Tillbaks till denna ständiga utvärdering (och all denna provläsning som man ägnar sig åt på bibliotek och i bokhandlar innan böcker får följa med hem). Hur är det med de feministiska och rasistiska temana i bilderböckerna? Är det okej med en bok där alla barn är av samma kön? (Nej, jag tror mig numera ha konstaterat att i svenska bilderböcker har pojkar oftast flickkompisar eller tvärtom.) Är det rentav så att man borde bojkotta böcker som inte innehåller bilder och historier om barn med lagom etnisk blandning? Hur många skilda föräldrar är förresten acceptabelt i en barnbok, om man ändå vill att ens barn ska växa upp med någon slags tro på kärleken? Och regnbågsbarn? Och handikappade barn? Och barn med döda föräldrar eller syskon? Har boken tillräckligt många pojkar med rosa kläder och flickor som åker skateboard och slåss? Tro mig när jag säger att det är en djungel därute – utbudet är enormt, och barnen i barnböckerna idag är sällan "vanliga barn", utan representerar i stället en mängd faktorer (ibland är de mer representanter än personer faktiskt). Låt oss säga att den blonde, busige Emil i Lönneberga, uppvuxen ur den äktsvenska småländska myllan och boende i ett rött hus med vita knutar, tillsammans med gifta föräldrar med tydligt definierade könsroller och tjänstefolk i kökssoffan är rätt ute.
Ja, den här inledningen har jag skrivit för att förklara min läsning av en rätt kul bok som heter Billy och grisarna, skriven av Birgitta Stenberg, med bilder av Matti Lepp. Från Birgitta Stenbergs hemsida förstår jag nu i efterhand att boken ingår i en hel bilderboksserie om Billy. Ett sådant där exempel på det svenska bilderbokshavets höga standard, även när det gäller böcker som inte fått så mycket uppmärksamhet. Jag tror jag köpte på mig boken på Willys för en tia för något år sedan.
Och nu över till boken. Den är rätt rolig, alltså. Språkligt säker (såklart, det borgar väl Stenbergs namn för!), och med Lepps både luftiga och detaljrika bilder. En morgon ringer mormor till Billy och berättar att hon har grisar hemma som han måste komma och kolla på. Billys mamma är så där resignerad och lite småirriterad på mormors dumheter – grisar i lägenheter, det går ju inte för sig och vad har hon nu hittat på. Man anar generationskonflikten, och som vuxen kan jag tolka in en en viss oro för att mormor kanske har förlorat ett par skruvar för mycket vid det här laget.
Billy bekymrar sig inte för det här‚ han vill hälsa på mormor. Han tar med sig kompisen Lotta (det tycker mamma är bra, för "Lotta är ju en förnuftig flicka", en replik som jag retar upp mig på ju mer jag läser den. Varför ska Lotta följa med för att hon är "förnuftig"? Varför kan inte Billy vara förnuftig själv, utan att ha med sig Lotta som en buffert mellan honom och eventuella tokiga händelser i verkligheten? Varför kan inte Lottas roll få vara att åka på rolig övernattning hos Billys mormor och titta på den nya grisen och bara vara ett vanligt barn?). Lottas pappa kör dem till mormor. (Här kan ni notera den fina balansen. Pojken Billy har en mamma. Flickan Lotta har en pappa. Det framgår inte om föräldrarna är frånskilda, men det kan man ju fundera över om man vill. Själv undrar jag om mamman och pappan kanske till och med gör nåt kul tillsammans när de plötsligt får en barnfri kväll, men denna tanke finns det egentligen inget stöd för hos Stenberg.)
När barnen kommer fram till mormor (som har lätt bohemiskt utseende, och bor 3-4 trappor upp i ett hus med hiss, där våningarna har namn som Nallebjörnen), visar det sig att grisarna bor i en inhägnad på gården, och inte alls i mormors lägenhet, vilket Billys mamma (och även Lottas pappa, förstår man) har befarat. Lotta och Billy får följa med och klappa grisarna, och ge dem mat. Mycket spännande! En hel skolklass kommer också på besök till innergården, och deras fröken förklarar att de gärna vill se när grisarna äter. Noterar ni kontrasten mellan stad och land? Det gör jag i alla fall. Grisar i stan, och stadsungar som storögt kommer med sin lärare för att se när de får mat. Miniatyr-Skansen.
Så blir det kväll och Billy och Lotta får sova i mormors gästrum. De sover med fönstret öppet, och vaknar mitt i natten av att grisarna skriker. Från fönstret ser de hur någon försöker stjäla dem, och de rusar ner för att hindra tjuvarna. Tjuvarna flyr, men Lotta och Billy vågar inte lämna grisarna på gården. De beslutar att ta med dem upp till mormors lägenhet. I hissen, så klart. När de väl kommer upp vill grisarna inte gå ur hissen, men Lotta kommer på att de kan locka dem med ett äpple.
Och så kommer det sig att när Billys mamma nästa morgon kommer för att hämta barnen, så har mormor verkligen grisar i lägenheten. Precis som mamma trodde, alltså. Här kan den vuxne läsaren notera ironin, och förvänta sig att mamman utanför bokens sidor har ett stort gräl med mormodern om det hälsovådliga och tillåtna i att ha grisar i lägenheter.
Boken är alltså lite rolig. Jag kan nog tänka mig att köpa andra Billy-böcker också om jag springer på dem. Men det är en sak som slår mig och som jag har svårt att inte irritera mig på med den här boken, och det handlar om Lotta. Varför kan inte boken heta Billy och Lotta och grisarna? Varför ska just Billy lyftas fram i titeln, när Lotta är precis lika viktig? Jag tycker det är ett olyckligt och ganska tråkigt och väldigt stereotypt val. Hela boken igenom gör barnen saker tillsammans, men det är bara Billy som får ståta med namn och bild på framsidan.
Förklaringen fick jag delvis när jag upptäckte att den här Billy-boken är en av 10-talet böcker om pojken Billy, utgivna under de senaste 20 åren (ja, under den där tiden då jag varit alldeles för gammal för att hålla mig uppdaterad på bilderboksområdet; Billy var en helt okänd bilderboksfigur för mig). Namnet "Billy" är alltså redan inarbetat; han är huvudpersonen och den som barn och föräldrar känner igen. Konceptet är mer än välkänt i barnboksvärlden, och jag får väl svälja irritationen över den bortglömda Lotta. (Men det är obegripligt är det när det redan finns en tidigare bok som heter Billy och Lotta på rymmen.)
En del minns säkert några av mina tidigare bilderboksläsningar med pk-glasögon. Här dissekerar jag Alfons och Milla. Här ger jag mig på Matildas katter, och här diskuterar jag och djävulen Per Gustavssons Prinsess-böcker.
