Det var då

Det går att se det här inlägget som en uppföljning till gårdagens inlägg om Min Plan att Förstå Mannen (som för övrigt var menat att publiceras dagen efter den här sången av Annika Norlin; mina bloggplaner gäckas dessvärre oftare än de genomförs). Det går också att se det här inlägget som något som jag tänkte skriva i somras, då jag hittade en gammal kalender från år 1991 när jag rotade bland gamla papper.

Det finns flera saker som är intressanta med kalendern, men i det här sammanhanget inbillar jag mig att ni mest vill veta mer om hur jag använde den för att skriva upp vilka böcker jag läste, att ge böckerna betyg (där 1 var dåligt, och 5 var bra) och att lägga till symboler som talade om i fall jag själv ägde boken (ett litet x, som i Vixxtoria), om jag lånat den på biblioteket (en liten cirkel), eller om jag lånat den av en vän eller granne (en liten triangel).

Så. Jag var 17 år när nyårsklockorna ringde in år 1991. Framsidan på kalendern ser ni nedan. (Jag hade flera kalendrar (och anteckningsböcker) av den här typen under ett par år. En del fick jag i present, en del köpte jag själv. Vi kan väl låtsas att det här var den första i denna rad kalendrar, och att två väninnor gav den till mig i julklapp, men jag vet inte om det är sant.)

Och så över till något av det jag läste. Nedan ett utdrag från augusti 1991. Överst skymtar en räcka (omläsning av) ungdomsböcker av Lloyd Alexander. Jag tror det börjar med ett par av hans Äventyrs-böcker (Äventyr i Philadelphia syns där, till exempel), och övergår i böckerna om Västmark: Väster om friheten, Tornfalken, och Tiggardrottningen, som syns tydligt den 19 augusti. Sen följer tre böcker som jag inte har något som helst minne av. Vän eller Fiende (av Jean Thesman), Den gömda dockan (av Mary Downing Hahn) och Det där med kärlek (av June Foley). Skulle jag gissa så är det ungdomsböcker ur nån Wahlströms-serie som jag lånat av min yngre kusin (den lilla triangeln betyder nämligen att böckerna är lånade, och min kusin fyller år 15 augusti, så det är sannolikt att jag har lånat böckerna av henne då).

Veckan därpå slår jag tydligen till på Minnets magi, en annan ungdomsbok (skriven av Marget Mahy), och följer sedan upp med Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den har jag gett en femma.

Nedan finns ytterligare en överblick av två och en halv vecka. Den inramas av en Stieg Trenter-deckare (oklart vilken, men jag har konsumerat den via "kassett" – nån som minns att man kunde göra det?!) och en annan deckare: Kopplingen av Thomas Hellberg och Lars Magnus Jansson (den senare har jag gett betyget fem, men jag har inget minne alls av boken; nån som vet vad den handlade om). Man kan även skymta Baktändning (tror jag) av Staffan Westerlund – han skrev tidigt "miljödeckare" med kunniga jurister som huvudpersoner; jag tyckte mycket om dem på den tiden det begav sig.

Sen roade jag mig visst med några böcker av Richard Fuchs, läkaren som skriver roliga böcker om till exempel hypokondriker. Visst när ni sjuk och Säj Aah! skymtar jag där, och något mer oläsligt veckan senare. Och så en bok av Anna Sparre – en av mina älsklingsförfattare. Hon skrev historiska romaner, ofta om Vasa-ätten, men Hertigens pärlor tror jag handlar om något annat. Vi ser även en bok av Peter Pohl, Havet inom oss. Den tyckte jag tydligen var omöjlig att sätta betyg på. Jag är och var en stor Pohl-fan, och det här är en poetisk och ganska annorlunda bok. De här veckorna verkar jag även ha läst boken Fyy17 av Lena Holfve. Den fick betyget "Intressant" i stället för sifferbetyg, vilket jag än idag tycker sammanfattar boken rätt bra.

Under mars 1991 går det att notera att jag är inne i den där Östergren-perioden som jag nämnde igår. Gentlemen och Attila på samma vecka. De många plusen efter femman för Gentlemen visar hur mycket jag gillade den boken. Jag misstänker att Attila surfade på den vågen, för jag tycker verkligen inte Attila står sig lika bra idag.

Men jag läste också Selma Lagerlöf. Under fruntimmersveckan, mitt i juli 1991, sätter jag igång att frossa i mig hela trilogin, och det borde ha varit första gången jag läste böckerna. Mycket förtjust var jag, som ni ser,  dock minst vad gäller Anna Svärd; hoppet om att historien trots allt ska vända till det bättre är ju så att säga ute med den boken. Mitt bland Löwensköldarna klämde jag in en bok om Adrian Mole (av Sue Townsend) också, ser ni det? Nån som minns vilken bok i ordningen Adrian Moles bekännelser  var?

Nu ska jag erkänna att jag hittills har jag valt att illustrera den här bloggposten med veckor där böckerna klustrar ihop sig fint, så att det ser ut som att jag läste jättemycket hela tiden. Sanningen att säga är att det finns ett par månader med bara 2-3 böcker uppskrivna; jag vet inte vad jag gjorde av min tid, men det är möjligt att jag faktiskt pluggade till en del franskaprov, även om jag inte minns det.

Här ser ni alla fall en ganska gles majmånad, då jag läste A Town like Alice (Fem svarta höns) av Nevil Shute, Sanningen om Mary Rose av Marily Sachs (en bok jag hade letat länge efter; den gick som radioföljetong när jag var liten, och jag hade aldrig lyckats höra slutet. Jag minns hur glad jag var när jag lyckades hitta boken och äntligen fick veta hur den ganska tragiska historien slutade), samt lite senare Agnes Grey av Anne Brontë. 4 maj så vann Carola Eurovisionsschlagerfestivalen i Rom, förresten. Det har jag inte noterat.

Som en sammanfattande kommentar ser jag att det är påtagligt få böcker som jag läste som var mina egna (det syns nog knappt ett enda litet x på de bilder jag valt ut ovan). Det var bibliotekslån och det var lån från vänner och grannar. Flera av böckerna har jag sedan köpt (Lagerlöfsböckerna, Lloyd Alexander-böckerna och Östergren-böckerna, till exempel), men det är ganska uppenbart att biblioteket (och dess utbud) betydde oerhört mycket för vilka böcker jag hade möjlighet att läsa. Och vad jag valde att läsa.

Det finns säkert de ungdomar också idag som i stor utsträckning är hänvisade till biblioteket, men jag tänker att även andra platser har större roll nuförtiden. Ica. Pressbyrån. Eböcker. Och det är förhållandevis billigare. Mer lättillgängligt. Det kostar förstås fortfarande pengar, men mycket av det man vill läsa kommer i pocket (det gjorde det inte i början av 90-talet). De böcker som det talas om (i allahanda tidningar, på nätet och i tevesoffor) är också oerhört många fler, av olika typ och mycket mer hajpade än på den tiden. Jag tror inte att jag läste en enda bok 1991 som kom ut just år 1991. Ja, okej. Det sista säger kanske mer om att jag inte har förändrats, än om huruvida bokfloden svällt och de omtalade böckerna idag hajpas mer än för 20 år sen. Men ändå.

Killsnack

När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.

Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar –  att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)

Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.

När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.

Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde. 

Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.

Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).

Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.

Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.

Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.

Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.

Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.

Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.

Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.

Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.

Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

20.24

Snowflake kommer lite sent, med regndroppar i håret, tre flaskor vin och Sara i sällskap. Jag misstänker att mina och Snowflakes diskussioner aldrig kommer att ta slut (var ska de ens börja? Med deckarna, de mer eller mindre galna kvinnorna, Ingmar Bergman eller ett aldrig sinande skvallerutbyte om litteratur och omvärlden på alla nivåer), så jag har bjudit henne att stanna över natt.

Sara har jag inte alls känt till särskilt länge, men jag skulle gärna vilja veta mer om den där ungdomsboken som hon har så roligt när hon skriver.

Och ja, just det. Försöka bevisa att det är en myt att man inte kan skriva bra dialog på svenska (ergo: det borde inte vara omöjligt med sådan i svenska filmer heller).

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

Jag mötte Lassie

Jag fick med mig en bok om Jörn Donner hem från biblioteket. Eller om den handlar om Ingmar Bergman. Jag blir inte riktigt klok på syftet med boken, nämligen. Ingmar Bergman: PM heter den, och är skriven av Donner. Orden i inledningen beskriver ganska väl ett av de intryck boken ger: "Den är ett fragment av vad Jörn Donner /.../ tror sig ha sett och upplevt i relation till Bergman, hans filmer, men även till Sverige och några människor där."

För att sammanfatta boken så beskriver den scener och hågkomster ur Donners liv, som om han samlat allt han varit med om som har Bergman-anknytning. Alltfrån första besöket i Sverige, då han såg Bergmans Fängelse, via gemensamma erfarenheter av filmarbete, och Donners funktion som producent för Fanny och Alexander, till de sista åren av Bergmans liv, då deras kontakt var närmast obefintlig.

Här finns hela tiden ett stråk av obesvarad kärlek till Sverige, som gnager som en tagg i Donners kött. Här finns skvallriga kommentarer, bekännelser, avslöjanden om socialdemokratiska regeringar, Filminstitut och Harry Schein, ibland lite oklart var det ena börjar och det andra slutar. Det råder ingen tvekan om ohöljd respekt och beundran för Ingman Bergman, även om ingendera är okritisk.

Det är en bok som handlar mer om Donner än Bergman. Vilket gör den lite svårbegriplig, för det är knapphändigt med biografiska noteringar från Donner, mer antydningar om hur hans kvinnoaffärer liknar eller inte liknar Bergmans, och hur hans erfarenhet och kontaktnät i filmvärlden påverkar Bergman-relationen. Frågan är hur mycket man förstår av den här boken om man inte också är någorlunda inläst på Bergmans liv och produktion? Helst också på de politiska turerna kring Svenska filminstitutet (jag känner att min egen okunskap är stor på området, och blir mest förvirrad och frågande över vissa svepande beskrivningar – är verkligen Filminstitutets chefslista och svensk filmpolitik på 60- och 70-talet så allmänt bekanta att de inte behöver förklaras för en läsare år 2010?).

Således en skvallrig bok som surfar på intresset för dämonregissören. Donner har uppenbart projicerat någon slags fadersfigur på Bergman, och även om jag för all del inte har tråkigt när jag läser om dessa (bitvis ganska osorterade) hågkomster, och faktiskt tycker det är intressant att inbilla mig att jag får en delvis annorlunda nyanserad bild av Bergman, så är det bestående intrycket av den här boken ganska blaha. Men jag gillar Donners prosa. Och jag har fått reda på enormt mycket om Jörn Donner. Tidigare visste jag typ bara att han talar finlandssvenska och var vänsterpartist (med några inkastade brasklappar om hörsägen).

(Fast jag kan inte låta bli att fundera över att sälja in en egen roman-idé som heter "Jag och Michael Jackson" till något förlag. Jag har aldrig ens varit intresserad av att kolla om jag känner någon som har tagit reda på om det finns biljetter till en Michael Jackson-konsert, men det skulle man ju kunna skriva en bok om. Eller hur?)

Mellan Bergman och Norén

Snowflake inledde vad som kom att bli en Ulla Isaksson-bloggnings-kedja, där jag bidrog med pjäsen Våra torsdagar. Lyran har skrivit om De två saliga, och Ingrid om Boken om E,  Paradistorg och Födelsedagen och Kvinnor. Dessutom har Snowflake bloggat vidare om föreställningen baserad på Isakssons filmmanus till Nära livet. Jag tror det finns plats för ännu en betraktelse om Paradistorg, som jag tog mig före att läsa om, så här kommer mina reflektioner.

Boken Paradistorg kom ut 1973, och det märks på många sätt, inte minst på att både kvinnlig och sexuell frigörelse precis är förbi (och betraktas så där nonchalant oproblematiskt), och att hemmafru-idealet knappt är en generation bort. Centralfiguren i den brokiga familjeväv som vecklas ut är Katha, en skild, 57-årig läkare, sprungen ur den svenska borgerligheten. Hon har rykte om sig att vara duglig och pålitlig, inte minst berömmer hon sig självgott för dessa egenskaper. Hela året när hon jäktar omkring och inte hinner tala med folk eller umgås med dem strör hon inbjudningar omkring sig: "Kom till Paradistorg till sommaren, då ska vi riktigt hinna prata!"

Paradistorg är sommarstället, som varit i familjens ägo i nästan femtio år nu. Det är Katha som har hand om Stora huset, men därtill finns Alpvillan där hennes betydligt yngre (och ganska snåle) lillebror huserar med sin perfekta hustru och två vilsna och psykiskt instabila barn i övre tonåren, Tora och Tomas. Där finns också nybygget, kallat Ladan, den moderna längan där Kathas två egna döttrar flyttar in under sommarmånaderna: ensamstående Sassa med dottern Eva som hon fick redan som 17-åring, och den väldigt gifta Annika som gjort allting rätt med äktenskap (med ung, snygg, framgångsrik – men notoriskt otrogen – journalist), barn (pojke och flicka, välartade), och arbete (underläkare). Dessutom bor Kathas föräldrar kvar i sin egen del av det stora huset, och därtill Saga och Artur, som bor i sitt eget lilla hus, tillsammans med barnbarnen över sommaren, och hjälper till med lite av varje.

Namnet Paradistorg är förstås välfunnet, både för boken men framför allt för sommarstället. Det är ett paradis man velat skapa, med blomsterrabatter, heliga ritualer kring första jordgubbslitern, årligt återkommande bemärkelsedagar som firas med middagar och utflykter än här och där, båtbrygga och en härlig gammal vind där leksaker och spel från förr samsas under snedtaket. Här skulle man kunna vara lyckliga. Här skulle man kunna vara generösa. Här skulle man kunna hämta kraft inför nästa arbetsår.

Men som alla verkliga paradis finns det förstås en orm, och man anser att ormen är Sassas bästa väninna, den trasiga Ingrid, som blivit illa åtgången av en betydligt äldre fästman, abortläkare var han till på köpet, som tvingade henne till en misslyckad abort av ett barn hon inte ville ha, King fick det barnet heta till slut. Ingrid och King bodde under många år tillsammans med Sassa, och hennes dotter Eva, i en märklig symbios.

Det går att fördjupa sig i vilken som helst av karaktärerna i boken (och det gör också Isaksson; jag tror sannerligen var och en får sin karaktär genomlyst, några korta sidor som i blixtbelysning skissar både dåtid, nutid och en möjlig framtid för alla dessa individer), men jag tycker att Kathas karaktär kanske är den mest intressanta, den som reflekterar (om än ofullständigt) och speglar alla de andras handlingar. Katha ser sig själv som den som ordnar och fixar, den som är medelpunkten, och är ganska blind för att hon kanske faktiskt tvingar på lösningar som andra inte vill ha. Hon ger råd som klampar in och kör över. Exempelvis skriver hon beskäftigt ut piller till den deprimerade och sorgtunga Saga, i stället för att lyssna till varför hon är deprimerad. Katha stoltserar med att ha öppnat sin dörr för Ingrid och King, men att detta bara har lett till missämja och oro i hennes egen familj, och därför ska hon nu portförbjuda dem från paradiset, förlåt – Paradistorg.  Katha och hennes familj har  låtsats att man gett dem en chans, men eftersom man aldrig släppt in dem, och aldrig betraktat dem som jämlikar, så känner de sig heller inte delaktiga. Vem vill vara ett välgörenhetsprojekt? Vem vill bli bjuden med armbågen? Hela boken igenom klagas det över att Ingrid aldrig gör någonting, inte ens soporna går hon ut med, men när hon erbjuder sig att hjälpa Katha med disken får hon veta att det inte behövs. Det är svårt att vara sådana människor till lags.

Den sommar som skildras i den här boken blir en brytpunkt. Redan före sommaren har det uppstått en konflikt mellan Katha och hennes bästa väninna Emma. Emma talar om de så kallade Aniarabarnen. Detta begrepp har förstås starka kopplingar till Martinsons rymdepos, och används för att beskriva känslomässigt utarmade barn. De ses som en produkt av det nya samhället. Begreppet används inte bara av Isaksson, utan förekom på sina håll i debatten vid den här tiden. Emma ser Aniarabarn överallt, människor som blivit förstörda av den nya tidsandan, av teknologin, människor som inte bryr sig om varandra, utan om sitt och de sina. Emmas anklagelser mot Katha är skrämmande moderna, för nu, år 2009, är Aniaramänniskorna inga undantag, utan ett livsstilsideal.

Det känns på många sätt som en sluten värld, det där Paradistorg. Och ändå är det mycket omvärld som fläktar. Sommargästerna anländer från Norrland. Och Helsingfors. Och Ryssland. Och Italien. Rastlöst landar människorna i Paradistorg, och genomför sitt sommarprojekt. När de till hösten kommer hem till sina våningar i stan kommer de tala om hur underbart det är att umgås så där med varandra, att ha tid, och att slappna av, medan sanningen är endast på ytan lever  tillsammans. I realiteten är deras liv lika parallella och lika långt borta från varandra som under vinterhalvårets långa månader. Boken slutar med ett självmord. Den 19-årige Tomas, son till Kathas bror, tar livet av sig, som ett symptom på det enda sättet att ta sig ur denna kvävande familj där ingen ser varandra för vad de egentligen är, utan fortsätter hävda att allt är som det borde vara. Slutet är öppet. Kommer Tomas självmord att leda till självrannsakan hos familjen, eller kommer man att släta över, och hitta orsaker och symptom utanför sig själva?

Isakssons bok om familjelivet låter sig fint placeras in i en svensk tradition, någonstans mellan Bergmans patriarkala, skoningslösa familj, där ingen nåd finns, och Noréns instängda, kvävande familjedramer, där sexualiteten puttrar under ytan. Det är något med det feministiska perspektivet här som förskjuter bilden, avsaknaden av starka män i den här boken är dess största styrka, eftersom det inte skymmer bilden av andra konflikter.

Jag kommer ganska snart återvända till Isaksson; den närmaste läsningen blir sannolikt Ytterst i havet, Isakssons debutroman, som fanns till utlån på mitt bibliotek. Jag har också blivit väldigt nyfiken på De två saliga och Kvinnohuset, men dessa har mitt bibliotek för länge sedan slumpat bort i en utförsäljning.

Jag upptäckte också vid lite googling en DN-krönika av Ulrika Milles från tidigare i år där Paradistorg diskuteras i anslutning till en omläsning av Marilyn Frenchs Kvinnorummet. Så nu känner jag mig lite dragen till French också, som jag hittills aldrig läst. Så underligt med alla de där lästrådarna. Från en impuls till en annan skapar vi var och en vår egen lästråd, sammanflätad med våra liv.

Jag önskar att jag bodde i Stockholm (och inte hade några barn)

27 maj-6 juni arrangerar Dramaten Ingmar Bergman International Theatre Festival. Jag bor inte i Stockholm (den här veckan heller). Dessutom skulle min två-åring inte tycka om att jag hängde där mer än en vecka, och även om hon satt still en hel dockteaterföreställning för ett par veckor sedan, så tror jag en hel veckas pjäser skulle bli för mycket för henne. Det är inte så ofta det händer, men just nu önskar jag att jag var 25 år igen, och bara kunde ta tåget upp och bo på vandrarhem en hel vecka. I helgen skrev DN om festivalens höjdpunkter. 

Ni har väl inte missat Dramatens bloggare, förresten? Nya varje vecka!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Om att inte skriva en bok som alla vill läsa

DN rapporterar idag att Ingmar Bergmans hushållerska hoppar av ett bokprojektet där hon beskriver sitt liv med mästerregissören. Vad ska man säga om det?

Jag har läst mycket både av och om Bergman. Jag har sett de flesta av hans filmer, och önskar att jag fått möjlighet att se fler än en handfull teateruppsättningar. Jag har läst hans mamma Karins publicerade dagböcker (redigerade av Birgit Linton-Malmfors), och hans syster Margaretas självbiografiska roman. På sista tiden har jag funderat lite på hur intressant Käbi Lareteis nyutkomna bibliografi är, och huruvida den endast lyfts fram på kultursidorna för att hon var gift med Bergman. Det är möjligt att jag läser också den så småningom, liksom Mikael Timms Bergman-bok som står hemma i bokhyllan och väntar på några regniga sommardagar. 

Men jag tycker det är skönt att det i dagens jakt på 15 minuters-berömmelse finns någon som väljer att inte skriva en bok som "alla" vill läsa. Heja Anita Haglöf!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Året var 1973...

Bokmania har en kul utmaning, som många hängt på konstaterar jag efter dagens rundklickande utifrån bokbloggar.nu. Temat är "Året jag föddes som litteraturår." Jag hoppar på och kontemplerar över 1973 medan jag googlar. 

---

Författare som dog:

Vilhelm Moberg (han med Utvandrare, Invandrare, och Raskens)

P.G. Wodehouse (han som skrev så roliga böcker om Jeeves) 

J. R. R. Tolkien (han med hobbitarna)

W.H. Auden (han med "begravningsdikten" i Fyra bröllop och en begravning)

---

Författare som föddes (och som väl ännu inte riktigt lyckats axla de fyra fallnas mantlar):

Mirja Unge

Lotta Olsson

Johanna Nilsson 

Linda Skugge

 

---

Böcker som gavs ut:

Astid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta

Sven Stolpes biografi om Den Heliga Birgitta

Gun-Britt Sundströms bok För Lydia (som jag skriver om här) 

SAOL, 1973 års upplaga. Första upplagen sedan 1950, som höll ända till 1986.

Den tyska originalutgåvan av Michael Endes Momo (Momo - eller kampen om tiden)

Tove Janssons Vem ska trösta knyttet

Gunilla Wolde ger ut den sista boken i Totte-dekalogen. Läs förresten om hur hon beskriver tillkomsten av Totte-böckerna. 

---

Böcker som inte gavs ut:

Sjöwall/Wahlöö gör ett uppehåll i sin utgivning om Roman om ett brott (1965-1975). I stället kom detta år en amerikansk filmatisering av Den skrattande polisen.

---

Debutanter:

Henning Mankell debuterar med boken Bergssprängaren

Bruno K. Öijer debuterar med Sång för anarkismen 

Erica Jong debuterar med Fear of flying (Rädd att flyga)

Bamse blir serietidning

---

Nobelpriset gick till australiensaren Patrick White. Jag kunde ha svurit på att det var Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick dela på priset, men tydligen hade jag fel, för det var inte förrän 1974. Jag som hade tänkt skriva några rader om Johnson, får vänta med det till en annan gång. I stället ska jag kolla upp White och läsa något av honom.

---

Och utanför bokvärlden...

Vietnamkrig

Norrmalmstorgsdramat

Abba deltog i svenska melodifestivalen med Ring ring och kom tvåa

Gustav VI Adolf dog, och Carl XVI Gustaf blev kung  

Tage Erlander var Sveriges statsminister, och Richard Nixon USA:s president 

Filmen Exorcisten har premiär

och hela Sverige tittar på Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman