Regler är regler

Det finns ju en del regler som man som bokälskare måste följa, även om vulkanaska stänger ner Kastrups flygplats i flera dagar. Till exempel den här:

Ingen-jobbresa-med-ostörd-flygtid-och-barnlösa-nätter = ingen-läsning-av-tjocka-gamla-klassiska-böcker-på-engelska-som-har-stått-länge-i-bokhyllan-och-kanske-är-bra-men-varför-chansa-när-man-bara-har-typ-45-minuter-per-dag-för-läsning.

Så sorry Vanity Fair. Du var såååå nära.



(Men jag känner förstås djupt med alla dem som sitter fast på flygplatser, som tvingas till långa ensamma hotellnätter, och ändlösa dagar på bussar och tåg för att ta sig hem landvägen. Om det fanns något enkelt sätt skulle jag buda över mina allra tjockaste böcker till er. Jag är säker på att mina två band av Idioten skulle tycka om att bli lästa som omväxling.)

Ge mig en hederlig, falsk historia!

Jag läser bloggen med det fantastiska namnet We tell ourselves stories in order to live. Där finns ett inlägg som rekommenderar boken Tom är död av Marie Darrieussecq. Bloggen nämner också att en del blivit upprörda över att Darrieussecq skriver en bok om ett berättarjag som har en son som dör, trots att hon själv inte har upplevt samma sak.

Ja, vad ska man säga. Vem som helst kan nog rabbla 10 böcker som aldrig skulle ha blivit skrivna om författare bara fick skriva om sådant de verkligen varit med om. I verkligheten. Många kan nog utan svårighet komma på 50 böcker. Och jag tror att bokbloggare utan särskilt mycket ansträngning kan lista 200 böcker. Så vilka ska vi dra ur högen? Slog Dostojevskij liksom Raskolnikov ihjäl pantlånerskor med yxa? Reste Astrid Lindgren till Nangijala? Gick J. K. Rowling på Hogwarts? Var Margaret Atwood konkubin i Gilead? Dödade Sofokles sin far och låg med sin mor? Är Tove Jansson ett mumintroll? Svaret på alla frågorna är förstås ja. Och nej.

En del av författarens storhet ligger i hur hon eller han kan få oss att tro på något som ingen av oss upplevt.

Sen finns det andra som skriver böcker och som inte ens lyckas få oss att tro att det finns en sanning i något som de verkligen varit med om. Och det är inte storhet. Det är bara dåligt.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka böcker jag ljugit om att jag läst

Så här är det. Jag har läst Brott och straff flera gånger. Tre eller fyra. Men just nu kommer jag inte ihåg om jag brukar ljuga om att jag läst Bröderna Karamazov, eller om det är Idioten. Och jag kommer inte ihåg varför jag över huvud taget började att ljuga om att jag läst en av dem. Eller varför jag läste Brott och straff tre gånger i stället för att läsa alla dessa tre böcker en gång var. Det sista mysteriet är varför jag helt enkelt inte (i alla tysthet) tar och läser både Idioten och Bröderna Karamazov och slutar ljuga.