Inriðason brukar jag också längta så mycket efter att jag måsta ha den så fort som möjligt, likaså Nesser. Andra kandidater är Majgull Axelsson, J.K. Rowling med Harry Potter-böckerna, och ett stort antal faktaböcker av varierande författare som jag lockas av, men jag är överlag inte så kinkig med vad som kommer hem i pocket, inbundet, antikt, begagnat eller whatever. Jag lever lite efter principen att om jag ändå inte kommer att läsa boken förrän den kommer ut i pocket, så kan jag lika gärna vänta. 

Bästa lässnackset: 

 Jag har tack och lov ingen överväldigande craving att äta något bara för att jag vill läsa. Däremot läser jag så ofta jag kan när jag äter. Men om det nu ska vara snacks, så är lite blandat surt och salt smågodis inte fel, eller en ask chokladpraliner (men hur ofta har man en sådan alldeles för sig själv, jag bara undrar?!) 

Bästa läsdrycken:

Inte heller här någon särskild favorit. Om man ska dricka kan man inte ligga ner (och det gör jag allra helst när jag läser), och dessutom blir man kissnödig och måste förflytta sig efter ett tag. Men om vi vänder på det så kan jag tänka mig att läsa medan jag dricker te, vatten, sherry, rött eller vitt vin, eller varför inte en Guinness i kvällsolen i trädgården?

Bästa bakgrundsljudet vid läsning: 

Nu för tiden helst tyst, men jag kan nog stå ut med Bach om det krisar sig. Eller ett litet porlande vattenfall och fåglar som kvittrar. 

När på dygnet läser du helst?

När som helst. Men kvällen/natten är lite bättre, eftersom det inte är annat som pockar på uppmärksamheten då.

Bästa bakfylleläsningen:

Hm. En film, kanske? Romantisk komedi med väntat slut, och mycket vatten. Eller Stolthet och fördom från 1995 på dvd.

Bästa kollektivtrafikläsningen:

Helst pocketbok, så det blir lätt att bära. Det som funkar bättre än en uppslukande roman för mig är  fakta eller samhällsdebatt med igenkänningsfaktor. Familjens projektledare säger upp sig, kanske?

Mina böcker stannar hos mig

Som att hugga av mig en arm. Eller åtminstone att klippa naglarna. Så känns det för mig att göra mig av med böcker. Inför en flytt för några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att rensa bort sådana som jag inte kunde tänka mig att läsa igen, eller som jag hade som dubletter. Inte ens tio stycken valde jag ut. Vad det blev som åkte iväg? Alla Grottbjörnens folk-böckerna, den vedervärdiga "fortsättningen" på Stolthet och fördom, Pemberly, och en sliten, antikvarisk 10-kronors-dublett av Sayers Mördande reklam. Jag har fortfarande ångest över att jag slängde Grottbjörnen-böckerna, trots att det vid det laget var länge sedan jag uppskattade dem. En gång i tiden hade trots allt dessa böcker varit en stor läsupplevelse. Tjocka böcker, som vuxna läste, och som jag fick i present. Böcker som jag så där 13 år gammal läste med stora ögon. Särskilt de 200 sista sidorna i Hästarnas dal.

Förra sommaren fick jag inte mindre än fyra stycken kedjebrev från släkt, vänner och gamla arbetskamrater som föreslog att jag skulle skicka en gammal pocketbok från min egen bokhylla till den som stod överst på listan. Sedan skulle jag så småningom få en bok tillsänd av någon annan. Men hur skulle jag kunna skicka iväg delar av min själ till andra människor? Antingen älskar jag mina pocket (med blod, svett och tårar), och då vill jag förstås kunna läsa om dem när som helst, och inte skiljas från dem. Eller så tycker jag inte böckerna är något att ha, och inte vill jag ge bort dåliga böcker. Ett alternativ jag funderade på var att  köpa dubletter av några av mina favoriter, och skicka iväg dem, men det var väl både semestertiderna och det faktum att jag hade fyra stycken kedjebrev att svara på som fick mig att inte välja denna utväg. Och så att jag av princip aldrig skickar kedjebrev vidare då. 

Jag har alltså svårt att göra mig av med böcker. Att ge bort lästa böcker kan för all del vara miljövänligt, och vara ett sätt att få mer plats (eller stå på plus minus noll) hemma i bokhyllan. Men för mig är min boksamling ändå något som jag byggt upp under ett helt liv. Det är minnen och läsupplevelser. De allra flesta böckerna har jag återvänt till flera gånger, eller skulle vilja läsa om i framtiden.  Nej, jag kan inte förmå mig att göra mig av med dem. 

Anledningen till det här inlägget är bland annat Boktipset ni na ni na ni nanna som  skriver så vackert om bookcrossing. Det är en underbar idé; folk gör sig av med sina böcker, och plockar kanske upp andra som folk lagt ifrån sig. Jag önskar att jag kunde delta, jag skulle verkligen önska att jag kunde förmå mig att delta.

Men än så länge stannar mina böcker hos mig. Men om jag en dag  ändrar mig, och letar adoptivhem till mina älsklingar, så vet jag vart jag ska vända mig.

(Fast jag har hittat två dubletter i bokhyllan. Agatha Christies Oändlig natt, och Walter Ljungquists Azalea. Om andan faller på kanske jag någon gång i framtiden placerar ut dem på en bänk eller ett café nära dig). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Uppdrag: Christie

Trots min kravlösa inställning till läsandet, har jag några små puttrande bokprojekt. Ett är att läsa om Agatha Christie-böckerna. En lågintensiv aktivitet som pågått ett par år, parallellt med resten av livet och läsandet. 35-40 stycken har jag nog tagit mig igenom vid det här laget.

Som 12-13-åring läste jag förstås så många Christie-deckare som jag kom över, alltid lika fascinerad över att det "aldrig" gick att lista ut vem mördaren var. De böcker jag läser om idag erinrar jag mig ibland vagt, och den enda mördaren som jag med säkerhet har hållit i minnet är berättarjaget i Dolken från Tunis. Jag har alltså minst lika stor behållning av böckerna idag som då.

Jag har funderat över varför jag finner nöje i böckerna. (Ja, jag har funderat mycket över det; det är som om jag inbillar mig att jag ska få reda på något om mitt undermedvetna när jag kommer på det ;-) ). För min del handlar det i alla fall inte om ett omättligt deckarsug, utan är snarare en reaktion mot dagens menageri av deckardrottningar och deras alster. Det finns en vila i pusseldeckare där man slipper hålla reda på polisernas privatliv, deras älskare, husdjur och barnkullar. Poirot åldras något, och Miss Marple har alltid någon husa eller granne som påminner om mördaren, men inte behöver jag hålla detta i minnet för att ha nöje av boken.

Böckerna brukar vara på runt 200 sidor. Lätt genomkomliga, antingen jag läser dem i svensk översättning eller på engelskt originalspråk. Personuppsättningen är variationer på samma tema. Ett eller två gifta par, aldrig passionerade, ibland med en kamratskap mellan sig, oftare kyligt blaserade cyniker. Någon gammal tant, en läkare eller en advokat. Någons gamle vän som dyker upp. Främlingen som återkommer från kolonierna. Ibland någon konstnär eller arkeolog. Ibland gästspelar den fiktiva deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Engelsk medelklass eller överklass. 20-tal, 30-tal, 40-tal. Ända in på 70-talet skrev Christie deckare, och även om det imperialistiska England, med eftermiddagste och kolonier aldrig riktigt försvinner, så förändrar sig både stil och innehåll över tiden. Eftermiddagsdrinkarna består.

Bertram's Hotel från 1964 behandlar paradoxen. Hotellgästerna tycker sig komma till ett hotell i den gamla stilen, men studerar man inredningen noggrant märker man det (för dåtiden) hypermoderna bakom den gammaldags fasaden. Detta kostar förstås betydligt mer pengar än vad gästerna har råd att betala, så hotelledningen finansierar denna dröm om det gamla England genom konstsmuggling.

Det är förresten påfallande ofta som Christie tar utgångspunkten i gamla barnkammarrim (som är svåra att som svensk förhålla sig till). I både Fem små grisar och En ficka full av råg lägger sig mördaren vinn om att följa ramsornas anvisningar när morden utförs och iscensätts. För att inte tala om klassikern Tio små negerpojkar som idag heter Och så var det bara en (eller And then there was none).

För mig fungerar de här böckerna just nu som säkra kort, som jag orkar ta mig igenom när jag är trött och har mycket att göra. Böcker som inom en fast form lyckas överraska gång på gång. En grupp människor - kanske kompletta främlingar - som anländer till en weekend på landet. Ett engelskt herresäte med en åldrad betjänt, och flagnande puts. Engelskt. Opassionerat. Som om Christie osentimentalt ständigt skrev om det föregående decenniumet. Alltid mån om att ge läsaren en nostalgisk blick på ett homogent samhälle där alla visste vad som passade in och vad som gick bort. Det finns något vilsamt i att man inte behöver ta någon annans perspektiv.

Men jag blir fortfarande inte klok på vad det är som lockar mig i böckerna. Det är ju varken en värld eller värderingar som jag delar. Och inte lägger jag särskilt mycket tankemöda på att lista ut vem mördaren är medan jag läser. Det är inget fel på språket, men ekvilibristiskt är inte rätt ord för att beskriva det. Möjligen är det helt enkelt en fascination för en författare som gång på gång på gång lyckas lura sin läsare att titta åt andra hållet medan hon begår mord på mord. Den genomgående höga kvaliteten (undantaget några av de första romanerna) och produktionen placerar utan konkurrens Christie på deckartronen. Flankerad av Sayers och P.D. James, förstås, men dem ska jag återkomma till en annan gång.

Min Christie-favoriter då? Någon av de här åtta kanske (utan inbördes rangordning):

Dolken från Tunis

Mordet på Orientexpressen

En flicka kom till Bagdad

Mrs McGinty är död

Ett mord annonseras

Spegeln sprack från kant till kant

Ridå

N eller M (jag har ju redan berättat om min faiblesse för spionromaner.)